God helg

Låg aktivitet på alla bloggar under julledighet, av naturlig anledning. Liksom här. Fullt sjå med att lyckas följa med ordenligt i nyheterna när vi är hemma tillsammans hela familjen i flera dagar. Tänkte lite lätt på att det i USA tydligen blivit tabu att säga "Merry Christmas" till någon. Eftersom det finns så många olika religioner och trosinriktningar så att det blivit standard att istället säga "Happy Holidays", så att en 1) inte förutsätter att någon firar jul 2) ingen känner sig exkluderad. Ganska trevligt, tycker jag. Så, god helg på er. Hoppas ni är lite lediga mellan jul och nyår och har det skönt, trots snöbrist i stora delar av landet (ge mig snö!). 

Narkosläkaren egen historia

Läs Narkosläkaren från Astrid Lindgrens egna berättelse om åtalet och tiden som häktad.  Det är så grovt att en blir mörkrädd!

Jag hoppas jag orkar skriva mer om det en annan gång. Jag har ju skrivit om det flera gånger tidigare, bland annat här.

Gazas tårar skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst

Många har kritiserat dokumentären Gazas tårar har jag förstått i efterhand. Skriverierna de senaste dagarna har varit många och mångordiga. Bland annat Lars Adaktusson har anklagar SVT för att ha låtit sig bli ett propagandaverktyg för Hamas. Jag tycker att det för det första är att förminska tittarna. Jag är övertygad om att de allra flesta, i alla fall de allra flesta som sitter uppe och ser en dox-dokumentär sent en kväll några dagar före julafton, är fullt kapabla att förstå att filmen bara visar en sida av konflikten och att ett krig aldrig består av en god sida som inte gör några fel och en ond sida som gör alla fel. För det andra tycker jag att de flesta av dem som kritiserar filmen missar själva poängen med den. Poängen är inte att analysera en konflikt utan att få oss att fatta lite av hur det är att vara under beskjutning. Få oss att känna, få oss att bli känslomässigt medvetna om hur barn och andra faktiskt skadas och dör i krig. Ta oss bortom siffror, analyser och intellekt. Få oss att se sånt som vi tror att vi "vet", men egentligen inte vet någonting om. Filmen är grov, och jag kan bara förstå att meningen med att den är så grov är just att nå in till oss, bortom det vi tror oss veta. En klok människa på twitter skrev att poängen med filmen är att visa hur det går till i krig, men det skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst. Inte kan vi genom en dokumentär förstå hur det är att vara där, men bilder som dessa kan få oss tillräckligt omskakade för att vi inte bara ska kunna bläddra förbi nästa krigsnotis med känslan av att vi redan vet vad som står där.

Gazas tårar

Hela dagen idag har jag känt mig lite upp och ner efter att ha sett dox-dokumentären "Gazas tårar" igår på svt. För att berätta lite kort för er som ej sett den så är det en film från Gaza under tiden området är under israelisk beskjutning. I vilket fall, jag såg inte hela igår, så inatt, när den går i repris (efter midnatt någon gång) ska jag spela in den och se om den vid tillfälle. Orkar inte skriva mer om den egentligen, vill bara uppmana er som inte sett den att se den eller spela in den inatt! Med tanke på det starka innehållet kommer den inte att läggas ut på svt.play eftersom att det då finns risk att t ex barn klickar sig in på den (på svt.play ligger ju även många barnprogram).

Apropå kaftaner

Hade en arkeologkompis som under ett projekt arbetade i flera månader i ett land vid Medelhavet (kommer tyvärr ej ihåg vilket land). För att klara av värmen men ändå vara skyddad mot solen gick han i flera månader klädd i kaftan. Han berättade lyriskt efteråt att det var det absolut bästa plagg han någonsin haft. Tyvärr vågade han inte bibehålla vanan när han återvände till Sverige. Nej, här är det bara Di Leva och Ebbot som vågar sig på det (om det inte är en man som har det naturligt i sin kultur). Tänker, som Jenny i kommentaren till förra inlägget, att fler borde prova. Jag som själv avskyr byxor är hemskt förvånad över att majoriteten av alla i väst, både kvinnor och män, väljer byxor som sin huvudsakliga klädnad.

En fin man i röd kaftan

Försöker påminna mig själv ibland om allt som blivit bättre i vårt samhälle. Det är så otroligt mycket just nu som jag blir ledsen på, som känns hopplöst och som om mycket går åt fel håll eller inte åt något håll alls. Trots allt finns det en del saker som kanske egentligen är rätt häftiga eller till och med revolutionerande som lätt drunknar i allt elände. Härom dagen lyssnade jag på Radio Stockholm tror jag att det var. Di Leva var gäst i programmet och spelade sin nya jullåt eller nåt. Alla pengar skulle gå till de hemlösa. Men det som fick mig att plötsligt börja tänka efter var programledarnas kommentarer när Di Leva just lämnat studion. Den manlige programledaren började prata om att Di Leva var så otroligt fin i sin röda kaftan. Verkligen, verkligen tjusig! Och den kvinnliga programledaren höll med och de uppmanade så klart lyssnarna att gå in på hemsidan och ta en titt. Inget konstigt med det kanske. Eller, i alla fall inte här i landet nu för tiden.. Men ändå, jag tänker på detaljerna i situationen: En vuxen man besöker ett radioprogram iklädd hellång julröd kaftan. Efter att han lämnat studion uttrycker den manlige programledaren sin uppskattning över klädseln och pratar om "hur fin" den andre mannen, i den röda kaftanen, var. Helt utan ironi. Någonstans känns det som om det inte hade varit en fullt lika självklar situation för 20-30 år sen. Och jag blir stillsamt lycklig över att det är en helt okomplicerad och normal situation i dagens Sverige. (Här, hittade bild på Di Leva från programmet. Scrolla neråt på sidan till onsdagens program.)

Nu tar dessutom Stockholm Idag sitt ansvar och utser Stockholms Läns Stjärngosse eller Staffan. Öppen audition i Radiohusets entré den 12/12. Läs mer i marginalen på hemsidan.

Kakan och Julia om privatisering

Se Kakans och Julias kommentar till privatiseringen!

Att sälja ut förtroende

Har i flera dagar tänkt att jag måste skriva om det här med att Röda Korset förlorat upphandlingen av vård av tortyroffer till ett privat företag utan tidigare erfarenhet på området. Men jag hinner liksom aldrig riktigt sätta mig ner och få till det inlägg jag vill skriva. Mest beror det på att jag blir så upprörd, förtvivlad, ledsen och arg att jag knappt vet var jag ska börja. Hur denna typ av vård, som bygger på kontakter och förtroenden som byggs upp under lång tid, hur den överhuvudtaget kan komma ifråga i denna typ av upphandlingsförfaranden. Och hur det sen återigen kan få vara pengarna som styr. Att ett företag som ligger långt under alla andra i pris, vinner upphandlingen, utan att någon ansvarig människa ställer sig frågan Hur kommer de sig att de kan driva denna vård så mycket billigare än alla andra?

Någonting måste vara skillnaden. Det tror jag att alla med någorlunda förstånd måste förstå. Har de tänkt på att undersöka vad skillnaden är? Bryr de sig? Med tanke på hur det det bekräftats på senare tid hur upphandlingen av vissa äldreboenden går till, nämligen att upphandlingen uteslutande bedöms efter det företaget själva anger i sina skrivelser, utan att, som i Attendos fall på Södermalm i Stockholm, överhuvudtaget titta på hur företaget sköter de boenden de redan har. Hur är det möjligt att sköta politik på det sättet? Hur har någon som är så utbota korkad, nonchalant och likgiltig fått makten över mina skattepengar? Jag är så jäkla förbannad! Jag vill sluta betala något så länge de pengar jag är med och betalar för att mina gamla släktingar ska få den omsorg de är värda, för att mina barn ska få den tillsyn och pedagogiska vägledning de har rätt till, för att vi gemensamt ska kunna bygga ett stabilt, miljövänligt och solidariskt samhälle hamnar i händerna på giriga människofientliga och till synes ointelligenta människor.

En del saker måste vi i vårt gemensamma samhälle kunna enas om att inte utsätta för fri konkurrens där endast pengarna i slutändan är avgörande. Det bolag som vann upphandlingen kom inte förrän på tredje plats i bedömningen av själva vården (kom dock ihåg att dessa bedömningar endast bygger på det företagen själva skriver och att den vinnande aktören ej ännu bedriver denna verksamhet). Men pengarna blev avgörande och eftersom de var billigast fick de kontraktet. För er som inte hunnit läsa på om Röda Korset-upphandlingen finns lite mer att hör i Stockholms Fria, här i DN och i Expressen.

Hur mycket släpper du ut, lilla vän?

Läser med oro i dagens DN en intervju med Åsa Romson där de räknat ut hur mycket hon personligen påverkar CO2-utsläppen genom sin konsumtion. Detta kan en räkna ut på www.klimatkontot.se. (Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den i Stockholmsdelen). Det som får mig att reagera är att uträkningen tydligen visar att hon släpper ut 11,7 ton koldioxid (CO2) per år mot medelsvenssonsnittet på ca 10 ton. Tja, det kan ju vara som det är med det eftersom en politiker kanske tvingas resa mer än vanliga medborgare till exempel. Men det som är skrämmande är att vid en genomgång så verkar det som om Romson redan gör väldigt mycket för att försöka hålla sina usläpp nere. Hon cyklar till jobbet och när hon kör bil är det i en bilpool som dessutom kör på diesel. Hon flyger inte mycket mer än då och då i jobbet när hon måste, flyger ej privat varje år, vilket många andra svenskar gör. Hon äter mycket rotfrukter (vilket är bättre än andra grönsaker), ej så mycket kött (vilket är dåligt). Hon spenderar en del på kläder, ca 12000 om året, men knappast ovanligt mycket med tanke på hur mycket en del shoppar. Hon källsorterar det som går i ett vanligt flerbostadshus i Stockholm, dvs plast, glas och så men ej matavfall. Hon har dessutom ett vindkraftsavtal för elen, försöker ta kosta duschar m.m.

