Inte bara Alfons pappa

Åh vad jag är trött på viss ytlig diskussion kring barnlitteratur. Som senast hörde jag någon uttryckte besvikelse över att det inte finns några pappor i barnlitteraturen förutom Alfons pappa. Förutom Alfons pappa! Haha tillåt mig skratta. Detta framfört av 80-talister som ännu själva inte fått några barn, försöker vara progressiva och föra fram häftiga jämställdhetsåsikter. Typ ja asså ba, tycker ju att barnen är skitviktiga, och det finns ju bara Alfons pappa! Men news flash: det har kommit en hel del barnböcker sen ni själva var barn! Här skriver Barnens bokklubb lite om papporna i barnlitteraturen. Alltså det är ju inte så att det dräller av dem, men visst finns det många fler än Alfons pappa nu för tiden. Tack och lov.

Reflektion över två fiktioner

Har på svt.play kollat några avsnitt av den franska serien Elitklassen. Den handlar om en grupp studenter på en fransk prestigeskola som utbildar folk till att bli politiska tjänstemän i princip. Dessutom utspelar den sig i slutet av 70-talet, början av 80-talet med stora politiska omvälvningar i Frankrike. På det stora hela en bra och intressant serie, speciellt för en politiknörd som jag. Det jobbiga i serien är de unga kvinnornas öden. En blir våldtagen under sin praktik, just för sin roll som politiskt tjänsteman. En får högsta betyg men får det sänkt av någon oklar regel eftersom hennes bror också fått högsta betyg. En trånar efter en man som bara vill ha sex med henne och sen backar när hon vill gå längre i deras relation. Han förnekar henne om och om igen och hon fortsätter fråga. En gråter över sina betyg. En annan blir bedragen av sin man och tar till slut livet av sig. De får genomgående lägre betyg än männen, även om alla huvudpersonerna tillhör toppskiktet på skolan så får huvudpersongruppens män alltid högra betyd än huvudpersongruppens kvinnor. Jag ifrågasätter inte denna skildring av kvinnornas villkor. Så var det säkert och är det säkert än i dag på många sätt. Det som gör det så tråkigt är att en under avsnitten får en massa ingångar i kvinnornas känsloliv, medan männen mest glider omkring och är i en massa sammanhang. Det ges betydligt färre ingångar till vad de känner, tänker eller upplever. Att de diskuterar politik och engagerar sig i sakfrågor och sen har lite sex med folk är ungefär det som berättas om männen. Inte åker de på några vidare bakslag heller, som kvinnorna för hela tiden. Eller i vilket fall verkar de inte vidare berörda av dem. Medan kvinnorna som sagt - gråter. Kanske är jag överkänslig, och jag har inte sett serien klart än, men jag irriterar mig på obalansen i en annars bra serie.

Däremot såg jag som ren förströelse för några dagar sedan den amerikanske feel-goodfilmen Julie & Julia. Den består av två historier som berättas parallellt där den ena handlar om en amerikansk kvinna som flyttar med sin man till Paris och där, för att ha någonting att syssla med, lär sig laga fransk mat och så småningom skriver en kokbok som blir en amerikanske klassiker. Den andra historien handlar om en ung uttråkad kvinnor som flera decennier senare bestämmer sig för att laga sig igenom hela ovan nämnda kokbok och blogga om det. Båda delarna bygger mer eller mindre på sanna historier. Även om det inte är en romantiskt komedi så är filmen väldigt familjetrevlig på det där amerikanske sättet. Många klyschor och inga verkliga tragedier, om jag säger så. Men, kvinnoporträtten i filmen är inte speciellt vanliga. Den unga kvinnan som lagar mat hela tiden - med tanke på upplägget och genren skulle ingen att upplevt det som konstigt om hon gick omkring i småblommiga kjolar och blus. Det ser ofta ut så i amerikanske filmer. Men icke, även om hon är rätt konventionell i sitt sätt att vara så går hon helt sonika kring i jeans och någon t-shirt hela filmen igenom. Som en helt vanlig människa helt enkelt. Och det är inte sexiga jeans utan lite lagom baggy så där. Dessutom är hon korthårig och ser rätt vardaglig, men söt, ut. Det kanske låter som en bagatell, men jag tycker det är sjukt skönt med en film där kvinnorna inte plötsligt börjar sväva runt i tunna bomullsklänningar à la amerikanske hemmafru bara för att det t ex befinner sig en man i närheten.

Sen spelas ju den andra kvinnan, hon som åker till Paris, av Meryl Streep. Och hon gör ett helt underbart porträtt av en kvinna som är både för lång, för matglad och för bullrig för att passa in i den gängse kvinnorollen. Hon lagar mat på sina egna villkor, vägrar ge sig när omvärlden inte ser på henne med blida ögon, säger ifrån till dem som försöker utnyttja henne, osv. Utan att det görs en så stor grej av att det, historien berättas bara utan att det är en historia "om någon som säger ifrån", om ni förstår vad jag menar. Dessutom innehåller denna ganska meningslösa film i övrigt ett helt underbart porträtt av Meryl Streeps rollkaraktärs och hennes mans äktenskap. Det är ett av de finaste äktenskapsskildring jag sett på bra länge, trots att, även här, filmen inte direkt handlar om deras äktenskap. Det bara finns där, som en ram runt allt det som egentligen händer. Otroligt varmt och stöttande, men också på något sätt väldigt ovanligt. Det är överhuvudtaget väldigt trevligt att se en film där runt omkringandet inte självklart faller i gamla hjulspår utan någon har tänkt att det faktiskt går att göra revolution i detaljerna.

Första maj

Idag är det första maj. Jag älskar första maj. Älskar! En del av min kärlek för första maj består av budskapet. Jag älskar talen om solidaritet, alla människor som går ut på gator och torg för att tillsammans manifestera för saker de tror på men även visa på att vi är så många som tror på kollektivets förmåga att tillsammans skapa bättre förutsättningar för alla. Sen är första maj också barndom. Så länge jag kan minnas har jag befunnit mig i någon form av demonstrationer på första maj, jag har suttit i barnvagn och hållit plakat jag ännu än ej kan läsa själv. Jag älskar ljudet av de gamla ramsorna, av bilderna, av massorna, av fanorna. Jag älskar Internationalen. Så är det. För mig är första maj en stor del barndomskärlek men även på senare år en förnyad viktig del i min ständiga protest mot det individualiserade kapitalistiska samhälle vi lever i idag. På första maj hyllar jag kollektivet och dess styrka, för att det står för allt det jag tror på i djupet av mitt hjärta. Ingen ensam människa är stark. Vi måste tillsammans göra förändring, vi måste tillsammans bestämma vilken typ av samhälle vi vill leva i. Vi är många, vi är starka. Och det ska vi visa idag!

Livet

Livet tar mycket tid just nu. Det märks inte minst här på bloggen. Klart jag har saker att säga, och ibland är så klart tiden för knapp för att hinna få ner dem på dator. Men just idag känner jag snarare att livet tar mycket plats, på ett bra sätt. Det börjar, kanske kanske, så smått bli vår. Mina studier tar mycket tid och kraft men är samtidigt skitroliga. Jag menar, vem blir inte uppeldad av att lyssna på när vd:n för Stockholmsbörsen berättar om budgetsanering? (Det var vår senaste föreläsning). Sen är det roliga barnkalas, spännande första majtåg och öppnande av fritidshuset efter vinterstängning på gång. Det går bra nu, helt enkelt. Pengar rullar in. Nåja, kanske inte det sista, men livet är kul. Och jag märker att när vintermörkret börjar släppa är jag mindre inne på datorn, till och med twitter lockar inte så mycket just nu. Känner mig rätt nedkopplad och glad, helt enkelt. :)

