Okej, först av allt vill jag bara klargöra ett par saker så att ni förstår på vilken nivå följande inlägg rör sig. Jag slår inte mina barn. Jag har aldrig slagit dem och jag hoppas att jag aldrig kommer att slå dem. Att på något sätt medvetet skada ett barn eller vara så utom kontroll att barnet därmed skadas anser jag vara helt oacceptabelt. Jag slår inte heller min sambo, om någon undrar. Men ibland händer det saker i familjen där jag reagerar med samma mönster som de som slår. Det är framför allt gentemot mina barn och det är framför allt på stressiga mornar. Flera olika saker samverkar till en extremt hög stressnivå (detta är någonting så gott som varje småbarnsförälder garanterat känner igen). Inte alltid på grund av tidsbrist. Det kan finnas hur gott om tid som helst från början, eoner av tid till och med. Ett barn kan ändå befinna sig i en period där i princip allt måste ifrågasättas, eller emotsättas. Många är de föräldrar som kört sina barn till förskolan iklädda pyjamas. Hemma hos oss har olika period passerat, men just nu befinner vi oss i en period där ett barn körs ut i vagnen varje morgon utan skor och för det mesta utan ytterkläder. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörren annars. De flesta kläder åker sedan successivt på under resans gång. Kanske upplevs en regnjacka som rätt skön trots allt om det regnar ute. Framför allt är det till slut tråkigt att inte kunna springa på trottoaren eftersom att en inte har några skor. Välkända knep för de flesta föräldrar och inget fel i det.
Men när stressnivåerna höjs, framför allt i mig som varande den som ansvarar för att ta hela familjepaketet från en plats till en annan och se till att mina barn inte fryser ihjäl på kuppen, så tvingar jag barnen till saker. Jag utövar tvång för att få det att funka. Jag kanske blir hård i tonen, jag säger åt på skarpen. Jag sätter barn i vagnen och kör iväg trots protester och gråt. Jag kanske till och med håller ner barnet i vagnen när det försöker kliva ur i bara strumplästen. Jag kör vagnen fort för att barnet inte ska hinna kliva ur. Jag håller fysiskt undan barn och låser ytterdörren för att hindra från att ta sig in igen, om morgonens tvisteämne har att göra med att något barn inte vill gå iväg. Och så vidare och så vidare. Det här är saker jag upplever att jag måste göra. Eller kanske framför allt, när min stressnivå blir tillräckligt hög så gör jag de här sakerna utan att tänka. Jag är uppjagad, uppstressad, förbannad och irriterad. Och jag är arg på mina barn för att de får mig att börja svettas, för att de får mig att börja tjafsa, för att de får mig att tappa mitt lugn. Kanske är jag inte en jättedålig förälder och framför allt vet jag att jag inte är ensam. Men jag är inte alltid en bra förälder i dessa stunder. Om jag klarar av att bevara mitt lugn så hanterar jag situationen bättre, men det klarar jag inte alltid. Det händer att jag tar i mot mina barn så de börjar gråta. Det har även hänt att jag börjat gråta. Det har hänt att jag har kört vagnen för fort så att något barn gjort sig illa. Det är det absolut värsta värsta. Det är så hemskt så jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta nu. Jag har, om än ej med flit, men i ilska, gjort så ett av mina barn gjort sig fysiskt illa. Det har bara hänt några få gånger, men det har hänt mer än en gång. Inget barn har gjort sig illa ordentligt, det är inte på den nivån. Men det är så fruktansvärt som förälder att bara snudda vid tanken på att skada sitt barn. Dessa händelser gräver sin in och stannar kvar i mig. Förhoppningsvis mer i mig än i barnen. Kanske är ilska och hårda ord värre för dem än det faktum att de råkade slå i foten i hissdörren. Jag vet inte. Det kan jag aldrig veta.
Det som skrämmer mig mest är känslan efteråt. Hur jag instinktivt reagerar med att vilja gottgöra barnen känslomässigt. Hur jag kramar och pussar extra, hur jag vill att allting ska bli bra igen, de hårda orden glömda. Genom att smeka, pyssla om, prata ut, be om förlåtelse och ta extra noga farväl vid förskolan försöker jag släta över, räta ut, göra känslomässigt ogjort. Det går så klart inte. Och det är här någonstans jag börjar tänka på mönstret. Mönstret hos de som faktiskt slår. Slår sina barn eller slår sin partner. De som slår och sedan gråter, ber om ursäkt, säger att det inte ska hända igen. Köper blommor eller presenter, är extra gulliga och kärleksfulla - efteråt. De som ångrar sig och mår dåligt av det de har gjort och försöker göra känslomässigt ogjort! Försöker göra ogjort minst lika mycket för att stilla sin egen ångest över att ha skadat någon de älskar. De har utnyttjat sin makt över någon de älskar, utövat tvång, precis som jag! Och när jag känner så, när jag tänker att min reaktion är samma som hos den som missbrukar sin makt betydligt värre, så mår jag nästan fysiskt illa.
Det går inte att ta tillbaka. Jag är ingen perfekt människa och jag tror i princip inte att det är fel att barn får se även imperfekta föräldrar. Jag kan förklara för barnen varför jag blev arg, be om ursäkt och prata med dem om att vi får försöka hjälpas åt mer nästa morgon, men framför allt att jag ska försöka att inte bli så arg. Det enda som dock verkligen skulle hjälpa är att aldrig mer låta ilskan styra mina handlingar. Jag kan bli arg, men inte låta ilskan ta över och få mig att gå över en gräns jag inte vill gå över. Som att ryta till ordentligt. Jag vill inte ryta till. Det är ingen bra metod. Jag vet det eftersom jag gjort det några gånger och det aldrig leder till önskat resultat. Det är bara jag som bubblar över och inte kan kontrollera mig. Metoden är urusel och leder oftast till mer protester eller barnagråt. Enda vägen att inte ångra mig och inte känna att jag missbrukat min makt mot mina barn (brukat makt är en annan sak, det måste en nog som förälder) är att inte låta ilskan ta över och få mig att göra saker jag inte vill. Jag vet inte om jag klarar det.
(Uppdatering: Nu får jag plötsligt lite ångest över att inlägget ska uppfattas som att jag faktiskt skadar mina barn. Kanske ska en inte skriva om sina känslor kring makt och föräldraskap, tänker jag. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad jag fiskar efter. Jag är inte ovanligt arg, jag är bara inte helt befriad från ilska, även i mitt föräldraskap. Jag hoppas att det framgår.)
Läs även andra bloggares åsikter om barn, makt, föräldraskap, kontroll, ilska
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar