Jag blir roligare och roligare med åren

Det finns en konstig språklig vana att kalla folk för tråkiga när de inte vill gå på krogen. Det känns som om även de som stannar hemma lätt uttrycker sig som "Jag är inte så roligt (idag/längre), så jag stannar nog hemma ikväll". Jag förstår inte uttrycket. De som går mycket på krogen tycker uppenbarligen att det är "roligt". Då tycker de förmodligen att det är tråkigare att stanna hemma (om en ska generalisera lite, det gäller så klart inte alltid). Jag har tyckt mig märka att många går på krogen mer när de är något yngre (!). Ofta förknippas det med att en då oftare är relativt obunden, inte har barn m.m. Kanske hänger det också, tänker jag, ihop med att kroggåendet är relativt nytt. Även om det rör sig om år, så känns det fortfarande spännande och givande att gå på krogen. Att bli full kanske till och med känns kul. Men, i ärlighetens namn så blir det mesta en gör mycket ganska tråkigt efter ett tag. En känsla infinner sig lätt av att situationer upprepar sig, att det inte ger samma kick längre, att en inte får ut så mycket av det längre. Då söker sig de flesta kanske naturligt till någonting annat.

Så är det väl rimligtvis även med kroggåendet. Det är alltså inte roligt längre. Vad är då roligt? Jo, kanske att stanna hemma. Kanske se en film. Kanske dricka vin med några vänner kring ett matbord. Kanske vara med sina barn. Det upplevs då som "roligt" till skillnad från att gå på krogen som upplevs som "tråkigt". Hur kan då de som inte går på krogen kallas tråkiga? De kanske är tråkiga i de kroggåendes ögon, som upplever krogen som "rolig", men i sina egna ögon är det ju de som är de roliga. De gör någonting de tycker är roligt, alltså är de roliga, och de som gör någonting tråkigt, som att gå på krogen, måste då rimligtvis vara de "tråkiga".

Dessutom måste jag erkänna att jag nog tröttnade på en hel del kroggående tidigare än många av mina vänner. För att träffa dem gick jag ändå med ut. Men jag var mindre sann mot mig själv än jag är nu, när jag i större utsträckning gör de saker som jag själv vill. Oftast vill jag inte gå på krogen, men då och då vill jag det. Jag vill gärna gå på teater, dricka vin med vänner runt middagsbordet och även umgås med mina barn. Även om jag självklart begränsas av praktisk verklighet ibland så är jag betydligt mer ärlig mot mina egna viljor nu för tiden än när jag var yngre. Jag deltar bara i sociala sammanhang där jag själv vill vara. Alltså har jag, i mina egna ögon, blivit roligare och roligare med åren. Förr om åren var jag betydligt "tråkigare" när jag oftare släpades runt i sammanhang som jag inte i första hand själv valt.

Läs Laila

Tycker helt plötsligt att två blogginlägg av Laila Bagge Wahlgren är väldigt läsvärda (för er som ej är så insatta så är hon tydligen gravid). Inte för att hon skriver något som ingen annan skrivit förut, men för att hon som känd person och mamma står upp för sin åsikt och dessutom väljer att formulera den. Har för mig att rätt många inom bland annat underhållningsbranschen inte har så mycket utrymme för långa föräldraledigheter (en kan liksom inte alltid tacka nej till saker om en vill hålla sig på topp) utan arbete lappas ihop med skötsel av småbarn på ett eller annat sätt. Men det är inte så himla ofta någon skriver om det. Och framför allt är det alltid, varje gång, härligt att läsa meningar som "Och faktum är att om det inte hade varit för att jag hade ammat mitt barn så hade det inte spelat någon roll om vem av oss föräldrar som jobbade eller stannade hemma med barnet." Det blotta faktum att det känns viktigt att skriva och är härligt att läsa visar ju på att frågan är långt ifrån neutraliserad.

Läs inläggen här och här.

Häftigt med barn

Allvarligt talat så pratas det ofta om hur mycket en älskar sina barn och att det därför inte går att föreställa sig ett liv utan dem. Det är sant. Men sällan pratas det om att det faktiskt är sjukt kul att umgås med sina barn. Inte alltid, men ofta. Eftersom de är så barnsliga så tillåter de dig som vuxen att plocka fram alla dina egna barnsliga sidor. Plötsligt får en spela spel, rita teckningar, lägga pussel, leka charader och många andra saker som egentligen är ganska kul. Dessutom får en möjlighet att gå på upptäcktsfärder, diskutera årstidernas växlingar, leta blommor, åka pulka, låtsasköra buss på Spårvägsmuseet. Att upptäcka saker tillsammans med barn och vara med när de upptäcker saker för första gånger är ofta ren och skär glädje. Att sen få vara med när de utvecklat språk, slutledningsförmåga, humor! Alltså det är så häftigt! Ingenting annat kan mäta sig med det faktiskt.

Full rulle

Den senaste veckan har jag skrivit två inlägg som jag ej publicerat än. 2 orsaker: dels lyckas jag inte riktigt formulera vad jag vill ha sagt (i det ena fallet) eller jag känner mig osäker om jag verkligen vill publicera det som jag håller på och skriver (några som står mig lite nära berörs av texten). Dels har jag så sjukt mycket att göra just nu så jag inte hinner med att ta tag i inläggen och lösa deras eventuellt problem. Jag längtar till nästa vecka när det blir lite mer tid en liten stund. :)

Apropå detta kommer jag osökt (?) in på en av de vanligaste kommentarer jag får nu för tiden: "Jag fattar inte hur ni småbarnsföräldrar hinner med! Jag har bara mig själv att ta hand om och jag hinner nästan inte med ändå." I mitt privata liv möter jag kommentaren, men inte så ofta längre eftersom många av mina vänner börjar bli lite till åren och majoriteten har antingen skaffat barn eller har fullt upp med annat i livet som tar minst lika lång tid. I mitt föreningsliv möter jag kommentaren då och då. Många som är engagerade i olika projekt och jobbar ideellt utanför jobb och skola upplever att de har fullt upp och fattar inte hur en även hinner med barn.

Största anledningen att jag fått höra kommentaren väldigt ofta på senare tid är att jag nyligen hamnat i nya sammanhang med betydligt många yngre personer som inte själva är i likande situation som jag. För dem verkar familjelivet vara en utopi som eventuellt ligger långt fram i tiden. Det konstiga är att på de flesta vanliga jobb med människor i blandade åldrar är det sällan någon som undrar hur en samtidigt hinner med barn. Det ingår ju mer eller mindre i det vuxna livet i ett land som Sverige - kombinationen jobb och barn. Varför skulle det vara svårare att till exempel plugga och ha barn? Plugg är väl som ett jobb, tänker jag.

Och vad gäller hur en hinner med mer än jobb/studier och barn så är svaret att en självklart inte hinner med övriga aktiviteter på samma sätt som om en inte hade barn. Det säger ju sig självt. Men sen finns det många saker som folk utan barn gör som de inte tänker på. Saker som att sova länge, vara bakis, träffa mycket vänner, äta ofta ute på restaurang, spela tv-spel, läsa många skönlitterära böcker, gå på bio och annat som en kanske skippar helt eller delvis när en får barn. Tiden finns mina vänner, det handlar ofta om hur en prioriterar. Och känns det viktigt att vara engagerad så är det det som får ta tid, i ställer för mysiga biobesök, till exempel. I slutändan är varje år med barnen annorlunda än de andra och på vissa sätt blir det lättare att få ut tid från familjen ju äldre barnen blir. Men, det är inte alltid en vill det. Vad kan vara bättre än en kväll lekandes kurragömma med hela familjen?


(Obs! Detta inlägg är avkapat. Det blev så långt så jag gjorde sista biten till ett eget inlägg)

Barnläkaren frias!

Jag har tidigare skrivit om det absurda åtalet mot barnläkaren på Karolinska. Åh, idag är jag extra glad över att barnläkaren blev friad! Vilken jäkla soppa. Jag hoppas verkligen att det leder vidare till en diskussion om vård i livets slutskede. Torbjörn Tännsjö gör vad han kan för att dra igång debatten.

Folkets mikrofon

En av de häftigaste saker jag hört talas om på senare tid måste ändå "folkets mikrofon" som använts av Occupy Wall Street-demonstranterna i New York. Som jag förstår det startade det hela av att polisen inte godkände någon som helst teknisk utrustning vid samlingarna. De har väl inget demonstrationstillstånd, antar jag, och får då heller inga tillstånd för teknisk utrustning på allmän plats. Ett klassiskt sätt att försöka stoppa folk från att mötas och fritt uttrycka sin åsikt. Men istället för att bli tystade av bristen på möjligheter att tekniskt förstärka talarnas röster så utvecklades "folkets mikrofon"; nämligen att de som står runt omkring gemensamt upprepar det talaren säger - ju fler röster ju starkare hörs det ju. Det är så genialt och häftigt så jag nästan får tårar i ögonen. Vilket bättre bevis behövs på att många små tillsammans kan bli stora och starka? Nästan så en vill åka till New York bara för att få uppleva det.

Har inte hittat väldigt mycket skrivet om det, fick det först berättat för mig, men bloggen Viktors trappstege beskriver lite mer ingående vad det handlar om. Där kan en även se ett klipp där folkets mikrofon används när Michael Moore besöker Occupy Wall Street.


Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall street, folkets mikrofon

När det blir fel

Vad ska en säga om fallet med den här 91-åriga dementa kvinnan som skulle utvisas trots att hon inte har några släktingar kvar i sitt hemland (alla bor numera i Sverige)? Alltså, utvisningsbeslutet stoppades i sista stund - på flygplatsen. Men det var inte migrationsverket som stoppade den. Nej tvärt om har migrationsverket, trots att vid upprepade tillfällen blivit uppmärksammade på rådande förhållanden, envist stått fast vid sitt utvisningsbeslut. Varför? Tja, de har ganska väl förklarat vad deras beslut grundar sig på, bland annat här i ett mejl till Per Olsson (mp). Troligen har migrationsverket på fötterna. Varför känns det ändå så in i ryggmärgen fel för de flesta som hör talas om ärendet?

Måste vi inte se till att skapa system i vårt samhälle där inbyggda fel, som så uppenbart upplevs som fel rent mänskligt, kan få bli vägledande för förändring av system. Att det kan bli fel i reglerna är väl inget konstigt. Det måste vara näst in till omöjligt att skapa regler utifrån en tankekonstruktion som sedan täcker upp precis allt och aldrig visar sig ha några maskhål eller luckor. Men när dessa luckor upptäcks, hur ska vi reagera då, är väl den stora frågan? Ska våra myndigheter ha som direktiv att mot allt eget vett och sans bara följa reglerna till punkt och pricka utan att på något sätt larma om konsekvenserna av ett beslut? Ska vi ha ett system där det är medias eller enskilda människors uppmärksamhet som ska bli avgörande för om ett systemfel uppmärksammas eller inte?

Och när ett fel uppmärksammas, kan vi inte på något vis pausa processerna då, så att inte 2, 20 eller 200 människor blir behandlade enligt de felaktiga reglerna i väntan på en eventuell regeländring? Alla regler är skrivna av människor och de allra flesta människor har en inneboende kompass för vad som är någorlunda humant och rätt och riktigt att göra mot våra medmänniskor. Måste vi inte också släppa in människors inneboende förmåga att avgöra vad som är humant och rätt och riktigt även när dessa regler ska tillämpas? Just eftersom reglerna är skrivna av människor och människor gör, som vi alla vet, ibland fel.


Läs även andra bloggares åsikter om Ganna, migrationsverket, utvisning, systemfel

Ställ dig i bostadskö!

Nordea har en kampanj där de skriver något i stil med "Kom in och prata med oss så hjälper vi dig hitta det boende som passar just dig och din ekonomi." Hahaha, det vore så himla roligt att faktiskt göra det. Att komma in där med alla våra papper och vår "ekonomi" och sitta och se förväntansfull ut på andra sidan bordet och se dem skruva mer och mer på sig och bara Hm.. jaha, hm..alltså.. Och till slut komma med domen; Tja, alltså det som passar just dig och din ekonomi är nog en billig hyresrätt. Vi får rekommendera dig att ställa dig i bostadskön. Lycka till och välkommen åter!

Alltså precis samma briljanta råd som Tage Erlander gav 1966 när han fick frågan. Inte världens mest uppmuntrande råd, varken då eller nu, med tanke på hur bostadsköerna ser ut. Men jag tänker så här: ibland mäts behovet av lägenheter utifrån hur många som står i den där förfärliga bostadskön som ingen verkar få någon bostad genom någonsin. Och eftersom den är så jobbigt lång misstänker jag att många helt skippar det alternativet som framkomlig väg att få bostad i Stockholm. Men då missas ju dessa personer när det kommer till att bedöma hur många som verkligen är på jakt efter bostad. För erkänn att de enorma lån som vanliga familjer tvingas ta på sig nu för att fixa tak över huvudet inte är någon framkomlig väg egentligen, i längden. Vi kan inte ha ett samhälle där alla är så belånade upp över öronen att de mer eller mindre blir helt livegna. Alltså måste vi försöka få tillbaka fokus på hur många som egentligen skulle önska ett förstahandskontrakt, om det vore en framkomlig väg. För att få reda på det, och kunna använda det som argument i bostadspolitiken, behövs att alla som idag står utanför kön (eftersom den inte ses som något verkligt alternativ) ställer sig i kön! Ställ er i kön! Tänk vilken jädra kö det skulle bli! Tänk vilket fantastiskt mått på hur många som verkligen har behov av en bostad! Att tvinga småbarnsfamiljer eller studenter att ta miljonlån är inget godkänt alternativ. Många av dessa skulle behöva få en hyresrätt för att komma ifrån dyra amorteringar och ränteångest.

Och alla de som just idag inte behöver en hyresrätt, som sitter fint där i egenhändigt belånad bostadsrätt, varför ska de ställa sig i bostadskön? Tja, räntorna kanske går upp så att de nästan inte har råd att bo kvar - då skulle det vara bra om de hade alternativet att byta till en annan bostadsform. Eller kanske de hamnat i en separation och pengarna inte räcker för att köpa två nya bostäder - då skulle det vara bra om de hade alternativet att få åtminstone 1 hyresrätt. Eller de kanske får ett jobb långt ifrån där de bor nu och inte har råd att köpa bostad närmare där de jobbar - då vore det bra om de kunde ha alternativet att få en hyresrätt närmare sitt arbete (och så avlastar vi samtidigt den av avlastning så behövande rusningstrafiken!). De kanske får fler barn och inte har råd att köpa en större lägenhet. Eller de kanske har en gammal släkting boende på annan ort som skulle behöva flytta närmare sin familj på ålderns höst för att kunna få hjälp och stöd och sällskap när det börjar bli svårt att själv ta sig längre sträckor. DÅ SKULLE DET VARA BRA ATT KUNNA FÅ TAG PÅ EN HYRESRÄTT! 

Så för att visa hur viktigt det är med en aktiv bostadspolitik och ett aktivt byggande av hyresrätter - ställ er i bostadskön! Alla. Idag. 


Läs även andra bloggares åsikter om bostad, Stockholm, hyresrätt, bostadskö

Spel och dobbel

Blev idag uppmärksam på en visst siffersammanträffande. En kompis till mig tyckte att jag skulle passa på att ta en trisslott. Hur då? undrade jag. Trisslotter har väl inte nummer? Ta den lotten i högen, förklarade hen. Alltså räkna till lotten med den placeringen i en hög av lotter. Jag svarade att jag knappast trodde att det har så tjocka högar, eftersom det rörde sig om ett ganska högt nummer. Nåväl, tanken på lotter och vidskepelser fastnade så pass i mitt huvud att jag när jag senare passerade en spelbutik gick in för att fråga hur många lotter de har i en hög. En av expediterna räknade igenom den tjockaste av buntarna och mycket riktigt var den inte tjock nog för att komma upp i mitt nummer. Så långt gott och väl. Men det som gjorde mig oerhört provocerad var att både personen som hjälpte mig och hens kollega stod och flinade åt mig hela tiden. Smågarvade liksom åt min konstiga begäran, trots att de utförde den. Vad tusan hade de att garva åt? Det är ju de som profiterar på folks vidskepligheter och aldrig slocknande drömmar om storvinsten! De om några ska fan i mig omhulda och vårda folks knäppa spelbeteenden eftersom det är det som betalar deras löner!

Det finns faktiskt få saker jag avskyr så mycket som lotter och tippande. Jag struntar i om folk säger att vissa kräver ett mått av skicklighet och att det bara hänger ihop med intresset för en sport eller liknande. Det är, förlåt mig att jag säger det, men rent skitsnack! Folk tippar för att de drömmer om att vinna storkovan. Försök inte inbilla mig någonting annat. Precis samma sak med lotter så klart, men där är längtan och önskan mer uppenbar. Och det missförstå mig inte nu, det är absolut inte folks längtan, drömmar eller förhoppning jag avskyr. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle. Mer pengar köper oss kanske inte lycka, men det köper banne mig rätt mycket. Kanske framför allt lyxen att slippa oroa oss. Och kanske lyxen att kunna lägga mer tid på något vi hellre vill ägna vårt liv åt. Klart alla vill ha! Det är ju så vårt system är uppbyggt. Det som får mig att må illa är hur mycket pengar det tjänas på dessa folks drömmar. Att till exempel Svenska Spel underbygger och eldar på folks drömmar genom att antyda att det skulle vara så "lett å vinne", i enda syfte att få folk att lägga delar av sina surt förvärvade pengar på lotter och tipskuponger. Att profitera på folks drömmar, genom att kräva pengar och ge absolut ingenting tillbaka.

Mest av allt avskyr jag Postkodlotteriet. Att bakom en fasad av välgörenhet tjäna miljoner själva och samtidigt tjata på folk så till den milda grad. Ta till alla de fulaste knepen som grupptryck och avundsjuka (alla dina grannar kommer att vinna och där kommer du stå med lång näsa). Fattar ni hur många som aldrig vinner någonting?! Fattar ni hur mycket pengar de tjänar på er?! vill jag bara skrika till folk.  Det får mig att vilja spy. Och om Postkodlotteriet ringer mig en enda gång till tänker jag anmäla dem för trakasserier.

Ps. Min stackars kompis som råkade starta denna dagens lottfunderingar visste så klart inte hur jag känner inför branschen, eftersom det inte är åsikter jag luftar så ofta. (Jag har till och med haft bekanta som arbetat för Svenska Spel och hållit tyst.) Dessutom är hen en av de få personer jag känner som faktiskt vinner saker ganska ofta. Fast då i lotterier eller tävlingar, som jag anser  är en helt annan femma.

Är vi alla journalister?

Emanuel Karlsten skriver på sin blogg om nya projektet Ajour. Där skriver han bland annat "Jag tror att alla är journalister". Det beror självklart på vad en menar med journalist. Men så som jag definierar ordet, att det innefattar ett antal yrkesprinciper och yrkeskrav, så håller jag inte med honom. Däremot är det lika svårt att dra en tydlig gräns för vem som är journalist och vem som inte är det som att bestämma vem som är skådespelare eller ej. Bara de som gått scenskolan? Nej, självklart inte. Bara de som får betalt för att agera som skådespelare i någon form? Nja, där kan möjligen gränsen för professionell gå. Men vad händer med alla arbetslösa supererfarna skådisar? Eller med de som ej är fast anställda, är de inte skådisar mellan sina betalda projekt? Jo så klart. Det går inte att dra en tydlig gräns helt enkelt, lika lite som med journalistik. Den definition som journalistförbundet på sin hemsida anger som tillräcklig grund för medlemskap är att den som har i huvudsak journalistiska arbetsuppgifter kan bli medlem. Journalistiska arbetsuppgifter definieras den ha som "självständigt väljer, bedömer eller bearbetar redaktionellt material för massmediers räkning eller har andra med Journalistförbundets yrkesregler förenliga arbetsuppgifter." Där återkommer detta med yrkesregler.

Men strunt i reglerna nu, kan alla skriva? Nej, det kan alla inte så klart, inte ens rent praktiskt. Ännu svårare är väl frågan om alla kan skriva bra. Det är så klart också en smaksak, även om det väl finns vissa typiska journalistiska grepp att läsa sig om inte annat. Men måste en journalist skriva? Nej. Alla är inte skrivande journalister. Måste en journalist undersöka? Nej, inte det heller. En del sammanställer ju, redigerar, bearbetar. Ju mer jag tänker på det ju svårare får jag att bestämma mig för vad en journalist är. Är det det Karlsten menar, att alla är fria att definiera sig själva? Eller vad menar han egentligen? Det ska bli spännande hur som helst att se projektet utveckla sig och förhoppningsvis också Karlsten vidareutveckla vad han menar och hur han tänker. Kanske blir jag övertygad under projektets gång. 

Att jag hakar upp mig på en liten detalj, en småsak i själva det stora projektsammanhanget. Ja absolut, men sån är jag. :) 

Ps. Fråga mig inte varför texten är så liten. Jag har ingen aning. Jag har varit bortrest från datorn hela helgen. Det kan vara ett straff...

Läs även andra bloggares åsikter om Emauel Karlsten, journalistik, Ajour

Som de som slår

Okej, först av allt vill jag bara klargöra ett par saker så att ni förstår på vilken nivå följande inlägg rör sig. Jag slår inte mina barn. Jag har aldrig slagit dem och jag hoppas att jag aldrig kommer att slå dem. Att på något sätt medvetet skada ett barn eller vara så utom kontroll att barnet därmed skadas anser jag vara helt oacceptabelt. Jag slår inte heller min sambo, om någon undrar. Men ibland händer det saker i familjen där jag reagerar med samma mönster som de som slår. Det är framför allt gentemot mina barn och det är framför allt på stressiga mornar. Flera olika saker samverkar till en extremt hög stressnivå (detta är någonting så gott som varje småbarnsförälder garanterat känner igen). Inte alltid på grund av tidsbrist. Det kan finnas hur gott om tid som helst från början, eoner av tid till och med. Ett barn kan ändå befinna sig i en period där i princip allt måste ifrågasättas, eller emotsättas. Många är de föräldrar som kört sina barn till förskolan iklädda pyjamas. Hemma hos oss har olika period passerat, men just nu befinner vi oss i en period där ett barn körs ut i vagnen varje morgon utan skor och för det mesta utan ytterkläder. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörren annars. De flesta kläder åker sedan successivt på under resans gång. Kanske upplevs en regnjacka som rätt skön trots allt om det regnar ute. Framför allt är det till slut tråkigt att inte kunna springa på trottoaren eftersom att en inte har några skor. Välkända knep för de flesta föräldrar och inget fel i det.

Men när stressnivåerna höjs, framför allt i mig som varande den som ansvarar för att ta hela familjepaketet från en plats till en annan och se till att mina barn inte fryser ihjäl på kuppen, så tvingar jag barnen till saker. Jag utövar tvång för att få det att funka. Jag kanske blir hård i tonen, jag säger åt på skarpen. Jag sätter barn i vagnen och kör iväg trots protester och gråt. Jag kanske till och med håller ner barnet i vagnen när det försöker kliva ur i bara strumplästen. Jag kör vagnen fort för att barnet inte ska hinna kliva ur. Jag håller fysiskt undan barn och låser ytterdörren för att hindra från att ta sig in igen, om morgonens tvisteämne har att göra med att något barn inte vill gå iväg. Och så vidare och så vidare. Det här är saker jag upplever att jag måste göra. Eller kanske framför allt, när min stressnivå blir tillräckligt hög så gör jag de här sakerna utan att tänka. Jag är uppjagad, uppstressad, förbannad och irriterad. Och jag är arg på mina barn för att de får mig att börja svettas, för att de får mig att börja tjafsa, för att de får mig att tappa mitt lugn. Kanske är jag inte en jättedålig förälder och framför allt vet jag att jag inte är ensam. Men jag är inte alltid en bra förälder i dessa stunder. Om jag klarar av att bevara mitt lugn så hanterar jag situationen bättre, men det klarar jag inte alltid. Det händer att jag tar i mot mina barn så de börjar gråta. Det har även hänt att jag börjat gråta. Det har hänt att jag har kört vagnen för fort så att något barn gjort sig illa. Det är det absolut värsta värsta. Det är så hemskt så jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta nu. Jag har, om än ej med flit, men i ilska, gjort så ett av mina barn gjort sig fysiskt illa. Det har bara hänt några få gånger, men det har hänt mer än en gång. Inget barn har gjort sig illa ordentligt, det är inte på den nivån. Men det är så fruktansvärt som förälder att bara snudda vid tanken på att skada sitt barn. Dessa händelser gräver sin in och stannar kvar i mig. Förhoppningsvis mer i mig än i barnen. Kanske är ilska och hårda ord värre för dem än det faktum att de råkade slå i foten i hissdörren. Jag vet inte. Det kan jag aldrig veta.

Det som skrämmer mig mest är känslan efteråt. Hur jag instinktivt reagerar med att vilja gottgöra barnen känslomässigt. Hur jag kramar och pussar extra, hur jag vill att allting ska bli bra igen, de hårda orden glömda. Genom att smeka, pyssla om, prata ut, be om förlåtelse och ta extra noga farväl vid förskolan försöker jag släta över, räta ut, göra känslomässigt ogjort. Det går så klart inte. Och det är här någonstans jag börjar tänka på mönstret. Mönstret hos de som faktiskt slår. Slår sina barn eller slår sin partner. De som slår och sedan gråter, ber om ursäkt, säger att det inte ska hända igen. Köper blommor eller presenter, är extra gulliga och kärleksfulla - efteråt. De som ångrar sig och mår dåligt av det de har gjort och försöker göra känslomässigt ogjort! Försöker göra ogjort minst lika mycket för att stilla sin egen ångest över att ha skadat någon de älskar. De har utnyttjat sin makt över någon de älskar, utövat tvång, precis som jag! Och när jag känner så, när jag tänker att min reaktion är samma som hos den som missbrukar sin makt betydligt värre, så mår jag nästan fysiskt illa.

Det går inte att ta tillbaka. Jag är ingen perfekt människa och jag tror i princip inte att det är fel att barn får se även imperfekta föräldrar. Jag kan förklara för barnen varför jag blev arg, be om ursäkt och prata med dem om att vi får försöka hjälpas åt mer nästa morgon, men framför allt att jag ska försöka att inte bli så arg. Det enda som dock verkligen skulle hjälpa är att aldrig mer låta ilskan styra mina handlingar. Jag kan bli arg, men inte låta ilskan ta över och få mig att gå över en gräns jag inte vill gå över. Som att ryta till ordentligt. Jag vill inte ryta till. Det är ingen bra metod. Jag vet det eftersom jag gjort det några gånger och det aldrig leder till önskat resultat. Det är bara jag som bubblar över och inte kan kontrollera mig. Metoden är urusel och leder oftast till mer protester eller barnagråt. Enda vägen att inte ångra mig och inte känna att jag missbrukat min makt mot mina barn (brukat makt är en annan sak, det måste en nog som förälder) är att inte låta ilskan ta över och få mig att göra saker jag inte vill. Jag vet inte om jag klarar det.

(Uppdatering: Nu får jag plötsligt lite ångest över att inlägget ska uppfattas som att jag faktiskt skadar mina barn. Kanske ska en inte skriva om sina känslor kring makt och föräldraskap, tänker jag. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad jag fiskar efter. Jag är inte ovanligt arg, jag är bara inte helt befriad från ilska, även i mitt föräldraskap. Jag hoppas att det framgår.)

Läs även andra bloggares åsikter om barn, makt, föräldraskap, kontroll, ilska

Klassfrågor

Svt.se skriver idag på sin hemsida om att pappors uttag av föräldraledighet ökar. Det är positiva nyheter, tycker jag, även om uttaget fortfarande är förfärande lågt. Va fan är det med er pappor? Varför vill ni inte vara hemma med era barn? Eller är det, som en del hävdar, de egoistiska mammorna som snor åt sig så många föräldradagar de kan och inte släpper in papporna i matchen? Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, som så ofta. I vilket fall är det knappast en nyhet egentligen, det har ju varit väl känt en tid att pappornas del av föräldraledigheten knappast ökar drastiskt utan tvärt om går ganska långsamt. Nåväl, svt vinklar sin artikel något och skriver att pappaledigheten kan komma att bli en klassfråga.
"..enligt den nya rapporten från Försäkringskassan är det framför allt högutbildade män med etnisk svensk bakgrund som stannar hemma med sina barn.
-Det är ju de med lite högre inkomster och något högre utbildningsnivå som tar ut fler dagar, säger Niklas Löfgren."

Hm, okej, låt oss titta närmare på det. "Män med etniskt svensk bakgrund" känns inte så otippat eftersom  det fortfarande i stora delar av övriga världen är väldigt ovanligt att någon annan än kvinnor stannar hemma med barnen. Känns som en typisk kulturfråga där vi helt enkelt är på en liten annan plats än många andra samhällen just nu. "Högra utbildningsnivå" kan kanske kopplas samman med högre inkomst? Ofta brukar det vara så. Men kanske kan också högre utbildningsnivå antas ge en viss ökad känsla för vad som ligger i pipelinen i samhället, så att säga. Det blir mer och mer accepterar att vara pappaledig, båda på arbetsplatser och socialt, men liksom all annan form av samhällsförändring sprider den sig knappast jämt över hela befolkningen samtidigt utan mer som ringar på vattnet. Successivt når förändringen till fler och fler grupper.

Men det som jag hakar upp mig på är "högre inkomster" och sen den dragning som görs på det - att det håller på att bli en klassfråga. Att det de facto är pappor med högra inkomster som i större utsträckning stannar hemma med sina barn tror jag säkert stämmer. Anledningen till det är väl uppenbar; de anser sig ha råd. Vet ej om samma tendens finns hos kvinnor, alltså att de stannar hemma längre med sina barn om det har en hög SGI (sjukpenningsgrundande inkomst, alltså hur mycket du får ut per dag när du är föräldraledig). Det beror kanske på hur väl det ses på arbetsplatsen om kvinnan är borta från jobbet väldigt länge. Det beror garanterat också på om det finns en pappa med i bilden som vill eller inte vill vara hemma med barnet. Men ett är säkert, jag känner väldigt många kvinnor och män som frilansar eller arbetar i egen firma, och de känner definitivt inte att de kan vara föräldralediga någon längre tid, ibland inte alls. Det kan tänkas ha orsaker som att de är rädda för att förlora sina kunder och att det i vissa fall är möjligt att delvis kombinera barnskötsel med att fortsätta arbeta (beroende på bransch så klart). Men det har också i många fall rent ekonomiska orsaker. Klart en inte kan låta bli att arbeta om ens SGI ligger på så låg nivå att en inte klarar av att betala hyran.

Är det alltså så att pappaledighet håller på att bli en klassfråga? Jag skulle istället vilja fråga - vilka områden i vårt kapitalistiskt styrda system är inte klassfrågor?? Om jag kan ta paus från den svenska vintern genom en trevlig resa med familjen till solen mitt i mörka februari är väl en klassfråga. Om mina barn kan få varsin iPad som de önskar sig i julklapp är väl en klassfråga. Om jag har råd att äga ett fritidshus där hela familjen kan gå barfota i veckor och bli fulla av sommar är väl en klassfråga. Om jag har tid att ägna mig åt avancerade surdegsrecept och köpa närodlade tomater på Bondens marknad är väl en klassfråga. Om jag kan hjälpa till med en kontantinsats till mina barns framtida första egna boende är väl en klassfråga.  Och i livets slutskede är väl frågan om jag får en bra pension för att jag har haft en bra lön och/eller haft råd med en privat pensionsförsäkring en klassfråga. Så, är pappaledigheten en klassfråga? Ja. Alla frågor som rör pengar är klassfrågor. Helt enkelt eftersom att det är pengar vårt system bygger på. Pengar att kunna köpa det vi vill, eller pengar nog att kunna ta oss tid att göra annat. Till exempel vara hemma med våra barn.

Ps. För att förtydliga mig menar jag inte att det är värre att vara egen företagare och inte kunna ta föräldraledigt än att till exempel vara anställd med dålig lön eller vara arbetslös. Det är bara ett exempel på att det i mångt och mycket är pengarna som styr över vilka val vi kan göra här i livet. Och kvinnorna då, varför är de i större utsträckning hemma med barnen fast att de har låg inkomst? Tja, i dagens samhälle tar de flesta förskolor inte emot barn under 1 år så någon måste ju ta hand om barnet... Och om en inte har ett arbete där det går att kombinera barnskötsel och arbete, som jag skrev om ovan, så finns det ofta inget annat val än att stanna hemma, även om SGI:n är skitdålig. Varför då kvinnan och inte mannen? Av tradition så klart. 

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, kapitalism, klassfrågor

Marcus Birro

Marcus Birro upphör inte att förvåna. Nu anmälde han sig plötsligt för att kandidera som partiledare i Kristdemokraterna (KD) efter Göran Hägglund. Vad jag vet har han inte tidigare varit aktiv i partiet, även om han varit känd sympatisör. Han har gått i första maj-tåg med kd och talat på något kommunmöte eller liknande, men ej arbetat i partiet på något sätt. Själv sa Birro så här till Världen idag (enligt Nyheter 24) inför första maj-demonstrationen 2009:

– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.

Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.

Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.

Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.

"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4

Hipstern eller Det är väl bra att folk har en hobby

I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!

Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige

Dödshjälp

Men allvarligt talat, det här med dödshjälp. Det är inte direkt någon het fråga just nu, men kanske borde det vara det? Inom vården måste det finnas verkliga situationer ganska ofta inte där de tvekar inför vad de ska göra, det är förmodligen nog så väl formulerat i lag, men däremot där de kanske hade kunnat agera annorlunda om vården hade haft andra befogenheter, alltså om lagen var annorlunda. Jag tycker dödshjälp är bra och borde vara tillåtet. Klart det finns massor av problem med dödshjälp som snabbt kommer upp i tankarna, men för några är sedan såg jag en helt fantastiskt dokumentär. Jag tror den var från Holland. Där är "dödshjälp" tillåtet. Men bara under mycket hårt reglerade noggrant specificerade förhållanden. Och så måste det så klart vara, för att det under inga som helst omständigheter ska kunna finnas något gränsfall eller någon som utnyttjar det som chansen att ta kål på någon. Ian McEwan har ju till exempel skrivit boken Amsterdam där han utnyttjar tanken att det skulle gå att åka till Amsterdam för att göra sig av med t ex en oönskad livspartner. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Och eftersom exemplet i Holland finns sån finns det också någon som redan suttit och tänkt igenom regler och begränsningar för att täppa till alla hål och sudda ut alla gråzoner. Jag blev otroligt rörd och imponerad när jag såg den holländska dokumentären och enda sedan dess har jag varit om än inte högljudd, så ändå en förespråkare för just dödshjälp. Kanske återkommer jag med mer fakta kring den holländska modellen vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om Amsterdam, dödshjälp, Ian McEwan, litteratur, sjukvård, Sverige