I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!
Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar