Reflektion över två fiktioner

Har på svt.play kollat några avsnitt av den franska serien Elitklassen. Den handlar om en grupp studenter på en fransk prestigeskola som utbildar folk till att bli politiska tjänstemän i princip. Dessutom utspelar den sig i slutet av 70-talet, början av 80-talet med stora politiska omvälvningar i Frankrike. På det stora hela en bra och intressant serie, speciellt för en politiknörd som jag. Det jobbiga i serien är de unga kvinnornas öden. En blir våldtagen under sin praktik, just för sin roll som politiskt tjänsteman. En får högsta betyg men får det sänkt av någon oklar regel eftersom hennes bror också fått högsta betyg. En trånar efter en man som bara vill ha sex med henne och sen backar när hon vill gå längre i deras relation. Han förnekar henne om och om igen och hon fortsätter fråga. En gråter över sina betyg. En annan blir bedragen av sin man och tar till slut livet av sig. De får genomgående lägre betyg än männen, även om alla huvudpersonerna tillhör toppskiktet på skolan så får huvudpersongruppens män alltid högra betyd än huvudpersongruppens kvinnor. Jag ifrågasätter inte denna skildring av kvinnornas villkor. Så var det säkert och är det säkert än i dag på många sätt. Det som gör det så tråkigt är att en under avsnitten får en massa ingångar i kvinnornas känsloliv, medan männen mest glider omkring och är i en massa sammanhang. Det ges betydligt färre ingångar till vad de känner, tänker eller upplever. Att de diskuterar politik och engagerar sig i sakfrågor och sen har lite sex med folk är ungefär det som berättas om männen. Inte åker de på några vidare bakslag heller, som kvinnorna för hela tiden. Eller i vilket fall verkar de inte vidare berörda av dem. Medan kvinnorna som sagt - gråter. Kanske är jag överkänslig, och jag har inte sett serien klart än, men jag irriterar mig på obalansen i en annars bra serie.

Däremot såg jag som ren förströelse för några dagar sedan den amerikanske feel-goodfilmen Julie & Julia. Den består av två historier som berättas parallellt där den ena handlar om en amerikansk kvinna som flyttar med sin man till Paris och där, för att ha någonting att syssla med, lär sig laga fransk mat och så småningom skriver en kokbok som blir en amerikanske klassiker. Den andra historien handlar om en ung uttråkad kvinnor som flera decennier senare bestämmer sig för att laga sig igenom hela ovan nämnda kokbok och blogga om det. Båda delarna bygger mer eller mindre på sanna historier. Även om det inte är en romantiskt komedi så är filmen väldigt familjetrevlig på det där amerikanske sättet. Många klyschor och inga verkliga tragedier, om jag säger så. Men, kvinnoporträtten i filmen är inte speciellt vanliga. Den unga kvinnan som lagar mat hela tiden - med tanke på upplägget och genren skulle ingen att upplevt det som konstigt om hon gick omkring i småblommiga kjolar och blus. Det ser ofta ut så i amerikanske filmer. Men icke, även om hon är rätt konventionell i sitt sätt att vara så går hon helt sonika kring i jeans och någon t-shirt hela filmen igenom. Som en helt vanlig människa helt enkelt. Och det är inte sexiga jeans utan lite lagom baggy så där. Dessutom är hon korthårig och ser rätt vardaglig, men söt, ut. Det kanske låter som en bagatell, men jag tycker det är sjukt skönt med en film där kvinnorna inte plötsligt börjar sväva runt i tunna bomullsklänningar à la amerikanske hemmafru bara för att det t ex befinner sig en man i närheten.

Sen spelas ju den andra kvinnan, hon som åker till Paris, av Meryl Streep. Och hon gör ett helt underbart porträtt av en kvinna som är både för lång, för matglad och för bullrig för att passa in i den gängse kvinnorollen. Hon lagar mat på sina egna villkor, vägrar ge sig när omvärlden inte ser på henne med blida ögon, säger ifrån till dem som försöker utnyttja henne, osv. Utan att det görs en så stor grej av att det, historien berättas bara utan att det är en historia "om någon som säger ifrån", om ni förstår vad jag menar. Dessutom innehåller denna ganska meningslösa film i övrigt ett helt underbart porträtt av Meryl Streeps rollkaraktärs och hennes mans äktenskap. Det är ett av de finaste äktenskapsskildring jag sett på bra länge, trots att, även här, filmen inte direkt handlar om deras äktenskap. Det bara finns där, som en ram runt allt det som egentligen händer. Otroligt varmt och stöttande, men också på något sätt väldigt ovanligt. Det är överhuvudtaget väldigt trevligt att se en film där runt omkringandet inte självklart faller i gamla hjulspår utan någon har tänkt att det faktiskt går att göra revolution i detaljerna.

Första maj

Idag är det första maj. Jag älskar första maj. Älskar! En del av min kärlek för första maj består av budskapet. Jag älskar talen om solidaritet, alla människor som går ut på gator och torg för att tillsammans manifestera för saker de tror på men även visa på att vi är så många som tror på kollektivets förmåga att tillsammans skapa bättre förutsättningar för alla. Sen är första maj också barndom. Så länge jag kan minnas har jag befunnit mig i någon form av demonstrationer på första maj, jag har suttit i barnvagn och hållit plakat jag ännu än ej kan läsa själv. Jag älskar ljudet av de gamla ramsorna, av bilderna, av massorna, av fanorna. Jag älskar Internationalen. Så är det. För mig är första maj en stor del barndomskärlek men även på senare år en förnyad viktig del i min ständiga protest mot det individualiserade kapitalistiska samhälle vi lever i idag. På första maj hyllar jag kollektivet och dess styrka, för att det står för allt det jag tror på i djupet av mitt hjärta. Ingen ensam människa är stark. Vi måste tillsammans göra förändring, vi måste tillsammans bestämma vilken typ av samhälle vi vill leva i. Vi är många, vi är starka. Och det ska vi visa idag!