När jag läser genomgången av hennes konsumtion så undrar jag hur i hela fridens namn hon kan hamna över medelsvensson. Jag tänker på alla som dagligen sitter i sina egna bilar helt solo i köer från och till jobbet, alla som äter nötkött mer eller mindre dagligen, som flyger till Thailand varje vinter, och inte har några som helst specialavtal för sin el. Det känns som om Åsa Romson lätt med de livsval hon gör borde ligga en bit under medel. Hon tänker på det och gör en hel del, liksom. Ändå räcker det inte. Jag gjorde en egen test på klimatkontot.se och hamnade på 7,3 ton CO2 per år. Anledningarna att jag fick bättre siffror beror inte så mycket på saker jag medvetet gjort just för att minska utsläppen. Jag äter till exempel inte kött. Jag kör aldrig bil. Jag har förmånen att ha andelar i ett vindkraftskooperativ som gör att våra elkostnader minskar betydligt men också bidrar till mindre CO2-utsläpp. Jag bor i flerbostadshus, dricker nästan ingen alkohol och reser sällan varken tåg eller flyg. Men det väcker ännu fler frågor hos mig - vad kan jag ändra på för att minska mina utsläpp ytterligare? Det är faktiskt inte någon lätt fråga. Det skulle faktiskt kräva lite av mig, göra mitt liv lite mindre bekvämt. På sajten får jag tips på saker som just jag kan göra, i förhållande till mina siffror;

-Flyga mindre: Men alltså, en resa till antingen solen eller utomlandsboende släktingar vill jag kunna unna mig per år. Att åka tåg är inte alltid ens möjligt och dessutom nästan alltid för dyrt. Dock att jag får försöka se till att alltid betala klimatkompensation för mina resor (det kan en göra på de flesta bolag nu för tiden). 

-Äta mer rotfrukter. Men alltså, det är nog nästan omöjligt att hitta så många rotfrukter som hela familjen gillar. Själv får jag ont i magen av morötter. Svårt.

-Slänga mindre mat. Ja! Det ska vi absolut göra. Har lätt ångest över att vi är så skitdåliga på attta tillvara på rester och annat. Ofta hamnar de i kylskåpet och sen äta de inte och sen slängs de.. huga.

-Duscha kortare. Men alltså det är inte jag! Det är de andra jag bor med. Tusan vad de älskar att bada länge och ha rinnande vatten mest hela tiden. Barnen alltså. Men ska hålla bättre koll på det (i dessa kategorier anges hushållets konsumtion och sen delas det med antalet boende i hushållet, om jag förstod det rätt).

-Bli bättre på att stänga av apparater hemma. Ja, det borde vi bli. Men många moderna apparater släpper alla inställningar och annat när en stänger av elen. Till exempel blir jag tokig när någon drar ur min radio i köket och sen har alla kanalerna hoppas ur och jag måste trycka mig runt hela fm-bandet för att lyssna på nåt. Sen är det här med knapparna som barnen har lärt sig använda som gör att apparater bara ställer sig på vila. Om vi till exempel ska stänga av tv:n så måste hela schabraket vändas och en måste trycka in en dold knapp på baksidan. Inte aktuellt för barn. Dra ur sladden? Inte heller någon bra uppgift för barn. Det är helt enkelt inte gjort för att vara enkelt att slå av elen ordentligt nu för tiden.

-Sänka temperaturen hemma. Ja, det borde vi göra. Här angav jag en siffra som jag inte är säker på att den stämmer eftersom vi inte har någon inomhustermometer, men det borde jag kolla upp.

Summa summarum: det som är jobbigt med genomgången i DN är att det sätter ljus på hur svårt det kan vara att verkligen göra någon skillnad. Det kan krävas lite mer än det där absolut enklaste för att det ska ha någon effekt. På klimatkontot.se kan jag läsa att om alla skulle leva som jag så skulle det släppas ut mindre koldioxid i världen än vad det gör just nu (inte mycket under men ändå). Det känns ju roligare än tvärt om. Men tyvärr det räcker inte på långa vägar för att vända utvecklingen. Många effekter är av redan gjorda utsläpp och går inte att ta tillbaka. Vi måste tillsammans komma ner i betydligt lägre siffror om den nuvarande utvecklingen ska kunna vända. Idag har jag fått mig en tankeställare och ska nu fundera vidare på vad just jag kan bli bättre på.  

Val i Egypten

Idag inleds första fria valet i det nya Egypten. Demonstranterna på Tahrirtorget uppges bojkotta det eftersom de ännu inte fått igenom sina krav. På ett sätt känns det viktigt att valen nu faktiskt drar igång och inte blir ytterligare fördröjda. Vet inte vad ett uppskjutande skulle ge för konsekvenser och om det inte ger konsekvensen att hela den nu planerade proceduren ses över så är det ingen vinst i sig. Men tydligen är presidentmakten i Egypten väldigt stor, varför riktiga förändringar ännu inte kan komma till stånd förrän även presidentposten utsätts för fria val. Ett av demonstranternas krav är att det planerade presidentvalet ska tidigareläggas. En annan sak är att valet kommer att hållas i flera omgångar och dra ut över ett antal månader och med rådande säkerhetsläge i landet känns det helt ofattbart hur det ska kunna anses att samma förutsättningar har rått vid samtliga valomgångar. Det känns otroligt tråkigt att Egypten hamnat i detta. Att det alltid kommer några nya idioter som gör allt de kan för att hålla sig vid makten. Det är en sådan klassiker att det nästan får mig att ge upp tron. Tur att egyptierna själva inte tappar hoppet lika lätt som jag. Summa summarum är det väldigt rörigt. Vi får väl se hur det går. Om ni undrar över de formella upplägget på valet och dess problem så läs denna genomgång.

Vad tusan håller sossarna på med?

Jag är inte socialdemokrat i den bemärkelse att jag inte är medlem i partiet och jag röstade inte på socialdemokraterna i senaste valet. Men det gör mig ledsen när det parti som tidigare genom den svenska historien varit den största garanten för en fortsatt utveckling av välfärdsstaten plötsligt inte verkar kunna skapa en enda positiv nyhet om sig själv. Utan socialdemokraterna går det än så länge inte att skapa ett tillräckligt starkt alternativ till nuvarande styret. Att de hade en partiledare som fick utstå så enormt mycket kritik internt att hon frivilligt valde att avgå var nog det första stora felet. Jag tror fortfarande att om ett enat parti hade slutit upp bakom Mona Sahlin istället för att ständigt tvinga henne in i konflikter och interna konfrontationer så hade hon kunnat sitta kvar och leda partiet framöver. Det vi ser nu i svensk politik, när mycket av väljarnas känsla för vem som är bäst lämpad att leda landet landar hos Reinfeldt har nog mer med en skicklig högerstrategi att göra än med en olämplig socialdemokratisk strategi. Socialdemokraterna saknade nog snarare en strategi överhuvudtaget. Moderaterna däremot, som befann sig i opposition i långa tider, hade all orsak i världen att hitta en vinnande strategi. Dessutom kan jag lätt förstå att många svenskar var rejält trötta på socialdemokraternas hegemoniska självklarhet.

Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.

Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.

Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!

Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord! 

En jobbig barndom

För några år sedan sa jag på skämt till en kompis, apropå att jag inte tycks kunna göra karriär inom något yrke, att jag nog inte har haft en tillräckligt jobbig barndom för att orka slå mig fram. Inte så att jag haft en idyllisk barndom, men ändå, inte så där svååååår som en ibland kan få känslan av är själva drivkraften bakom en del människors framgångar. Revanschlusta. I var och varannan berättelse som så kallade kändisar spottar ur sig tycks en tuff tid i barndomen finnas med i bakgrunden. Är det kanske så att det behövs lite extra ordinära omständigheter för att prägla en person så pass att den får motivation nog att slå sig fram i riktigt tuffa branscher?  Nej, jag känner mig tveksam till om det verkligen är så att de med ett jobbigt förflutet verkligen är överrepresenterade i förhållande till övriga befolkningen. Troligen är det väldigt många som inte har en sån historia att berätta och som också har blivit framgångsrika här i världen, men kanske berättar de inte något speciellt om sin bakgrund eller så är det bara så att de svåra historierna lättare stannar kvar i våra minnen.

En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris. 

Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.


Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.

Varför?

Det är så stort, det här hur vi ser på våra liv, vårt samhälle och vårt gemensamma ansvar. Jag är så fylld av känslor inför hur världen styrs och utvecklas i denna tid. Så fylld av tankar som jag inte riktigt kan formulera. Jag kan för lite, känner desto mer. Så mycket omkring mig gör mig så otroligt ledsen. Vad är det vi håller på med? Och ändå, det finns så otroligt många som tänker, känner och tycker liknande som jag. Varför hörs det inte mer? Varför syns det inte mer i hur samhället runt omkring oss utvecklas? Så enormt många engagerade, fantastiska, vettiga människor överallt. Till och med en hel del människor med makt. Varför ger det inte mer utslag på det här materialistiska kapitalistiska samhället som verkar gallopera mot sin egen kollaps precis här och nu?

Började skriva om det tidigare. Känner att jag måste skriva om det mer. Måste formulera en vettig tanke. Måste läsa på. Är så himla glad att jag ska läsa nationalekonomi efter nyår. Måste skaffa kunskap. Det måste finnas ett annat sätt att skapa ett samhälle, att göra sig hörd, att vända trenden. Det måste.

Uppdatering: Precis efteråt får jag en länk och börjar faktiskt gråta när jag läser den här krönikan. Är i ett lite gråtmilt stadium just nu i livet, tror jag.

.

Grundlagar och stadgar

Jag märker att jag är en sån som tycker det är väldigt roligt med stadgar. Inte så mycket för att vara paragrafryttare utan mer av historiska orsaker. Det är spännande när konstiga formuleringar eller oväntade skrivelser får sin förklaring av historien bakom hur stadgarna skrevs. Vilka var de som skrev? Vad var det de ville uppnå? Vilka kompromisser tvingades parterna till för att nå konsensus och få ner det hela på papper? Samma sak med länders grundlagsskrivningar. Jisses vad en del breder ut sig eller formulerar sig konstigt. Men vad otroligt mycket det säger både om vad de som skrev grundlagen ville förmedla samt om vilka krafter, förhoppningar och farhågor som var i svang när det begav sig. Får ett enormt sug efter att läsa många fler länders inledning på grundlagarna (har hunnit med ca 8), när jag nu ska hinna det.

Uppkopplad

Åh, nu fungerar äntligen vårt nya modem! Sedan förra veckan har det varit helt ouppkopplat här hemma sedan vårt gamla modem helt sonika slocknade och stendog. Efter många telefonsamtal och försök till återupplivning konstaterades att det nog bara var att skicka ett nytt. Nu är det här och är äntligen installerat!

Ryan Air

Åh, det här! Orkar inte ens kommentera det. Historien talar för sig själv.

Räcker det inte nu?

Det här med jämställdhet alltså. Att det kan vara så provocerande att några fortfarande önskar kämpa för att rätta till och förbättra det som fortfarande inte är så bra som det skulle kunna vara, eller borde vara. Dessa ständiga uttalanden om att "men alltså, räcker det inte nu?" Vi är på en del sätt ett av världens mest jämställda länder. Jaha, och?? Betyder det att vi ska strunta i att fortsätta förbättras?

Okej, ta ett annat exempel: Det här med att vi lever så länge och är så friska. Ska vi verkligen bråka så mycket om att folk far illa på ålderdomshemmet? Jag menar, de har faktiskt levt ett enormt långt liv redan eftersom vi har det så bra med hälsa och sjukvård i det här landet. Kan det inte räcka så liksom? Om de ligger och ruttnar bort på slutet, spelar det verkligen någon roll? De har ju redan fått så mycket bra av att leva sitt liv i Sverige. Räcker det inte nu med tjat om fattiga och misskötta pensionärer?

Och det här med mobbade barn. Allvarligt talat, hur många barn blir egentligen mobbade i det här landet? Säkert är betydligt mer allvarlig penalism ett större problem i vissa andra länder. Tänk på hur det var förr om åren i Sverige, en har väl sett "Onskan"! I det perspektivet har nästan alla barn det väldigt bra i Sverige idag. Dessutom har de nästan alla husrum och mat för dagen. Kan det inte räcka nu liksom, tjatet om att vi måste arbeta för de utsatta barnen i skolan?

Om jag raljerar? Ja absolut. Men för tusan, hur kan någon på fullt allvar hävda att det är räcker nu? Det gör mig så sjukt provocerad! Läste härom dagen Hanna Hellquists lysande krönika i DN På Stan. Vänder mig mot uttrycket Nytorgsfeminister, visserligen, men samtidigt är det någonting hon har upplevt och vem är jag att säga att det är fel? Jag vet inte vilka hon har mött som gett henne den uppfattningen. Själv är jag mest upprörd över de unga. De i 20-årsåldern som tror att jämställdhet är ett problem som kommer lösa sig självt så fort alla "gamlingar" makar på sig och de unga av idag tar över. Allvarligt, ser de inte sig själva?! Inga är väl så könsstereotypa som 20-åringar!

Att bara sitta i en lokal med flera av dem samtidigt och se hur tjejerna bekräftar och uppmuntrar killarna och höra hur killarna brer ut sig med diverse puckade idéer utan minsta tanke på självbehärskning medan tjejerna sitter och håller på sig tills de känner att de har någonting riktigt smart eller i alla fall korrekt att säga. Hur tjejerna är kortfattade och ofta har en ton av att mer eller mindre ursäkta att de tar ordet överhuvudtaget, medan killarna svamlar på och lägger ut texten och inte verkar ha minsta känsla av att de tar upp stora delar av utrymmet helt själva.

Och det är bara en sååååå liten del av det hela. Men ändå, bevis nog för att de som är unga idag inte har en susning själva om hur långt vi har kvar innan vi kan anse att vi gjort nog. Blir det någonsin nog förresten? Nej, precis som ett ständigt arbete mot mobbning så tror jag det är en för evigt pågående process. Vi kommer aldrig "bli klara" och det är väl okej så. Att bygga ett samhälle är inget som tar slut och sen bara lever vi i det perfekta samhället. Det kommer alltid att pågå!

"Mardrömmen"

Åh jisses, det här med Uppdrag Granskning(UG)s program "Mardrömmen" som sändes i onsdags kväll. Jag grät när jag såg programmet. Bara tanken på att bli utsatt för det som familjen i programmet enligt UG blev utsatt för, bara tanken! För er som inte sett kan jag kort berätta att det handlar om en pappa som blir anklagad för sexuella övergrepp på sin dotter och en mamma som blir anklagad för barnporrbrott för en film hon tagit på sina nakna barn. Båda blir helt friade i en process som går över tre olika rättegångar. Det är svårt att förklara riktigt hur grovt övergreppet mot familjen framställs i programmet om en inte sett det själv, men grovt kan jag säga. Jag bara satt och gapade. Obehagskänslan sitter i än.

Sen idag kom länken som leder till en blogg som påstås vara skriven av mammans ena syster. Det var en annan syster som gjorde anmälan på familjen, men enligt bloggen är systrarna förenade i oro för vad som pågår. Är bloggen på riktigt? Flera av de äldre inläggen saknar innehåll eller ger bara felmeddelande. Inlägget påstås vara publicerat i januari i år (vilket ju är hur lätt som helst att manipulera), men många av kommentarerna har kommit efter att UG sände sitt program nu i veckan. Det är omöjligt att säga om inlägget är äkta eller inte, i alla fall med mina små kunskaper, men däremot är det ganska intressant att läsa igenom de många kommentarerna. 

Hade familjen ett gränslöst förhållande till sin egen och sina barns nakenhet? Ingenting jag hört om tyder på det, tycker jag. I en kommentar till systerns blogginlägg skriver en person så här: "Jag är förskollärare med 30 års erfarenhet av sex åringar. Just vid sex års åldern börjar en del barnen bli medvetna om sin sexualitet. Det kan visa sig i ord testande samt i sex lekar på förskolan eller hemma. Jag tror att dagens samhälle har förändrats så mycket att det är många som ser fel i detta oroar sig i onödan när det egentligen är ett ganska naturligt intresse för barnen som inte på något sätt är konstigt eller fel. Jag tycker att föräldrarna till dessa barn visar en naturlig inställning till detta och är härligt öppna med det också. Tänk 70-talet vilken frigjord tid det var. Många unga föräldrar i dag är födda på 70-talet och det blir en flashback av prydhet istället. Oroa er inte detta beteendet som föräldrarna uppvisar är härligt frigjort och barnen tar absolut ingen skada av detta tvärtom. // Birgitta Förskollärare."

Det kan ha funnits spänningar kring detta i familjen. Mamman pratade om dotterns beteende och berättade om det som anekdoter även för folk som reagerade uppenbart negativt. Kan det tyda på att mamman inte själv kände sig helt bekväm med detta och kanske omedvetet sökte stöd eller råd hos sina systrar? Det är hela tiden mammans berättelser, hennes ord, hennes val att visa filmerna hon tagit på sina barn, som står i centrum för berättelsen. Pappan verkar ha reagerat korrekt på sin dotters fascination av hans snopp och fascinationen i sig känns inte onormalt i en familj med bara en man och barnet själv är en flicka. Klart hon är nyfiken på pappans annorlunda kropp! Mina barn är intresserade av våra kroppar. Ibland kan de fråga om de får känna på mina bröst. Sånt gör ju barn. De vet inte var dessa gränser går, gränser som för oss vuxna är så självklara att barnens förfrågningar nästan blir absurda.

Men någonstans i grund och botten går det inte att veta. Bara familjen vet säkert. Och det är heller inte egentligen de eventuella rättsövergreppen mot föräldrarna som upprör mig. Det är rättsövergreppen mot barnen. Om det inte förekommer en absolut akutsituation. Att efter ett enda telefonsamtal (anmälan) dagen därpå, utan att ha pratat med en enda ytterligare person, inte kontaktat de som dagligen arbetar med barnen eller experter på hur barn som är utsatta för övergrepp manifesterar det, skicka någon främling som hämtar upp barnen på förskola/skola och sen inte tillåter familjen att träffas, eller ens prata med varandra, på 68 dagar! Att ta oskyldiga barn från sina föräldrar, barn som inte förstår och inte kan förstå varför mamma eller pappa helt plötsligt inte finns där för dem, att inte ens låta föräldrarna prata med barnen i telefonen för att försöka lugna dem eller försäkra dem om att de kommer att ses igen.

Hur kan ett telefonsamtal, något telefonsamtal, som inte rör att barnen är i omedelbar akut fara, rättfärdiga det? Hur kan personalen inte göra en grundligare utfrågning av anmälaren? Ta reda på om det finns någon annan anledning till att anmälaren anmäler sina anhöriga? Kanske de har bråkat och någon vill jävlas? Hur ska de veta det om de inte talar med en enda ytterligare person innan en tar ett så drastiskt beslut som att separera barnen från sina föräldrar? Eller som det faktum att anmälaren själv brukade anlita familjen som barnvakt och då inte kände sig orolig. Även om de tyckte att familjen behövde utredas så skulle de knappast ha uppfattat att barnen befann sig i någon akut fara genom att vistas med sina föräldrar om inte ens anmälaren uppfattade någon direkt fara med att lämna sina barn i händerna på dessa vuxna. Något sådan kanske personalen skulle ha frågat om innan de tar ett beslut att ta barnen från sina föräldrar.

Ärligt talar så struntar jag ganska mycket i de vuxna i detta fall. De är friade. De överlever. Men barnen! Hur fan upplevde barnen det som hände? Skedde det någon som helst riskbedömning innan beslutet? Till exempel om ett akut omhändertagande kanske kunde skada barnen mer än att sova en natt i sitt eget hem. Ingen verkar ju ha trott att pappan våldtog barnen. Med hänsyn till anmälningens innehåll, vad skulle kunna ha hänt om barnen fått sova i sitt eget hem? Jag fattar väl att det måste vara möjligt att ta omhänderta barnen om de riskerar att utsättas för fara eller brott i hemmet. Men att göra det som första åtgärd, efter ett telefonsamtal!! Nej, jag kommer inte över det.

Kina Kina Kina!

Nyligen har vi fått en ny barnkanal hemma. Eller fått och fått - vi har beställt den pga ett visst program som är väldigt bra bara går på den kanalen. Förutom det program vi valde kanalen för fick vi ju självklart en mängd andra på köpet. Redan tidigare har vi mött en mängd program som blandar svenska och engelska i ett försök att lära barnen lite engelska, helt enkelt. Sedan finns enstaka spanska inslag i vissa amerikanska program, av förståeliga skäl. Men på denna kanal mötte vi för första gången ett program som utgick från den kinesiska kulturen med uppenbara ambitioner att även lära barnen lite kinesiska ord, enligt samma modell som engelskan lärs ut (programmen är på svenska men barnen ska vara med och upprepa ord på det främmande språket). Smart, tänker jag. Är det något språk förutom engelska framtidens generationen skulle behöva lära sig så är det kinesiska.

Det är knappast någon avancerad spaning, men Himmelska fridens torg vad det plötsligt är mycket om Kina överallt! Och inte lär det minska. I veckan kom några kineser till Sverige och hela Sverige såg på. De såg likadana ut i tråkiga byråkratkostymer (utom en som var en kvinna. Hade varit kul om hon hade haft likadan kostym, men det hade hon inte) och allvarliga ansikten. De var här för att rädda Saab. De hade så mycket pengar med sig och de hade sån kraft att orsaka förändring för så många svenskar, ändå är mitt starkaste intryck att de såg ut som oviktiga tjänstemän. De såg inte ett dugg ut som maktpersoner. Kanske är det en kulturell grej, vad vet jag. Eller så är det ett faktum att smått obetydliga mellanchefer från Kina har makt att rädda ett i svenska sammanhang stort företag som Saab. Det är mest den tanken som svindlar. För fattar ni hur stort Kina är?! Redan om några år beräknas Kina vara ekonomiska lika stort som USA, och därefter i snabb takt växa sig större! När alla andra länder går back eller står stilla så växer Kina så det knakar.

Fattar ni vilken briljant idé det är rent ekonomiskt att kombinera en stark diktatur med en marknadsekonomi? Medan andra länder måste ta hänsyn till sina medborgare och kämpar i långbänk med olika politiska reformer så behöver inte det kinesiska kommunistpartiet ta hänsyn till nästan någonting alls. De flyttar folk och hus, hela byar, om de tycker det behövs. De bygger enorma dammar och fabriker utan att ta alltför stor hänsyn till miljön eller regionen. De fängslar oppositionella och slår ner de få protester som hörs. Så hur ska en konkurrera med det liksom? Dessutom har jag nyligen fått lära mig ett annat stort problem med Kinas konkurrens i världen; Kina har i princip inget trygghetssystem. Det betyder att när folk får det lite bättre så konsumerar de inte utan självklart sparar de. De sparar till sina äldre, de sparar tills de själva blir äldre, de sparar till sina barn och sina eventuella sjukdomsperioder. De samlar på hög. Samtidigt som Kina är ett av världens största producenter så konsumerar de själva nästan ingenting i sammanhanget. Det ger en enorm obalans i världsekonomin. Medan andra köper och konsumerar varor från Kina så går det inte att sälja varor till Kina, eftersom de inte konsumerar. Av den orsaken försöker USA få Kina införa trygghetssystem för befolkningen. Så att de ska våga börja konsumera amerikanska produkter.

Men världen förändras och hur mycket de kinesiska kommunistpartiet än försöker hålla sina medborgare utanför det som händer i övriga världen så förändras också möjligheten att hålla dem utanför. Twitter, internet, långresor. Fler och fler även i Kina kommer få insikt i att en annan värld är möjlig. Än så länge är, vad jag fått berättat för mig, kraven på demokrati och reformer av det politiska slaget relativ få i Kina. Varför? Jo, av samma orsak som de inte konsumerar. Folket är till stora delar enormt fattigt. De har fullt upp med att försöka få det bättre, och det de fokuserar på i första hand är att få det bättre ekonomiskt och materiellt. Genom att hålla folket upptaget med att försöka få en bättre levnadsstandard får ledarna utrymme att fortsätta styra som de vill. Det kan låta som en motsättning, eftersom att politiska reformer kanske även skulle leda till en bättre standard och bättre trygghetssytem. Men det är mycket begärt att en ska se utanför det egna hemmet när en i första hand försöker tilfredsställa familjens primära behov. Och när det materiella succesivt blir bättre för många så är det en påtaglig verklighet som finns att sukta efter. Vägen till ett annat samhälle, en demokrati, är betydligt mer suddig och lång och utopisk.

Ändå, förr eller senare kommer det vända. Dels för att det rent historisk aldrig funnits någon diktatur som inte slutligen har fallit. Dels för att det utvecklingsspår som Kina är inne på för eller senare, även om ledarna försöker fördröja processen så mycket som möjligt, kommer att leda till mer medvetenshet och större krav. Jag är rädd att det kan bli väldigt obehagligt när det väl bryter ut på allvar, men jag hoppas verkligen att jag har fel i den prognosen!

Sammanboende

Jag upplever att många inte trivs med att kalla sin partner för sambo, även då de de facto är sammanboende och inte gifta. Samtidigt finns det alla möjliga problem med andra ord också. "Kille" eller "tjej" kan kännas lite pubertalt, speciellt när ens partner passerar 40-sträcket och inte är så mycket "kille" eller "tjej" längre. De flesta som är ihop med någon av hankön är ihop med personer i åldern att de rimligen borde kallas män. Men att säga "min man" vilket kanske är helt korrekt, blir också konstigt då uttrycket lagts beslag på av de som ingått äktenskap. Är jag kvinna och säger "min man" så tas det lätt för givet att jag är någons "fru". Kanske kan uttrycket "min kvinna" användas, vilket jag tycker låter ganska fint. Men är det någon som gör det? Istället blir det lätt, när kvinnan går från att vara tjej, över till ord som "gumma" eller "kärring" vilket är tråkigt eftersom att det låter betydligt äldre och mossigare. När ska vi kvinnor få kallas kvinnor liksom? Min partner funkar ju, men låter väldigt byråkratiskt på något sätt när det används regelbundet i talspråk. Ändå är det nog det ord jag skulle använda om jag och min partner inte bodde ihop. Jag gillar också att det är könsneutralt. Livspartner säger några, men det känns långt och krångligt. Kanske skulle en säga "min registrerade partner" om en var registrerade partners! Haha, det vore roligt. Snacka vad folk skulle tycka en var högtravande då. :)

Jag undrar varför ordet sambo är så impopulärt. Känns är det för medelålders eller vad? Jag har kommit fram till att jag tycker mycket om ordet sambo. Det är en vuxna person som jag har ett förhållande med och även bor med. Vi är sammanboende, frivilligt för att vi älskar varandra. Jag tycker om att säga "sambo". Det representerar vårt gemensamma projekt; vår lilla mysiga familj som vi har tillsammans i vårt gemensamma hem. Vi är inte rumskompisar eller kollektivboende eller några som delar på hyran, vi är sammanboende = sambos. Dessutom är det könsneutralt, vilket också är bra tycker jag. Ju mindre vikt vi måste lägga på att stoppa in varandra i diverse fack desto bättre.

Jag blir roligare och roligare med åren

Det finns en konstig språklig vana att kalla folk för tråkiga när de inte vill gå på krogen. Det känns som om även de som stannar hemma lätt uttrycker sig som "Jag är inte så roligt (idag/längre), så jag stannar nog hemma ikväll". Jag förstår inte uttrycket. De som går mycket på krogen tycker uppenbarligen att det är "roligt". Då tycker de förmodligen att det är tråkigare att stanna hemma (om en ska generalisera lite, det gäller så klart inte alltid). Jag har tyckt mig märka att många går på krogen mer när de är något yngre (!). Ofta förknippas det med att en då oftare är relativt obunden, inte har barn m.m. Kanske hänger det också, tänker jag, ihop med att kroggåendet är relativt nytt. Även om det rör sig om år, så känns det fortfarande spännande och givande att gå på krogen. Att bli full kanske till och med känns kul. Men, i ärlighetens namn så blir det mesta en gör mycket ganska tråkigt efter ett tag. En känsla infinner sig lätt av att situationer upprepar sig, att det inte ger samma kick längre, att en inte får ut så mycket av det längre. Då söker sig de flesta kanske naturligt till någonting annat.

Så är det väl rimligtvis även med kroggåendet. Det är alltså inte roligt längre. Vad är då roligt? Jo, kanske att stanna hemma. Kanske se en film. Kanske dricka vin med några vänner kring ett matbord. Kanske vara med sina barn. Det upplevs då som "roligt" till skillnad från att gå på krogen som upplevs som "tråkigt". Hur kan då de som inte går på krogen kallas tråkiga? De kanske är tråkiga i de kroggåendes ögon, som upplever krogen som "rolig", men i sina egna ögon är det ju de som är de roliga. De gör någonting de tycker är roligt, alltså är de roliga, och de som gör någonting tråkigt, som att gå på krogen, måste då rimligtvis vara de "tråkiga".

Dessutom måste jag erkänna att jag nog tröttnade på en hel del kroggående tidigare än många av mina vänner. För att träffa dem gick jag ändå med ut. Men jag var mindre sann mot mig själv än jag är nu, när jag i större utsträckning gör de saker som jag själv vill. Oftast vill jag inte gå på krogen, men då och då vill jag det. Jag vill gärna gå på teater, dricka vin med vänner runt middagsbordet och även umgås med mina barn. Även om jag självklart begränsas av praktisk verklighet ibland så är jag betydligt mer ärlig mot mina egna viljor nu för tiden än när jag var yngre. Jag deltar bara i sociala sammanhang där jag själv vill vara. Alltså har jag, i mina egna ögon, blivit roligare och roligare med åren. Förr om åren var jag betydligt "tråkigare" när jag oftare släpades runt i sammanhang som jag inte i första hand själv valt.

Läs Laila

Tycker helt plötsligt att två blogginlägg av Laila Bagge Wahlgren är väldigt läsvärda (för er som ej är så insatta så är hon tydligen gravid). Inte för att hon skriver något som ingen annan skrivit förut, men för att hon som känd person och mamma står upp för sin åsikt och dessutom väljer att formulera den. Har för mig att rätt många inom bland annat underhållningsbranschen inte har så mycket utrymme för långa föräldraledigheter (en kan liksom inte alltid tacka nej till saker om en vill hålla sig på topp) utan arbete lappas ihop med skötsel av småbarn på ett eller annat sätt. Men det är inte så himla ofta någon skriver om det. Och framför allt är det alltid, varje gång, härligt att läsa meningar som "Och faktum är att om det inte hade varit för att jag hade ammat mitt barn så hade det inte spelat någon roll om vem av oss föräldrar som jobbade eller stannade hemma med barnet." Det blotta faktum att det känns viktigt att skriva och är härligt att läsa visar ju på att frågan är långt ifrån neutraliserad.

Läs inläggen här och här.

Häftigt med barn

Allvarligt talat så pratas det ofta om hur mycket en älskar sina barn och att det därför inte går att föreställa sig ett liv utan dem. Det är sant. Men sällan pratas det om att det faktiskt är sjukt kul att umgås med sina barn. Inte alltid, men ofta. Eftersom de är så barnsliga så tillåter de dig som vuxen att plocka fram alla dina egna barnsliga sidor. Plötsligt får en spela spel, rita teckningar, lägga pussel, leka charader och många andra saker som egentligen är ganska kul. Dessutom får en möjlighet att gå på upptäcktsfärder, diskutera årstidernas växlingar, leta blommor, åka pulka, låtsasköra buss på Spårvägsmuseet. Att upptäcka saker tillsammans med barn och vara med när de upptäcker saker för första gånger är ofta ren och skär glädje. Att sen få vara med när de utvecklat språk, slutledningsförmåga, humor! Alltså det är så häftigt! Ingenting annat kan mäta sig med det faktiskt.

Full rulle

Den senaste veckan har jag skrivit två inlägg som jag ej publicerat än. 2 orsaker: dels lyckas jag inte riktigt formulera vad jag vill ha sagt (i det ena fallet) eller jag känner mig osäker om jag verkligen vill publicera det som jag håller på och skriver (några som står mig lite nära berörs av texten). Dels har jag så sjukt mycket att göra just nu så jag inte hinner med att ta tag i inläggen och lösa deras eventuellt problem. Jag längtar till nästa vecka när det blir lite mer tid en liten stund. :)

Apropå detta kommer jag osökt (?) in på en av de vanligaste kommentarer jag får nu för tiden: "Jag fattar inte hur ni småbarnsföräldrar hinner med! Jag har bara mig själv att ta hand om och jag hinner nästan inte med ändå." I mitt privata liv möter jag kommentaren, men inte så ofta längre eftersom många av mina vänner börjar bli lite till åren och majoriteten har antingen skaffat barn eller har fullt upp med annat i livet som tar minst lika lång tid. I mitt föreningsliv möter jag kommentaren då och då. Många som är engagerade i olika projekt och jobbar ideellt utanför jobb och skola upplever att de har fullt upp och fattar inte hur en även hinner med barn.

Största anledningen att jag fått höra kommentaren väldigt ofta på senare tid är att jag nyligen hamnat i nya sammanhang med betydligt många yngre personer som inte själva är i likande situation som jag. För dem verkar familjelivet vara en utopi som eventuellt ligger långt fram i tiden. Det konstiga är att på de flesta vanliga jobb med människor i blandade åldrar är det sällan någon som undrar hur en samtidigt hinner med barn. Det ingår ju mer eller mindre i det vuxna livet i ett land som Sverige - kombinationen jobb och barn. Varför skulle det vara svårare att till exempel plugga och ha barn? Plugg är väl som ett jobb, tänker jag.

Och vad gäller hur en hinner med mer än jobb/studier och barn så är svaret att en självklart inte hinner med övriga aktiviteter på samma sätt som om en inte hade barn. Det säger ju sig självt. Men sen finns det många saker som folk utan barn gör som de inte tänker på. Saker som att sova länge, vara bakis, träffa mycket vänner, äta ofta ute på restaurang, spela tv-spel, läsa många skönlitterära böcker, gå på bio och annat som en kanske skippar helt eller delvis när en får barn. Tiden finns mina vänner, det handlar ofta om hur en prioriterar. Och känns det viktigt att vara engagerad så är det det som får ta tid, i ställer för mysiga biobesök, till exempel. I slutändan är varje år med barnen annorlunda än de andra och på vissa sätt blir det lättare att få ut tid från familjen ju äldre barnen blir. Men, det är inte alltid en vill det. Vad kan vara bättre än en kväll lekandes kurragömma med hela familjen?


(Obs! Detta inlägg är avkapat. Det blev så långt så jag gjorde sista biten till ett eget inlägg)

Barnläkaren frias!

Jag har tidigare skrivit om det absurda åtalet mot barnläkaren på Karolinska. Åh, idag är jag extra glad över att barnläkaren blev friad! Vilken jäkla soppa. Jag hoppas verkligen att det leder vidare till en diskussion om vård i livets slutskede. Torbjörn Tännsjö gör vad han kan för att dra igång debatten.

Folkets mikrofon

En av de häftigaste saker jag hört talas om på senare tid måste ändå "folkets mikrofon" som använts av Occupy Wall Street-demonstranterna i New York. Som jag förstår det startade det hela av att polisen inte godkände någon som helst teknisk utrustning vid samlingarna. De har väl inget demonstrationstillstånd, antar jag, och får då heller inga tillstånd för teknisk utrustning på allmän plats. Ett klassiskt sätt att försöka stoppa folk från att mötas och fritt uttrycka sin åsikt. Men istället för att bli tystade av bristen på möjligheter att tekniskt förstärka talarnas röster så utvecklades "folkets mikrofon"; nämligen att de som står runt omkring gemensamt upprepar det talaren säger - ju fler röster ju starkare hörs det ju. Det är så genialt och häftigt så jag nästan får tårar i ögonen. Vilket bättre bevis behövs på att många små tillsammans kan bli stora och starka? Nästan så en vill åka till New York bara för att få uppleva det.

Har inte hittat väldigt mycket skrivet om det, fick det först berättat för mig, men bloggen Viktors trappstege beskriver lite mer ingående vad det handlar om. Där kan en även se ett klipp där folkets mikrofon används när Michael Moore besöker Occupy Wall Street.


Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall street, folkets mikrofon

När det blir fel

Vad ska en säga om fallet med den här 91-åriga dementa kvinnan som skulle utvisas trots att hon inte har några släktingar kvar i sitt hemland (alla bor numera i Sverige)? Alltså, utvisningsbeslutet stoppades i sista stund - på flygplatsen. Men det var inte migrationsverket som stoppade den. Nej tvärt om har migrationsverket, trots att vid upprepade tillfällen blivit uppmärksammade på rådande förhållanden, envist stått fast vid sitt utvisningsbeslut. Varför? Tja, de har ganska väl förklarat vad deras beslut grundar sig på, bland annat här i ett mejl till Per Olsson (mp). Troligen har migrationsverket på fötterna. Varför känns det ändå så in i ryggmärgen fel för de flesta som hör talas om ärendet?

Måste vi inte se till att skapa system i vårt samhälle där inbyggda fel, som så uppenbart upplevs som fel rent mänskligt, kan få bli vägledande för förändring av system. Att det kan bli fel i reglerna är väl inget konstigt. Det måste vara näst in till omöjligt att skapa regler utifrån en tankekonstruktion som sedan täcker upp precis allt och aldrig visar sig ha några maskhål eller luckor. Men när dessa luckor upptäcks, hur ska vi reagera då, är väl den stora frågan? Ska våra myndigheter ha som direktiv att mot allt eget vett och sans bara följa reglerna till punkt och pricka utan att på något sätt larma om konsekvenserna av ett beslut? Ska vi ha ett system där det är medias eller enskilda människors uppmärksamhet som ska bli avgörande för om ett systemfel uppmärksammas eller inte?

Och när ett fel uppmärksammas, kan vi inte på något vis pausa processerna då, så att inte 2, 20 eller 200 människor blir behandlade enligt de felaktiga reglerna i väntan på en eventuell regeländring? Alla regler är skrivna av människor och de allra flesta människor har en inneboende kompass för vad som är någorlunda humant och rätt och riktigt att göra mot våra medmänniskor. Måste vi inte också släppa in människors inneboende förmåga att avgöra vad som är humant och rätt och riktigt även när dessa regler ska tillämpas? Just eftersom reglerna är skrivna av människor och människor gör, som vi alla vet, ibland fel.


Läs även andra bloggares åsikter om Ganna, migrationsverket, utvisning, systemfel

Ställ dig i bostadskö!

Nordea har en kampanj där de skriver något i stil med "Kom in och prata med oss så hjälper vi dig hitta det boende som passar just dig och din ekonomi." Hahaha, det vore så himla roligt att faktiskt göra det. Att komma in där med alla våra papper och vår "ekonomi" och sitta och se förväntansfull ut på andra sidan bordet och se dem skruva mer och mer på sig och bara Hm.. jaha, hm..alltså.. Och till slut komma med domen; Tja, alltså det som passar just dig och din ekonomi är nog en billig hyresrätt. Vi får rekommendera dig att ställa dig i bostadskön. Lycka till och välkommen åter!

Alltså precis samma briljanta råd som Tage Erlander gav 1966 när han fick frågan. Inte världens mest uppmuntrande råd, varken då eller nu, med tanke på hur bostadsköerna ser ut. Men jag tänker så här: ibland mäts behovet av lägenheter utifrån hur många som står i den där förfärliga bostadskön som ingen verkar få någon bostad genom någonsin. Och eftersom den är så jobbigt lång misstänker jag att många helt skippar det alternativet som framkomlig väg att få bostad i Stockholm. Men då missas ju dessa personer när det kommer till att bedöma hur många som verkligen är på jakt efter bostad. För erkänn att de enorma lån som vanliga familjer tvingas ta på sig nu för att fixa tak över huvudet inte är någon framkomlig väg egentligen, i längden. Vi kan inte ha ett samhälle där alla är så belånade upp över öronen att de mer eller mindre blir helt livegna. Alltså måste vi försöka få tillbaka fokus på hur många som egentligen skulle önska ett förstahandskontrakt, om det vore en framkomlig väg. För att få reda på det, och kunna använda det som argument i bostadspolitiken, behövs att alla som idag står utanför kön (eftersom den inte ses som något verkligt alternativ) ställer sig i kön! Ställ er i kön! Tänk vilken jädra kö det skulle bli! Tänk vilket fantastiskt mått på hur många som verkligen har behov av en bostad! Att tvinga småbarnsfamiljer eller studenter att ta miljonlån är inget godkänt alternativ. Många av dessa skulle behöva få en hyresrätt för att komma ifrån dyra amorteringar och ränteångest.

Och alla de som just idag inte behöver en hyresrätt, som sitter fint där i egenhändigt belånad bostadsrätt, varför ska de ställa sig i bostadskön? Tja, räntorna kanske går upp så att de nästan inte har råd att bo kvar - då skulle det vara bra om de hade alternativet att byta till en annan bostadsform. Eller kanske de hamnat i en separation och pengarna inte räcker för att köpa två nya bostäder - då skulle det vara bra om de hade alternativet att få åtminstone 1 hyresrätt. Eller de kanske får ett jobb långt ifrån där de bor nu och inte har råd att köpa bostad närmare där de jobbar - då vore det bra om de kunde ha alternativet att få en hyresrätt närmare sitt arbete (och så avlastar vi samtidigt den av avlastning så behövande rusningstrafiken!). De kanske får fler barn och inte har råd att köpa en större lägenhet. Eller de kanske har en gammal släkting boende på annan ort som skulle behöva flytta närmare sin familj på ålderns höst för att kunna få hjälp och stöd och sällskap när det börjar bli svårt att själv ta sig längre sträckor. DÅ SKULLE DET VARA BRA ATT KUNNA FÅ TAG PÅ EN HYRESRÄTT! 

Så för att visa hur viktigt det är med en aktiv bostadspolitik och ett aktivt byggande av hyresrätter - ställ er i bostadskön! Alla. Idag. 


Läs även andra bloggares åsikter om bostad, Stockholm, hyresrätt, bostadskö

Spel och dobbel

Blev idag uppmärksam på en visst siffersammanträffande. En kompis till mig tyckte att jag skulle passa på att ta en trisslott. Hur då? undrade jag. Trisslotter har väl inte nummer? Ta den lotten i högen, förklarade hen. Alltså räkna till lotten med den placeringen i en hög av lotter. Jag svarade att jag knappast trodde att det har så tjocka högar, eftersom det rörde sig om ett ganska högt nummer. Nåväl, tanken på lotter och vidskepelser fastnade så pass i mitt huvud att jag när jag senare passerade en spelbutik gick in för att fråga hur många lotter de har i en hög. En av expediterna räknade igenom den tjockaste av buntarna och mycket riktigt var den inte tjock nog för att komma upp i mitt nummer. Så långt gott och väl. Men det som gjorde mig oerhört provocerad var att både personen som hjälpte mig och hens kollega stod och flinade åt mig hela tiden. Smågarvade liksom åt min konstiga begäran, trots att de utförde den. Vad tusan hade de att garva åt? Det är ju de som profiterar på folks vidskepligheter och aldrig slocknande drömmar om storvinsten! De om några ska fan i mig omhulda och vårda folks knäppa spelbeteenden eftersom det är det som betalar deras löner!

Det finns faktiskt få saker jag avskyr så mycket som lotter och tippande. Jag struntar i om folk säger att vissa kräver ett mått av skicklighet och att det bara hänger ihop med intresset för en sport eller liknande. Det är, förlåt mig att jag säger det, men rent skitsnack! Folk tippar för att de drömmer om att vinna storkovan. Försök inte inbilla mig någonting annat. Precis samma sak med lotter så klart, men där är längtan och önskan mer uppenbar. Och det missförstå mig inte nu, det är absolut inte folks längtan, drömmar eller förhoppning jag avskyr. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle. Mer pengar köper oss kanske inte lycka, men det köper banne mig rätt mycket. Kanske framför allt lyxen att slippa oroa oss. Och kanske lyxen att kunna lägga mer tid på något vi hellre vill ägna vårt liv åt. Klart alla vill ha! Det är ju så vårt system är uppbyggt. Det som får mig att må illa är hur mycket pengar det tjänas på dessa folks drömmar. Att till exempel Svenska Spel underbygger och eldar på folks drömmar genom att antyda att det skulle vara så "lett å vinne", i enda syfte att få folk att lägga delar av sina surt förvärvade pengar på lotter och tipskuponger. Att profitera på folks drömmar, genom att kräva pengar och ge absolut ingenting tillbaka.

Mest av allt avskyr jag Postkodlotteriet. Att bakom en fasad av välgörenhet tjäna miljoner själva och samtidigt tjata på folk så till den milda grad. Ta till alla de fulaste knepen som grupptryck och avundsjuka (alla dina grannar kommer att vinna och där kommer du stå med lång näsa). Fattar ni hur många som aldrig vinner någonting?! Fattar ni hur mycket pengar de tjänar på er?! vill jag bara skrika till folk.  Det får mig att vilja spy. Och om Postkodlotteriet ringer mig en enda gång till tänker jag anmäla dem för trakasserier.

Ps. Min stackars kompis som råkade starta denna dagens lottfunderingar visste så klart inte hur jag känner inför branschen, eftersom det inte är åsikter jag luftar så ofta. (Jag har till och med haft bekanta som arbetat för Svenska Spel och hållit tyst.) Dessutom är hen en av de få personer jag känner som faktiskt vinner saker ganska ofta. Fast då i lotterier eller tävlingar, som jag anser  är en helt annan femma.

Är vi alla journalister?

Emanuel Karlsten skriver på sin blogg om nya projektet Ajour. Där skriver han bland annat "Jag tror att alla är journalister". Det beror självklart på vad en menar med journalist. Men så som jag definierar ordet, att det innefattar ett antal yrkesprinciper och yrkeskrav, så håller jag inte med honom. Däremot är det lika svårt att dra en tydlig gräns för vem som är journalist och vem som inte är det som att bestämma vem som är skådespelare eller ej. Bara de som gått scenskolan? Nej, självklart inte. Bara de som får betalt för att agera som skådespelare i någon form? Nja, där kan möjligen gränsen för professionell gå. Men vad händer med alla arbetslösa supererfarna skådisar? Eller med de som ej är fast anställda, är de inte skådisar mellan sina betalda projekt? Jo så klart. Det går inte att dra en tydlig gräns helt enkelt, lika lite som med journalistik. Den definition som journalistförbundet på sin hemsida anger som tillräcklig grund för medlemskap är att den som har i huvudsak journalistiska arbetsuppgifter kan bli medlem. Journalistiska arbetsuppgifter definieras den ha som "självständigt väljer, bedömer eller bearbetar redaktionellt material för massmediers räkning eller har andra med Journalistförbundets yrkesregler förenliga arbetsuppgifter." Där återkommer detta med yrkesregler.

Men strunt i reglerna nu, kan alla skriva? Nej, det kan alla inte så klart, inte ens rent praktiskt. Ännu svårare är väl frågan om alla kan skriva bra. Det är så klart också en smaksak, även om det väl finns vissa typiska journalistiska grepp att läsa sig om inte annat. Men måste en journalist skriva? Nej. Alla är inte skrivande journalister. Måste en journalist undersöka? Nej, inte det heller. En del sammanställer ju, redigerar, bearbetar. Ju mer jag tänker på det ju svårare får jag att bestämma mig för vad en journalist är. Är det det Karlsten menar, att alla är fria att definiera sig själva? Eller vad menar han egentligen? Det ska bli spännande hur som helst att se projektet utveckla sig och förhoppningsvis också Karlsten vidareutveckla vad han menar och hur han tänker. Kanske blir jag övertygad under projektets gång. 

Att jag hakar upp mig på en liten detalj, en småsak i själva det stora projektsammanhanget. Ja absolut, men sån är jag. :) 

Ps. Fråga mig inte varför texten är så liten. Jag har ingen aning. Jag har varit bortrest från datorn hela helgen. Det kan vara ett straff...

Läs även andra bloggares åsikter om Emauel Karlsten, journalistik, Ajour

Som de som slår

Okej, först av allt vill jag bara klargöra ett par saker så att ni förstår på vilken nivå följande inlägg rör sig. Jag slår inte mina barn. Jag har aldrig slagit dem och jag hoppas att jag aldrig kommer att slå dem. Att på något sätt medvetet skada ett barn eller vara så utom kontroll att barnet därmed skadas anser jag vara helt oacceptabelt. Jag slår inte heller min sambo, om någon undrar. Men ibland händer det saker i familjen där jag reagerar med samma mönster som de som slår. Det är framför allt gentemot mina barn och det är framför allt på stressiga mornar. Flera olika saker samverkar till en extremt hög stressnivå (detta är någonting så gott som varje småbarnsförälder garanterat känner igen). Inte alltid på grund av tidsbrist. Det kan finnas hur gott om tid som helst från början, eoner av tid till och med. Ett barn kan ändå befinna sig i en period där i princip allt måste ifrågasättas, eller emotsättas. Många är de föräldrar som kört sina barn till förskolan iklädda pyjamas. Hemma hos oss har olika period passerat, men just nu befinner vi oss i en period där ett barn körs ut i vagnen varje morgon utan skor och för det mesta utan ytterkläder. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörren annars. De flesta kläder åker sedan successivt på under resans gång. Kanske upplevs en regnjacka som rätt skön trots allt om det regnar ute. Framför allt är det till slut tråkigt att inte kunna springa på trottoaren eftersom att en inte har några skor. Välkända knep för de flesta föräldrar och inget fel i det.

Men när stressnivåerna höjs, framför allt i mig som varande den som ansvarar för att ta hela familjepaketet från en plats till en annan och se till att mina barn inte fryser ihjäl på kuppen, så tvingar jag barnen till saker. Jag utövar tvång för att få det att funka. Jag kanske blir hård i tonen, jag säger åt på skarpen. Jag sätter barn i vagnen och kör iväg trots protester och gråt. Jag kanske till och med håller ner barnet i vagnen när det försöker kliva ur i bara strumplästen. Jag kör vagnen fort för att barnet inte ska hinna kliva ur. Jag håller fysiskt undan barn och låser ytterdörren för att hindra från att ta sig in igen, om morgonens tvisteämne har att göra med att något barn inte vill gå iväg. Och så vidare och så vidare. Det här är saker jag upplever att jag måste göra. Eller kanske framför allt, när min stressnivå blir tillräckligt hög så gör jag de här sakerna utan att tänka. Jag är uppjagad, uppstressad, förbannad och irriterad. Och jag är arg på mina barn för att de får mig att börja svettas, för att de får mig att börja tjafsa, för att de får mig att tappa mitt lugn. Kanske är jag inte en jättedålig förälder och framför allt vet jag att jag inte är ensam. Men jag är inte alltid en bra förälder i dessa stunder. Om jag klarar av att bevara mitt lugn så hanterar jag situationen bättre, men det klarar jag inte alltid. Det händer att jag tar i mot mina barn så de börjar gråta. Det har även hänt att jag börjat gråta. Det har hänt att jag har kört vagnen för fort så att något barn gjort sig illa. Det är det absolut värsta värsta. Det är så hemskt så jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta nu. Jag har, om än ej med flit, men i ilska, gjort så ett av mina barn gjort sig fysiskt illa. Det har bara hänt några få gånger, men det har hänt mer än en gång. Inget barn har gjort sig illa ordentligt, det är inte på den nivån. Men det är så fruktansvärt som förälder att bara snudda vid tanken på att skada sitt barn. Dessa händelser gräver sin in och stannar kvar i mig. Förhoppningsvis mer i mig än i barnen. Kanske är ilska och hårda ord värre för dem än det faktum att de råkade slå i foten i hissdörren. Jag vet inte. Det kan jag aldrig veta.

Det som skrämmer mig mest är känslan efteråt. Hur jag instinktivt reagerar med att vilja gottgöra barnen känslomässigt. Hur jag kramar och pussar extra, hur jag vill att allting ska bli bra igen, de hårda orden glömda. Genom att smeka, pyssla om, prata ut, be om förlåtelse och ta extra noga farväl vid förskolan försöker jag släta över, räta ut, göra känslomässigt ogjort. Det går så klart inte. Och det är här någonstans jag börjar tänka på mönstret. Mönstret hos de som faktiskt slår. Slår sina barn eller slår sin partner. De som slår och sedan gråter, ber om ursäkt, säger att det inte ska hända igen. Köper blommor eller presenter, är extra gulliga och kärleksfulla - efteråt. De som ångrar sig och mår dåligt av det de har gjort och försöker göra känslomässigt ogjort! Försöker göra ogjort minst lika mycket för att stilla sin egen ångest över att ha skadat någon de älskar. De har utnyttjat sin makt över någon de älskar, utövat tvång, precis som jag! Och när jag känner så, när jag tänker att min reaktion är samma som hos den som missbrukar sin makt betydligt värre, så mår jag nästan fysiskt illa.

Det går inte att ta tillbaka. Jag är ingen perfekt människa och jag tror i princip inte att det är fel att barn får se även imperfekta föräldrar. Jag kan förklara för barnen varför jag blev arg, be om ursäkt och prata med dem om att vi får försöka hjälpas åt mer nästa morgon, men framför allt att jag ska försöka att inte bli så arg. Det enda som dock verkligen skulle hjälpa är att aldrig mer låta ilskan styra mina handlingar. Jag kan bli arg, men inte låta ilskan ta över och få mig att gå över en gräns jag inte vill gå över. Som att ryta till ordentligt. Jag vill inte ryta till. Det är ingen bra metod. Jag vet det eftersom jag gjort det några gånger och det aldrig leder till önskat resultat. Det är bara jag som bubblar över och inte kan kontrollera mig. Metoden är urusel och leder oftast till mer protester eller barnagråt. Enda vägen att inte ångra mig och inte känna att jag missbrukat min makt mot mina barn (brukat makt är en annan sak, det måste en nog som förälder) är att inte låta ilskan ta över och få mig att göra saker jag inte vill. Jag vet inte om jag klarar det.

(Uppdatering: Nu får jag plötsligt lite ångest över att inlägget ska uppfattas som att jag faktiskt skadar mina barn. Kanske ska en inte skriva om sina känslor kring makt och föräldraskap, tänker jag. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad jag fiskar efter. Jag är inte ovanligt arg, jag är bara inte helt befriad från ilska, även i mitt föräldraskap. Jag hoppas att det framgår.)

Läs även andra bloggares åsikter om barn, makt, föräldraskap, kontroll, ilska

Klassfrågor

Svt.se skriver idag på sin hemsida om att pappors uttag av föräldraledighet ökar. Det är positiva nyheter, tycker jag, även om uttaget fortfarande är förfärande lågt. Va fan är det med er pappor? Varför vill ni inte vara hemma med era barn? Eller är det, som en del hävdar, de egoistiska mammorna som snor åt sig så många föräldradagar de kan och inte släpper in papporna i matchen? Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, som så ofta. I vilket fall är det knappast en nyhet egentligen, det har ju varit väl känt en tid att pappornas del av föräldraledigheten knappast ökar drastiskt utan tvärt om går ganska långsamt. Nåväl, svt vinklar sin artikel något och skriver att pappaledigheten kan komma att bli en klassfråga.
"..enligt den nya rapporten från Försäkringskassan är det framför allt högutbildade män med etnisk svensk bakgrund som stannar hemma med sina barn.
-Det är ju de med lite högre inkomster och något högre utbildningsnivå som tar ut fler dagar, säger Niklas Löfgren."

Hm, okej, låt oss titta närmare på det. "Män med etniskt svensk bakgrund" känns inte så otippat eftersom  det fortfarande i stora delar av övriga världen är väldigt ovanligt att någon annan än kvinnor stannar hemma med barnen. Känns som en typisk kulturfråga där vi helt enkelt är på en liten annan plats än många andra samhällen just nu. "Högra utbildningsnivå" kan kanske kopplas samman med högre inkomst? Ofta brukar det vara så. Men kanske kan också högre utbildningsnivå antas ge en viss ökad känsla för vad som ligger i pipelinen i samhället, så att säga. Det blir mer och mer accepterar att vara pappaledig, båda på arbetsplatser och socialt, men liksom all annan form av samhällsförändring sprider den sig knappast jämt över hela befolkningen samtidigt utan mer som ringar på vattnet. Successivt når förändringen till fler och fler grupper.

Men det som jag hakar upp mig på är "högre inkomster" och sen den dragning som görs på det - att det håller på att bli en klassfråga. Att det de facto är pappor med högra inkomster som i större utsträckning stannar hemma med sina barn tror jag säkert stämmer. Anledningen till det är väl uppenbar; de anser sig ha råd. Vet ej om samma tendens finns hos kvinnor, alltså att de stannar hemma längre med sina barn om det har en hög SGI (sjukpenningsgrundande inkomst, alltså hur mycket du får ut per dag när du är föräldraledig). Det beror kanske på hur väl det ses på arbetsplatsen om kvinnan är borta från jobbet väldigt länge. Det beror garanterat också på om det finns en pappa med i bilden som vill eller inte vill vara hemma med barnet. Men ett är säkert, jag känner väldigt många kvinnor och män som frilansar eller arbetar i egen firma, och de känner definitivt inte att de kan vara föräldralediga någon längre tid, ibland inte alls. Det kan tänkas ha orsaker som att de är rädda för att förlora sina kunder och att det i vissa fall är möjligt att delvis kombinera barnskötsel med att fortsätta arbeta (beroende på bransch så klart). Men det har också i många fall rent ekonomiska orsaker. Klart en inte kan låta bli att arbeta om ens SGI ligger på så låg nivå att en inte klarar av att betala hyran.

Är det alltså så att pappaledighet håller på att bli en klassfråga? Jag skulle istället vilja fråga - vilka områden i vårt kapitalistiskt styrda system är inte klassfrågor?? Om jag kan ta paus från den svenska vintern genom en trevlig resa med familjen till solen mitt i mörka februari är väl en klassfråga. Om mina barn kan få varsin iPad som de önskar sig i julklapp är väl en klassfråga. Om jag har råd att äga ett fritidshus där hela familjen kan gå barfota i veckor och bli fulla av sommar är väl en klassfråga. Om jag har tid att ägna mig åt avancerade surdegsrecept och köpa närodlade tomater på Bondens marknad är väl en klassfråga. Om jag kan hjälpa till med en kontantinsats till mina barns framtida första egna boende är väl en klassfråga.  Och i livets slutskede är väl frågan om jag får en bra pension för att jag har haft en bra lön och/eller haft råd med en privat pensionsförsäkring en klassfråga. Så, är pappaledigheten en klassfråga? Ja. Alla frågor som rör pengar är klassfrågor. Helt enkelt eftersom att det är pengar vårt system bygger på. Pengar att kunna köpa det vi vill, eller pengar nog att kunna ta oss tid att göra annat. Till exempel vara hemma med våra barn.

Ps. För att förtydliga mig menar jag inte att det är värre att vara egen företagare och inte kunna ta föräldraledigt än att till exempel vara anställd med dålig lön eller vara arbetslös. Det är bara ett exempel på att det i mångt och mycket är pengarna som styr över vilka val vi kan göra här i livet. Och kvinnorna då, varför är de i större utsträckning hemma med barnen fast att de har låg inkomst? Tja, i dagens samhälle tar de flesta förskolor inte emot barn under 1 år så någon måste ju ta hand om barnet... Och om en inte har ett arbete där det går att kombinera barnskötsel och arbete, som jag skrev om ovan, så finns det ofta inget annat val än att stanna hemma, även om SGI:n är skitdålig. Varför då kvinnan och inte mannen? Av tradition så klart. 

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, kapitalism, klassfrågor

Marcus Birro

Marcus Birro upphör inte att förvåna. Nu anmälde han sig plötsligt för att kandidera som partiledare i Kristdemokraterna (KD) efter Göran Hägglund. Vad jag vet har han inte tidigare varit aktiv i partiet, även om han varit känd sympatisör. Han har gått i första maj-tåg med kd och talat på något kommunmöte eller liknande, men ej arbetat i partiet på något sätt. Själv sa Birro så här till Världen idag (enligt Nyheter 24) inför första maj-demonstrationen 2009:

– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.

Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.

Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.

Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.

"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4

Hipstern eller Det är väl bra att folk har en hobby

I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!

Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige

Dödshjälp

Men allvarligt talat, det här med dödshjälp. Det är inte direkt någon het fråga just nu, men kanske borde det vara det? Inom vården måste det finnas verkliga situationer ganska ofta inte där de tvekar inför vad de ska göra, det är förmodligen nog så väl formulerat i lag, men däremot där de kanske hade kunnat agera annorlunda om vården hade haft andra befogenheter, alltså om lagen var annorlunda. Jag tycker dödshjälp är bra och borde vara tillåtet. Klart det finns massor av problem med dödshjälp som snabbt kommer upp i tankarna, men för några är sedan såg jag en helt fantastiskt dokumentär. Jag tror den var från Holland. Där är "dödshjälp" tillåtet. Men bara under mycket hårt reglerade noggrant specificerade förhållanden. Och så måste det så klart vara, för att det under inga som helst omständigheter ska kunna finnas något gränsfall eller någon som utnyttjar det som chansen att ta kål på någon. Ian McEwan har ju till exempel skrivit boken Amsterdam där han utnyttjar tanken att det skulle gå att åka till Amsterdam för att göra sig av med t ex en oönskad livspartner. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Och eftersom exemplet i Holland finns sån finns det också någon som redan suttit och tänkt igenom regler och begränsningar för att täppa till alla hål och sudda ut alla gråzoner. Jag blev otroligt rörd och imponerad när jag såg den holländska dokumentären och enda sedan dess har jag varit om än inte högljudd, så ändå en förespråkare för just dödshjälp. Kanske återkommer jag med mer fakta kring den holländska modellen vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om Amsterdam, dödshjälp, Ian McEwan, litteratur, sjukvård, Sverige

Thomas Nagel

Politiska teoretiker argumenterar vilt om vad som ska kallas rättvisa, och om det existerar något sådan som global orättvisa eller inte. Att världen är ojämlik håller alla med om, men frågan är om den också är orättvis. Ska vi hjälpa till genom bistånd för att vi är snälla eller är vi skyldiga de fattigare delarna av världen någonting genom att vi bidrar och har bidragit till den situation de befinner sig i? Åsikterna går isär och även om jag verkligen gillar teoretiska utläggningar och filosofiska fnulerier blir jag ibland så trött på teoretikerna själva så jag håller på att spy. Då är det en lisa för själen att plötsligt ramla över ett citat som detta:

"Verklighetens siffror är så grymma att rättvisan kanske är en bisak. Vilken ståndpunkt man än intar angående möjligheten eller omöjligheten att tillämpa rättvisenormer på en sådan situation är det otvivelaktigt en katastrof ur ett bredare mänskligt perspektiv. Jag förutsätter att vi är skyldiga våra medmänniskor någon minsta nivå av omtanke när de hotas av svält eller allvarlig undernäring och för tidig död orsakad av lättbehandlade sjukdomar, så som alla dessa människor i akut fattigdom gör. Även om det finns gott om delade meningar om vilka metoder som är mest effektiva behövs det utan tvekan någon form av hjälp från de välbärgade till dem i nöd, oberoende av kravet på rättvisa, såvida vi inte bara är etiska egoister." Thomas Nagel

Källa: Nagel, Thomas. ”Problemet med global rättvisa” i L. Beckman, M. Carbin, E. Erman, A. Gottardis, U. Mörkenstam, S. Näsström, J. Reinikainen & M. Wendt (red:er), Texter i samtida politisk teori (s.327-338). Malmö: Liber AB 2009

Läs även andra bloggares åsikter om global rättvisa, rättvisa, akut fattigdom, politiskt teori

Feminist 2.0

Åh, det här är nog en tidning jag inte vill läsa...

Läs även andra bloggares åsikter om feminism, konsumtion, egoboost

Rättegången mot barnläkaren

Allting med rättegången mot barnläkaren på Karolinska gör mig djupt sorgsen. Ett litet barn har dött. Ett litet barn som av vad jag förstår skulle ha dött hur som helst. Ett barn var dödssjukt och de facto döende. Och sen dog det. För föräldrarna måste detta självklart vara ohyggligt, det går inte ens att föreställa sig. Det är någonting som en i ärlighetens namn inte ens vill föreställa sig. Men hur kan denna process mot personalen på vårdavdelningen hjälpa i det som har hänt? Föräldrarna har själva vittnat om att den läkare som nu står åtalad var en av dem som verkade bry sig om dem och deras situation, en av dem som fanns där för att förklara och hjälpa. Att de kände stort förtroende för just henne i sin utsatta situation.

Vad hjälper det som pågår nu? Varför har de ett behov av att skylla någon för sitt barns död, ett barn som alltså redan var döende? Det är så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. Men okej, jag kanske inte ska uttala mig i frågan eftersom jag inte tycker att det borde vara förbjudet att göra just det som läkaren nu är anklagad för; nämligen att ge en dödlig dos av en medicin så att någon som redan är döende kanske får ett snabbare slut. Alltså när någon är oåterkalleligen på väg att dö. Är det verkligen något vi ska dra varandra inför domstol för? Jag tror att jag kanske till och med vore tacksam om någon skulle våga sticka ut hakan och göra så för mig, om det var mitt barn.. men det kan jag ju så klart inte veta.

(Läs gärna artikeln jag länkar till i början av inlägget - där hävdas att det som åklagaren påstår har hänt ej har rättslig grund även om det har hänt utan faktiskt ligger innanför ramen för medicinsk befogenhet.)

I vilket fall som helst känns det som om föräldrarna verkligen verkligen behöver få hjälp att bearbeta förlusten av sitt barn. Redan när barnet dog, fast att ingenting i övrigt verkar tyda på det, så tyckte det att något inte stod rätt till och begärde en obduktion. I mina ögon verkar det som om föräldrarna kanske egentligen inte fick den hjälp de behövde från början. När alla andra uttrycker det som att barnet var döende (alltså kanske inte precis den dagen utan tiden strax innan) så är det inte den uppfattning föräldrarna har haft. Redan där känns det som om någonting gått väldigt fel. Har de inte blivit ordenligt informerade? Har vårdpersonalen tassat kring verkligheten för att den är för svår att förmedla? Nej, det känns inte troligt. Att framföra jobbig information måste de trots allt vara rätt vana vid. Så återstår alternativet att föräldrarna helt enkelt inte klarade av att ta in informationen, vilket inte känns så himla långsökt. Vem skulle fatta det liksom? Men varför har inte vården fångat upp det? Varför har de inte fått hjälp att förstå och bearbeta den grymma verklighet de stått inför? Någonstans där måste ursprungsfelet ligga, tänker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, rättegången mot barnläkaren

Ett nytt land

Åh jisses vad ledsen jag blir av att läsa Malin Ullgrens krönika i dagens DN Kultur. Inte av texten i sig, utan av det hon beskriver. Den sätter fingret på en något obestämd känsla jag burit på ett tag, nämligen att vindarna vänt så pass i vårt kära gamla land att det numera anses radikalt, eller kanske till och med reaktionärt, att bekänna sig som politiskt "vänster". En inte helt och hållet relevant koppling jag gör i sammanhanget är när jag tänker på mina egna känslor inför en försäljare som ringde mig härom kvällen. Han ville "tipsa" om en tjänst som jämför olika pensionsfonder. Jag bara tackade och sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag inte alls tänker göra. Det är nämligen så att hur mycket tidsandan än vill få mig att välja pensionsfond och hur mycket jag än kanske borde göra det, så kan jag inte förmå mig till det. Jag vill inte välja. Det ligger ingen medveten protest i det, utan bara en jädrans stor trötthet inför den här liberala valfrihetsterrorn som vi nu alla tvingas leva under.

Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, samhälle, vinstdrivande skolor