Reflektion över två fiktioner

Har på svt.play kollat några avsnitt av den franska serien Elitklassen. Den handlar om en grupp studenter på en fransk prestigeskola som utbildar folk till att bli politiska tjänstemän i princip. Dessutom utspelar den sig i slutet av 70-talet, början av 80-talet med stora politiska omvälvningar i Frankrike. På det stora hela en bra och intressant serie, speciellt för en politiknörd som jag. Det jobbiga i serien är de unga kvinnornas öden. En blir våldtagen under sin praktik, just för sin roll som politiskt tjänsteman. En får högsta betyg men får det sänkt av någon oklar regel eftersom hennes bror också fått högsta betyg. En trånar efter en man som bara vill ha sex med henne och sen backar när hon vill gå längre i deras relation. Han förnekar henne om och om igen och hon fortsätter fråga. En gråter över sina betyg. En annan blir bedragen av sin man och tar till slut livet av sig. De får genomgående lägre betyg än männen, även om alla huvudpersonerna tillhör toppskiktet på skolan så får huvudpersongruppens män alltid högra betyd än huvudpersongruppens kvinnor. Jag ifrågasätter inte denna skildring av kvinnornas villkor. Så var det säkert och är det säkert än i dag på många sätt. Det som gör det så tråkigt är att en under avsnitten får en massa ingångar i kvinnornas känsloliv, medan männen mest glider omkring och är i en massa sammanhang. Det ges betydligt färre ingångar till vad de känner, tänker eller upplever. Att de diskuterar politik och engagerar sig i sakfrågor och sen har lite sex med folk är ungefär det som berättas om männen. Inte åker de på några vidare bakslag heller, som kvinnorna för hela tiden. Eller i vilket fall verkar de inte vidare berörda av dem. Medan kvinnorna som sagt - gråter. Kanske är jag överkänslig, och jag har inte sett serien klart än, men jag irriterar mig på obalansen i en annars bra serie.

Däremot såg jag som ren förströelse för några dagar sedan den amerikanske feel-goodfilmen Julie & Julia. Den består av två historier som berättas parallellt där den ena handlar om en amerikansk kvinna som flyttar med sin man till Paris och där, för att ha någonting att syssla med, lär sig laga fransk mat och så småningom skriver en kokbok som blir en amerikanske klassiker. Den andra historien handlar om en ung uttråkad kvinnor som flera decennier senare bestämmer sig för att laga sig igenom hela ovan nämnda kokbok och blogga om det. Båda delarna bygger mer eller mindre på sanna historier. Även om det inte är en romantiskt komedi så är filmen väldigt familjetrevlig på det där amerikanske sättet. Många klyschor och inga verkliga tragedier, om jag säger så. Men, kvinnoporträtten i filmen är inte speciellt vanliga. Den unga kvinnan som lagar mat hela tiden - med tanke på upplägget och genren skulle ingen att upplevt det som konstigt om hon gick omkring i småblommiga kjolar och blus. Det ser ofta ut så i amerikanske filmer. Men icke, även om hon är rätt konventionell i sitt sätt att vara så går hon helt sonika kring i jeans och någon t-shirt hela filmen igenom. Som en helt vanlig människa helt enkelt. Och det är inte sexiga jeans utan lite lagom baggy så där. Dessutom är hon korthårig och ser rätt vardaglig, men söt, ut. Det kanske låter som en bagatell, men jag tycker det är sjukt skönt med en film där kvinnorna inte plötsligt börjar sväva runt i tunna bomullsklänningar à la amerikanske hemmafru bara för att det t ex befinner sig en man i närheten.

