Klassfrågor

Svt.se skriver idag på sin hemsida om att pappors uttag av föräldraledighet ökar. Det är positiva nyheter, tycker jag, även om uttaget fortfarande är förfärande lågt. Va fan är det med er pappor? Varför vill ni inte vara hemma med era barn? Eller är det, som en del hävdar, de egoistiska mammorna som snor åt sig så många föräldradagar de kan och inte släpper in papporna i matchen? Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, som så ofta. I vilket fall är det knappast en nyhet egentligen, det har ju varit väl känt en tid att pappornas del av föräldraledigheten knappast ökar drastiskt utan tvärt om går ganska långsamt. Nåväl, svt vinklar sin artikel något och skriver att pappaledigheten kan komma att bli en klassfråga.
"..enligt den nya rapporten från Försäkringskassan är det framför allt högutbildade män med etnisk svensk bakgrund som stannar hemma med sina barn.
-Det är ju de med lite högre inkomster och något högre utbildningsnivå som tar ut fler dagar, säger Niklas Löfgren."

Hm, okej, låt oss titta närmare på det. "Män med etniskt svensk bakgrund" känns inte så otippat eftersom  det fortfarande i stora delar av övriga världen är väldigt ovanligt att någon annan än kvinnor stannar hemma med barnen. Känns som en typisk kulturfråga där vi helt enkelt är på en liten annan plats än många andra samhällen just nu. "Högra utbildningsnivå" kan kanske kopplas samman med högre inkomst? Ofta brukar det vara så. Men kanske kan också högre utbildningsnivå antas ge en viss ökad känsla för vad som ligger i pipelinen i samhället, så att säga. Det blir mer och mer accepterar att vara pappaledig, båda på arbetsplatser och socialt, men liksom all annan form av samhällsförändring sprider den sig knappast jämt över hela befolkningen samtidigt utan mer som ringar på vattnet. Successivt når förändringen till fler och fler grupper.

Men det som jag hakar upp mig på är "högre inkomster" och sen den dragning som görs på det - att det håller på att bli en klassfråga. Att det de facto är pappor med högra inkomster som i större utsträckning stannar hemma med sina barn tror jag säkert stämmer. Anledningen till det är väl uppenbar; de anser sig ha råd. Vet ej om samma tendens finns hos kvinnor, alltså att de stannar hemma längre med sina barn om det har en hög SGI (sjukpenningsgrundande inkomst, alltså hur mycket du får ut per dag när du är föräldraledig). Det beror kanske på hur väl det ses på arbetsplatsen om kvinnan är borta från jobbet väldigt länge. Det beror garanterat också på om det finns en pappa med i bilden som vill eller inte vill vara hemma med barnet. Men ett är säkert, jag känner väldigt många kvinnor och män som frilansar eller arbetar i egen firma, och de känner definitivt inte att de kan vara föräldralediga någon längre tid, ibland inte alls. Det kan tänkas ha orsaker som att de är rädda för att förlora sina kunder och att det i vissa fall är möjligt att delvis kombinera barnskötsel med att fortsätta arbeta (beroende på bransch så klart). Men det har också i många fall rent ekonomiska orsaker. Klart en inte kan låta bli att arbeta om ens SGI ligger på så låg nivå att en inte klarar av att betala hyran.

Är det alltså så att pappaledighet håller på att bli en klassfråga? Jag skulle istället vilja fråga - vilka områden i vårt kapitalistiskt styrda system är inte klassfrågor?? Om jag kan ta paus från den svenska vintern genom en trevlig resa med familjen till solen mitt i mörka februari är väl en klassfråga. Om mina barn kan få varsin iPad som de önskar sig i julklapp är väl en klassfråga. Om jag har råd att äga ett fritidshus där hela familjen kan gå barfota i veckor och bli fulla av sommar är väl en klassfråga. Om jag har tid att ägna mig åt avancerade surdegsrecept och köpa närodlade tomater på Bondens marknad är väl en klassfråga. Om jag kan hjälpa till med en kontantinsats till mina barns framtida första egna boende är väl en klassfråga.  Och i livets slutskede är väl frågan om jag får en bra pension för att jag har haft en bra lön och/eller haft råd med en privat pensionsförsäkring en klassfråga. Så, är pappaledigheten en klassfråga? Ja. Alla frågor som rör pengar är klassfrågor. Helt enkelt eftersom att det är pengar vårt system bygger på. Pengar att kunna köpa det vi vill, eller pengar nog att kunna ta oss tid att göra annat. Till exempel vara hemma med våra barn.

Ps. För att förtydliga mig menar jag inte att det är värre att vara egen företagare och inte kunna ta föräldraledigt än att till exempel vara anställd med dålig lön eller vara arbetslös. Det är bara ett exempel på att det i mångt och mycket är pengarna som styr över vilka val vi kan göra här i livet. Och kvinnorna då, varför är de i större utsträckning hemma med barnen fast att de har låg inkomst? Tja, i dagens samhälle tar de flesta förskolor inte emot barn under 1 år så någon måste ju ta hand om barnet... Och om en inte har ett arbete där det går att kombinera barnskötsel och arbete, som jag skrev om ovan, så finns det ofta inget annat val än att stanna hemma, även om SGI:n är skitdålig. Varför då kvinnan och inte mannen? Av tradition så klart. 

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, kapitalism, klassfrågor