Hur kan en älska något sånt här? häcklar de som inte älskar Slussen och visar bilder på trasig betong, mörka gångar, gråmulna trafikmorgnar och mörka människor i svarta vinterkläder som rör sig i hjorder över snöslaskigt torg. Det är lätt att ha svårt att förstå de som vill bevara Slussen. Finns inte kärleken där är det svårt att se vad det finns att bevara. Min största sorg i sammanhanget har länge varit att jag inte haft tid att sätta mig in i förslagen. Jag såg några av de ursprungliga, hårt kritiserade arkitektförslagen, som inte något av dem finns kvar i sin dåvarande form. Som jag förstår det omarbetades förslagen efter massiva protester och det förslag som nu klubbats igenom i Stadshuset skiljer sig väsentligt på många punkter. Så långt vet jag, men jag vet inte hur förslaget skiljer sig och jag är inte så insatt i hur det liggande förslaget faktiskt ser ut. Jo, jag har sett olika översiktsbilder, så klart. Men vad jag framför allt har gjort är att jag har hört vad andra har att säga om det och självklart påverkar det mig. Även om jag inte håller med Bengt Ohlsson i så mycket så tycker jag definitivt att han har en poäng i sin livligt diskuterade artikel i DN härom dagen. Jag tror inte som Bengt Ohlsson att kulturen är mer röd än blå, egentligen. Men jag tror att det kanske ser ut så, från hans horisont. Han är som han själv skriver röd från början. Jag tror att han rör sig, och rört sig, i en verklighet som får honom att tro att alla kulturmänniskor är röda. De människor han känner igenom och känt sig hemma med är kanske det, till viss del. Kanske är det Ohlsson egna uppvaknande, det faktum att han plötsligt ser sin närmaste omgivning och inte känner sig hemma, som vi fått ta del av. Jag vet inte om det känns så relevant för mig att läsa egentligen.
Känns lite som inför förra valet när jag, om jag bara skulle döma av de jag hade runt omkring mig och de människor jag kom i kontakt med i mitt vardagsliv, lätt skulle kunnat luras att tro att Feministiskt initiativ skulle kunna ta en plats i Riksdagen. Eller i alla fall, utan tvekan, i Stockholms Kommunfullmäktige. Det var långt ifrån sanningen. Men där jag stod kändes det så. Det var sådana vindar som blåste. ALLA talade feminism, var och varannan människa sade sig vara beredda att lägga sin röst på Fi, och i en nationell undersökning visade sig 14 % av Sveriges befolkning tycka att det skulle vara bra med ett Fi i riksdagen. Alla de andra, och framför allt alla de som röstade på något av allianspartierna, var fanns de liksom? Tja, inte på de middagsbjudningar jag gick på kan jag säga. Därför blev jag lika förvånad, som förra gången, att det faktiskt i slutändan ändå var alliansen som vann. Var fanns alla de som röstade på dem? Detta är så klart ingen nyhet för mig, eller egentligen för någon annan, men ibland blir det tydligare än annars att en själv inte tillhör en majoritet av folket. Eller inte rör sig i en rättvis blandning av landets åsikter. Och det är viktigt att inte glömma det. Att inte snöa in på sig närmaste omgivning och tro att det som gäller för mig gäller för alla. Det känns som om det är det Bengt Ohlsson har gjort och hans ilskna "uppvaknande" eller "uppgörelse" med de egna leden har föga med oss andra att göra. Därför är det också ganska tröttsamt att han får breda ut sig på tre sidor i dn. En sida, en krönika eller ett kortare inlägg i frågan hade jag kunnat ta. Men tre sidor? Varför liksom?
Nåväl, nog nu om Ohlsson analys av sin närmaste omgivning. Där jag tycker att han har en poäng är när han skriver om identifikationsmekanismerna när det kommer till att tycka om saker som en inte egentligen har satt sig så väl in i, som Slussen. Jag kan som sagt alldeles för lite om förslagen, till mig egen sorg. Men risken är uppenbar att tänka så som Ohlsson skriver i texten att någon sagt till honom:
- Jag vet ingenting om de olika förslagen, men jag litar mer på Lars Norén än någon fet moderat.
Nu skulle jag kanske inte göra precis det, men poängen att känslorna börjar svalla åt ett visst håll, inte pga den faktiska frågan (som de flesta i detta fall vet alldeles för lite om) utan pga att någon en gillar och beundrar säger sig tycka så är uppenbar. Och jag tycker att Bengt Ohlsson gör helt rätt när han vägrar skriva under ett förslag som han får för dåligt förklarat för sig utan starkare motivering än att andra som han, i bemärkelsen andra kulturpersonligheter, tycker si eller så. Jag tror att många känner en ovilja att riva Slussen, som de inte riktigt kan motivera, och därför lätt hoppar på någon annars förslag. Någon som också verkar vara emot.
Jag har, för att vara helt ärlig, lite av just detta problem. För den som nu inte älskar Slussen så vet jag att detta är väl magstarkt, men faktum kvarstår: Jag älskar Slussen! Jag har älskar Slussen i stora delar av mitt liv, och det beror säkerligen på att jag i stora delar av mitt liv tvingats förhålla mig till Slussen. Jag har bytt buss där i åratal, eller hängt på klubb, eller promenerat till och från dagis, eller cyklat förbi två gånger varje dag. Jag har Slussen i blodet. För de som inte passerar Slussen (ovan jord) så mycket eller de som inte upplevt glädje, sorg, förtvivlan och glädje på Slussen så förstår jag att frågan är obegriplig. Men för alla oss som har Slussen i blodet så är det ingen icke-fråga. Det är inte bara frågan om ifall stället bör renoveras eller inte. Det är en plats som jag för allt i världen inte vill förlora. Därför är känslan av Slussen det viktigaste av allt. Det finns få saker jag älskar mer i Stockholm än att efter en promenad på Götgatans eller Hornsgatans trånga pucklar runda hörnet vid Slussen och mötas av de öppna ytorna, luften och utsikten över vattnet. Jag älskar de gamla lyktorna, Stadsmuseets fasad, trafikklöverblommorna, bussarna och människovimlet. Allt. Även i snålblåst och snöslask. Tidiga vintermornar när en blek sol sömnigt stiger upp över vattnet i öst och når de kyliga morgonpendlarna som huttrar vid de många bussbåsen är bland det vackraste en kan uppleva i den här stan. Det vet en bara om en stått där, morgon efter morgon. Jag vill bevara den känslan så mycket att jag nästan börjar gråta. När jag tänker på att den gamla grå 30-talsbetongen, känslan som binder mina minnen med min nu döda mormor, demonstrationståg med min då unga pappa, jag själv som gymnasiestuderande i grupp av berusade vänner i väntan på soluppgången över vattnet, min pappa och mina systrar sneddandes över torget i 70-talsmanschester. Det är lite svårt att förklara. Men det gamla Stockholm, som lever i dessa gatstenar och dessa vyer, kan aldrig ersättas av nybyggda ytor och effektiviserade lösningar. Aldrig.
Så vad vill jag säga med detta? Jo kanske att jag har förstått att jag älskar Slussen med sån glöd och sån passion att jag inte tror att något förslag som läggs fram och som innebär någon form av förändring kommer att gillas av mig. Jag vill verkligen, hur bakåtsträvande och reaktionärt det än kan låta i vissas öron, att Slussen ska renoveras med så lite förändring som möjligt. Jag vill inte gömma bussarna inne i berget, vad ska de där att göra? De är ju en del av Slussens själ. Jag befinner mig nuförtiden så ofta på Slussen just för att jag föredrar att åka buss framför att ta tunnelbanan, just för att jag vill befinna mig på marknivå i staden, se staden, se människorna. Jag vill inte inte se bussarna, jag gillar bussarna! Jag gillar även kaoset och bruset och det lite slitna. Okej att Slussens undersida, Nackabussterminalen, inte är mycket att hurra för. En ordentlig uppfräschning behövs. Men som trafiklösning tycker jag inte det är något fel på den. Så min inställning till Slussendebatten är att det till varje pris är värt att ta det lugnt och verkligen inte göra någonting förhastat. Om det förslag som nu ligger är starkt kritiserat från många håll så måste det väl ändå vara värt att tänka över det extra noga så att det inte blir för mycket fel och en ångrar sig. Det går nämligen inte att göra ogjort! Att riva en del av en stads själ är ingenting som ska göras lättvindigt. Och, tycker jag, inte alls om det inte är absolut absolut nödvändigt. Så ni som inte älskar Slussen och tycker att det bara är bakåtsträvande att protestera mot det som nu sker - tänk på en plats som betyder väldigt mycket för er, en plats som skänker glädje och väcker minnen och där ni gärna befinner er - och så tänker ni att någon ska riva den och bygga någonting helt annat där i stället. Det är inte alltid bakåtsträvande att bevara. Ibland är det helt rätt.