Sen spelas ju den andra kvinnan, hon som åker till Paris, av Meryl Streep. Och hon gör ett helt underbart porträtt av en kvinna som är både för lång, för matglad och för bullrig för att passa in i den gängse kvinnorollen. Hon lagar mat på sina egna villkor, vägrar ge sig när omvärlden inte ser på henne med blida ögon, säger ifrån till dem som försöker utnyttja henne, osv. Utan att det görs en så stor grej av att det, historien berättas bara utan att det är en historia "om någon som säger ifrån", om ni förstår vad jag menar. Dessutom innehåller denna ganska meningslösa film i övrigt ett helt underbart porträtt av Meryl Streeps rollkaraktärs och hennes mans äktenskap. Det är ett av de finaste äktenskapsskildring jag sett på bra länge, trots att, även här, filmen inte direkt handlar om deras äktenskap. Det bara finns där, som en ram runt allt det som egentligen händer. Otroligt varmt och stöttande, men också på något sätt väldigt ovanligt. Det är överhuvudtaget väldigt trevligt att se en film där runt omkringandet inte självklart faller i gamla hjulspår utan någon har tänkt att det faktiskt går att göra revolution i detaljerna.

Första maj

Idag är det första maj. Jag älskar första maj. Älskar! En del av min kärlek för första maj består av budskapet. Jag älskar talen om solidaritet, alla människor som går ut på gator och torg för att tillsammans manifestera för saker de tror på men även visa på att vi är så många som tror på kollektivets förmåga att tillsammans skapa bättre förutsättningar för alla. Sen är första maj också barndom. Så länge jag kan minnas har jag befunnit mig i någon form av demonstrationer på första maj, jag har suttit i barnvagn och hållit plakat jag ännu än ej kan läsa själv. Jag älskar ljudet av de gamla ramsorna, av bilderna, av massorna, av fanorna. Jag älskar Internationalen. Så är det. För mig är första maj en stor del barndomskärlek men även på senare år en förnyad viktig del i min ständiga protest mot det individualiserade kapitalistiska samhälle vi lever i idag. På första maj hyllar jag kollektivet och dess styrka, för att det står för allt det jag tror på i djupet av mitt hjärta. Ingen ensam människa är stark. Vi måste tillsammans göra förändring, vi måste tillsammans bestämma vilken typ av samhälle vi vill leva i. Vi är många, vi är starka. Och det ska vi visa idag!

Livet

Livet tar mycket tid just nu. Det märks inte minst här på bloggen. Klart jag har saker att säga, och ibland är så klart tiden för knapp för att hinna få ner dem på dator. Men just idag känner jag snarare att livet tar mycket plats, på ett bra sätt. Det börjar, kanske kanske, så smått bli vår. Mina studier tar mycket tid och kraft men är samtidigt skitroliga. Jag menar, vem blir inte uppeldad av att lyssna på när vd:n för Stockholmsbörsen berättar om budgetsanering? (Det var vår senaste föreläsning). Sen är det roliga barnkalas, spännande första majtåg och öppnande av fritidshuset efter vinterstängning på gång. Det går bra nu, helt enkelt. Pengar rullar in. Nåja, kanske inte det sista, men livet är kul. Och jag märker att när vintermörkret börjar släppa är jag mindre inne på datorn, till och med twitter lockar inte så mycket just nu. Känner mig rätt nedkopplad och glad, helt enkelt. :)

Inte ens en grund analys

Blir ofta rätt nedstämd men framför allt förvånad över vilken dålig genusanalys (blir förresten "ge USA slys" i paddans automatkorrigering. Ungefär som om jag skulle vilja ge USA någonting! ;-) ) människor som jag verkligen håller högt både vad gäller åsikter i en massa andra ämnen samt intelligensmässigt. Det är som om det aldrig slagit dem, eller de aldrig reflekterat över vissa saker. Och så hoppas grodorna oredigerade ur deras vanligen så smarta munnar. Nyligen ett litet mikroexempel; står på bussen med ett gäng garvade miljökämpar när samtalet glider in på,tja jag minns inte riktigt vad, men en av personerna kläcker i alla fall ur sig att det här med kläder, är det inte lustigt ändå att där är kvinnor mer befriade eftersom de kan använda både byxor och kjol och klänning och det är inget konstigt. En kvinna kan klä sig helt som en man medan männen fortfarande "bara kan välja byxor." Det är förvisso en korrekt iakttagelse. Men varför leder inte den typen av iakttagelse till frågan varför? Då kanske det här med att kvinnor är mer "befriade" modemässigt skull hamna i ett annat ljus. Att det aldrig funnits något intresse för män att ta sig in på kvinnans klädområde eftersom det som anses vara typiskt kvinnligt alltid varit mindre värt medan det funnits ett tydligt intresse från kvinnors håll att "erövra" typiskt manliga områden, om det så är rätten att rösta, rätten till samma arbete eller rätten att bära byxor. Och då har vi inte ens börjat prata om det faktum att små flickor visserligen gärna får bära byxor med att de är tajtare än småpojkars och gärna dekorerade med blommor eller rosetter, att t-tröjor till kvinnor helst ska vara snäva så att brösten framhävs osv osv osv. Så så jävla "befriade" klädmässigt kanske inte kvinnokönet är, om en bara TÄNKER lite innan en öppnar munnen!

Och så klart tack ni som peppat..

.. både här och på andra ställen angående skolproblematiken. (Kan tydligen inte redigera inlägg från paddan).

Lite tjat rensar magen

Ja, vi överklagade och bråkade och vädjade (och grät en skvätt inne på rektorns kontor, om jag ska vara ärlig - men det var INTE planerat!) och tillslut så lyckades de trolla fram en plats till vårt barn i skolan på vår gata. Tack och lov. Det känns som om en hemsk mardröm är över. Som om verkligheten är tillbaka på rätt spår. Puh.

Lite om vår bostadsresa

En bekant till oss tycker att vi är bortskämda som bor i hyresrätt i innerstan. Jag tycker att vi är otroligt lyckligt lottade, det kan jag hålla med om, men knappast bortskämda. För att berätta lite om hur det kan gå till att skaffa hyresrätt i innerstan i Stockholm tänkte jag här berätta en del av vår bostadshistoria. Vi är, både jag och min sambo, från Stockholm. Detta innebär att vi för tusen år sedan, när bostadsmarknaden inte var fult lika kaotisk som idag, fick varsin liten hyreslägenhet. Båda dessa låg inte i innerstan. Men så som alla Stockholmare med inte så mycket pengar på banken höll vi fast vid våra hyreskontrakt som drunknande vid sin planka på havet. Det är så det går till i den här staden. Under årens lopp har vi bytt och bytt och krånglat och flyttat, hyrt ut (när vi pluggat och bott på annan ort) och bytt igen, osv för att långsamt tråckla oss fram i bostadsdjungeln. När vi så småningom träffades satt vi på varsin liten med fin hyreslägenhet i innerstan. Dessa bytta vi tillsammans till en trea när vi beslutade oss för att flytta ihop. Det vi prioriterade just då var just att vara kvar i innerstan. Det vi istället fick kompromissa med, för något måste alltid kompromissas med, det går inte att få allt, var hyresläget. Hyran var hög. Dessutom var det en 80-talslägenhet, vilket är det minst attraktiva av alla decennier i Stockholms bostadsmarknad.

