God helg

Låg aktivitet på alla bloggar under julledighet, av naturlig anledning. Liksom här. Fullt sjå med att lyckas följa med ordenligt i nyheterna när vi är hemma tillsammans hela familjen i flera dagar. Tänkte lite lätt på att det i USA tydligen blivit tabu att säga "Merry Christmas" till någon. Eftersom det finns så många olika religioner och trosinriktningar så att det blivit standard att istället säga "Happy Holidays", så att en 1) inte förutsätter att någon firar jul 2) ingen känner sig exkluderad. Ganska trevligt, tycker jag. Så, god helg på er. Hoppas ni är lite lediga mellan jul och nyår och har det skönt, trots snöbrist i stora delar av landet (ge mig snö!). 

Narkosläkaren egen historia

Läs Narkosläkaren från Astrid Lindgrens egna berättelse om åtalet och tiden som häktad.  Det är så grovt att en blir mörkrädd!

Jag hoppas jag orkar skriva mer om det en annan gång. Jag har ju skrivit om det flera gånger tidigare, bland annat här.

Gazas tårar skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst

Många har kritiserat dokumentären Gazas tårar har jag förstått i efterhand. Skriverierna de senaste dagarna har varit många och mångordiga. Bland annat Lars Adaktusson har anklagar SVT för att ha låtit sig bli ett propagandaverktyg för Hamas. Jag tycker att det för det första är att förminska tittarna. Jag är övertygad om att de allra flesta, i alla fall de allra flesta som sitter uppe och ser en dox-dokumentär sent en kväll några dagar före julafton, är fullt kapabla att förstå att filmen bara visar en sida av konflikten och att ett krig aldrig består av en god sida som inte gör några fel och en ond sida som gör alla fel. För det andra tycker jag att de flesta av dem som kritiserar filmen missar själva poängen med den. Poängen är inte att analysera en konflikt utan att få oss att fatta lite av hur det är att vara under beskjutning. Få oss att känna, få oss att bli känslomässigt medvetna om hur barn och andra faktiskt skadas och dör i krig. Ta oss bortom siffror, analyser och intellekt. Få oss att se sånt som vi tror att vi "vet", men egentligen inte vet någonting om. Filmen är grov, och jag kan bara förstå att meningen med att den är så grov är just att nå in till oss, bortom det vi tror oss veta. En klok människa på twitter skrev att poängen med filmen är att visa hur det går till i krig, men det skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst. Inte kan vi genom en dokumentär förstå hur det är att vara där, men bilder som dessa kan få oss tillräckligt omskakade för att vi inte bara ska kunna bläddra förbi nästa krigsnotis med känslan av att vi redan vet vad som står där.

Gazas tårar

Hela dagen idag har jag känt mig lite upp och ner efter att ha sett dox-dokumentären "Gazas tårar" igår på svt. För att berätta lite kort för er som ej sett den så är det en film från Gaza under tiden området är under israelisk beskjutning. I vilket fall, jag såg inte hela igår, så inatt, när den går i repris (efter midnatt någon gång) ska jag spela in den och se om den vid tillfälle. Orkar inte skriva mer om den egentligen, vill bara uppmana er som inte sett den att se den eller spela in den inatt! Med tanke på det starka innehållet kommer den inte att läggas ut på svt.play eftersom att det då finns risk att t ex barn klickar sig in på den (på svt.play ligger ju även många barnprogram).

Apropå kaftaner

Hade en arkeologkompis som under ett projekt arbetade i flera månader i ett land vid Medelhavet (kommer tyvärr ej ihåg vilket land). För att klara av värmen men ändå vara skyddad mot solen gick han i flera månader klädd i kaftan. Han berättade lyriskt efteråt att det var det absolut bästa plagg han någonsin haft. Tyvärr vågade han inte bibehålla vanan när han återvände till Sverige. Nej, här är det bara Di Leva och Ebbot som vågar sig på det (om det inte är en man som har det naturligt i sin kultur). Tänker, som Jenny i kommentaren till förra inlägget, att fler borde prova. Jag som själv avskyr byxor är hemskt förvånad över att majoriteten av alla i väst, både kvinnor och män, väljer byxor som sin huvudsakliga klädnad.

En fin man i röd kaftan

Försöker påminna mig själv ibland om allt som blivit bättre i vårt samhälle. Det är så otroligt mycket just nu som jag blir ledsen på, som känns hopplöst och som om mycket går åt fel håll eller inte åt något håll alls. Trots allt finns det en del saker som kanske egentligen är rätt häftiga eller till och med revolutionerande som lätt drunknar i allt elände. Härom dagen lyssnade jag på Radio Stockholm tror jag att det var. Di Leva var gäst i programmet och spelade sin nya jullåt eller nåt. Alla pengar skulle gå till de hemlösa. Men det som fick mig att plötsligt börja tänka efter var programledarnas kommentarer när Di Leva just lämnat studion. Den manlige programledaren började prata om att Di Leva var så otroligt fin i sin röda kaftan. Verkligen, verkligen tjusig! Och den kvinnliga programledaren höll med och de uppmanade så klart lyssnarna att gå in på hemsidan och ta en titt. Inget konstigt med det kanske. Eller, i alla fall inte här i landet nu för tiden.. Men ändå, jag tänker på detaljerna i situationen: En vuxen man besöker ett radioprogram iklädd hellång julröd kaftan. Efter att han lämnat studion uttrycker den manlige programledaren sin uppskattning över klädseln och pratar om "hur fin" den andre mannen, i den röda kaftanen, var. Helt utan ironi. Någonstans känns det som om det inte hade varit en fullt lika självklar situation för 20-30 år sen. Och jag blir stillsamt lycklig över att det är en helt okomplicerad och normal situation i dagens Sverige. (Här, hittade bild på Di Leva från programmet. Scrolla neråt på sidan till onsdagens program.)

Nu tar dessutom Stockholm Idag sitt ansvar och utser Stockholms Läns Stjärngosse eller Staffan. Öppen audition i Radiohusets entré den 12/12. Läs mer i marginalen på hemsidan.

Kakan och Julia om privatisering

Se Kakans och Julias kommentar till privatiseringen!

Att sälja ut förtroende

Har i flera dagar tänkt att jag måste skriva om det här med att Röda Korset förlorat upphandlingen av vård av tortyroffer till ett privat företag utan tidigare erfarenhet på området. Men jag hinner liksom aldrig riktigt sätta mig ner och få till det inlägg jag vill skriva. Mest beror det på att jag blir så upprörd, förtvivlad, ledsen och arg att jag knappt vet var jag ska börja. Hur denna typ av vård, som bygger på kontakter och förtroenden som byggs upp under lång tid, hur den överhuvudtaget kan komma ifråga i denna typ av upphandlingsförfaranden. Och hur det sen återigen kan få vara pengarna som styr. Att ett företag som ligger långt under alla andra i pris, vinner upphandlingen, utan att någon ansvarig människa ställer sig frågan Hur kommer de sig att de kan driva denna vård så mycket billigare än alla andra?

Någonting måste vara skillnaden. Det tror jag att alla med någorlunda förstånd måste förstå. Har de tänkt på att undersöka vad skillnaden är? Bryr de sig? Med tanke på hur det det bekräftats på senare tid hur upphandlingen av vissa äldreboenden går till, nämligen att upphandlingen uteslutande bedöms efter det företaget själva anger i sina skrivelser, utan att, som i Attendos fall på Södermalm i Stockholm, överhuvudtaget titta på hur företaget sköter de boenden de redan har. Hur är det möjligt att sköta politik på det sättet? Hur har någon som är så utbota korkad, nonchalant och likgiltig fått makten över mina skattepengar? Jag är så jäkla förbannad! Jag vill sluta betala något så länge de pengar jag är med och betalar för att mina gamla släktingar ska få den omsorg de är värda, för att mina barn ska få den tillsyn och pedagogiska vägledning de har rätt till, för att vi gemensamt ska kunna bygga ett stabilt, miljövänligt och solidariskt samhälle hamnar i händerna på giriga människofientliga och till synes ointelligenta människor.

En del saker måste vi i vårt gemensamma samhälle kunna enas om att inte utsätta för fri konkurrens där endast pengarna i slutändan är avgörande. Det bolag som vann upphandlingen kom inte förrän på tredje plats i bedömningen av själva vården (kom dock ihåg att dessa bedömningar endast bygger på det företagen själva skriver och att den vinnande aktören ej ännu bedriver denna verksamhet). Men pengarna blev avgörande och eftersom de var billigast fick de kontraktet. För er som inte hunnit läsa på om Röda Korset-upphandlingen finns lite mer att hör i Stockholms Fria, här i DN och i Expressen.