I tre års tid försökte vi byta den lägenheten. Mer eller mindre aktivt, men ändå. För mig var den största orsaken att den låg på sjätte våningen och jag är extremt höjdrädd. I den lägenheten drömde jag mardrömmar om att huset brann och vi inte kunde komma ut. Det var inte bra i längden. Så småningom, efter att inte ha fått något napp på bostadsbytesajterna (där jag alltid lyckats byta tidigare) fick vi faktiskt napp genom att annonsera i DN. Anledningen var att de som ringde hade en lägenhet som var 1 kvm mindre än vad vi satt som vår minimigräns. De ville ha vår lägenhet eftersom de började bli gamla och sökte just en moderna lägenhet med hiss och platta omgivningar. På grund av olika avvägningar, dels att vi haft så svårt att få någon intresserad av vår 80-talslägenhet, bestämde vi oss trots allt att tacka ja till det bytet. En charmig och välplanerad lägenhet från slutet av 1800-talet, men svindyr i kvm-hyra och väldigt liten för fyra personer (som vi då hunnit bli) samt dåligt efterhållen av en ointresserad privatvärd. Detta är också något vi varit tvungna att kompromissa med - hur vi än försöker få en bostad i allmännyttan, eftersom de har billigast hyror och ofta bäst service, samt att vi gillar den allmännyttiga tanken, så valsar vi runt bland diverse bättre och sämre privatvärdar.

Ganska omgående började vi söka efter att byta oss vidare eftersom vi visste att denna bostad inte skulle hålla för oss i längden, ffa på grund av storleken. Men lite yttre hjälp (i form av en släkting som sökte ny bostad och var villig att ingå i ett triangelbyte) så flyttade vi igen efter bara 1,5 år till den lägenhet vi bor i nu. Nu bor vi oförskämt bra. Om vi aldrig behöver flytta härifrån, och hyrorna inte skjuter i höjden något fruktansvärt, så är jag nöjd nu. Det är klart det finns fräckare lägenheter, fräckare decennier kanske, lägenheter med balkong eller grönskande innergård kanske, men jag älskar vår lägenhet. Det här är så mycket bättre än jag någonsin trodde fanns inom räckhåll för oss. Men jag skulle inte vilja kalla oss bortskämda. Flera gånger under vårt bostadsresa har vi funderat på att vi kanske blir tvungna att byta till bostadsrätt så småningom, eftersom att det sett ut som om vi aldrig kommer att kunna byta till oss en lägenhet som fungerar för hela familjen. Men varje gång vi kollat på det så har vi kommit fram till att vi helt enkelt inte har råd med bostadsrätt. Inte med de löner vi har haft de senaste åren i alla fall. Eftersom att vi som sagt inte sitter på en billig lägenhet i allmännyttan (många verkar leva med den felaktiga uppfattningen att alla hyresrätter är billiga per definition. Så är inte fallet. Det gäller nästan bara äldre lägenheter i allmännyttan. De flesta privata värdar har ett mycket högre hyresläge och nyare lägenheter är oftast svindyra) har vi inte ett jättebilligt hyresläge, men det är ett vi klarar av och per kvadratmeter är det billigare än den lilla 1800-talslägenheten. Med ett bostadslån skulle vi får mycket högre månadskostnader. Dessutom, i den livssituation vi befinner oss i just nu skulle vi inte ens få ett bostadslån, inte ens för att köpa en lägenhet i närförort.

Vi är överlyckliga för vår hyresrätt, men den är inte bara ett val utan också vårt enda alternativ. Så när någon med högre lön och möjlighet att ta ett bostadslån och köpa en lägenhet tycker att vi är bortskämda så tycker jag inte det är rättvist. Än så länge klarar vi oss där vi bor, men om hyresmarknaden skulle ändras markant så skulle vi troligen vara tvungna att lämna innerstan. Det är ju ingen katastrof i sig, men med ett mycket högt hyresläge är det inte ens säkert att det skulle vara så lätt för oss att få en bra lägenhet utanför innerstan. De som har gott om pengar, vill de verkligen ha en dyr hyresrätt? Eller köper de en bostad istället? Tja, det är sånt vi funderar på när saker som marknadsanpassade hyror diskuteras. Vi sitter ju där vi sitter. Glada så länge det funkar, men utan större möjligheter att röra på oss hur som helst om situationen skulle ändras drastiskt. Och som sagt, jag tycker absolut inte synd om oss - vi har det fantastiskt bra. Men jag tycker inte personer som sitter i bostadsrätt i innerstan eller närförort kan anse att vi är bortskämda.