Inte ens en grund analys

Blir ofta rätt nedstämd men framför allt förvånad över vilken dålig genusanalys (blir förresten "ge USA slys" i paddans automatkorrigering. Ungefär som om jag skulle vilja ge USA någonting! ;-) ) människor som jag verkligen håller högt både vad gäller åsikter i en massa andra ämnen samt intelligensmässigt. Det är som om det aldrig slagit dem, eller de aldrig reflekterat över vissa saker. Och så hoppas grodorna oredigerade ur deras vanligen så smarta munnar. Nyligen ett litet mikroexempel; står på bussen med ett gäng garvade miljökämpar när samtalet glider in på,tja jag minns inte riktigt vad, men en av personerna kläcker i alla fall ur sig att det här med kläder, är det inte lustigt ändå att där är kvinnor mer befriade eftersom de kan använda både byxor och kjol och klänning och det är inget konstigt. En kvinna kan klä sig helt som en man medan männen fortfarande "bara kan välja byxor." Det är förvisso en korrekt iakttagelse. Men varför leder inte den typen av iakttagelse till frågan varför? Då kanske det här med att kvinnor är mer "befriade" modemässigt skull hamna i ett annat ljus. Att det aldrig funnits något intresse för män att ta sig in på kvinnans klädområde eftersom det som anses vara typiskt kvinnligt alltid varit mindre värt medan det funnits ett tydligt intresse från kvinnors håll att "erövra" typiskt manliga områden, om det så är rätten att rösta, rätten till samma arbete eller rätten att bära byxor. Och då har vi inte ens börjat prata om det faktum att små flickor visserligen gärna får bära byxor med att de är tajtare än småpojkars och gärna dekorerade med blommor eller rosetter, att t-tröjor till kvinnor helst ska vara snäva så att brösten framhävs osv osv osv. Så så jävla "befriade" klädmässigt kanske inte kvinnokönet är, om en bara TÄNKER lite innan en öppnar munnen!

Och så klart tack ni som peppat..

.. både här och på andra ställen angående skolproblematiken. (Kan tydligen inte redigera inlägg från paddan).

Lite tjat rensar magen

Ja, vi överklagade och bråkade och vädjade (och grät en skvätt inne på rektorns kontor, om jag ska vara ärlig - men det var INTE planerat!) och tillslut så lyckades de trolla fram en plats till vårt barn i skolan på vår gata. Tack och lov. Det känns som om en hemsk mardröm är över. Som om verkligheten är tillbaka på rätt spår. Puh.

Lite om vår bostadsresa

En bekant till oss tycker att vi är bortskämda som bor i hyresrätt i innerstan. Jag tycker att vi är otroligt lyckligt lottade, det kan jag hålla med om, men knappast bortskämda. För att berätta lite om hur det kan gå till att skaffa hyresrätt i innerstan i Stockholm tänkte jag här berätta en del av vår bostadshistoria. Vi är, både jag och min sambo, från Stockholm. Detta innebär att vi för tusen år sedan, när bostadsmarknaden inte var fult lika kaotisk som idag, fick varsin liten hyreslägenhet. Båda dessa låg inte i innerstan. Men så som alla Stockholmare med inte så mycket pengar på banken höll vi fast vid våra hyreskontrakt som drunknande vid sin planka på havet. Det är så det går till i den här staden. Under årens lopp har vi bytt och bytt och krånglat och flyttat, hyrt ut (när vi pluggat och bott på annan ort) och bytt igen, osv för att långsamt tråckla oss fram i bostadsdjungeln. När vi så småningom träffades satt vi på varsin liten med fin hyreslägenhet i innerstan. Dessa bytta vi tillsammans till en trea när vi beslutade oss för att flytta ihop. Det vi prioriterade just då var just att vara kvar i innerstan. Det vi istället fick kompromissa med, för något måste alltid kompromissas med, det går inte att få allt, var hyresläget. Hyran var hög. Dessutom var det en 80-talslägenhet, vilket är det minst attraktiva av alla decennier i Stockholms bostadsmarknad.

I tre års tid försökte vi byta den lägenheten. Mer eller mindre aktivt, men ändå. För mig var den största orsaken att den låg på sjätte våningen och jag är extremt höjdrädd. I den lägenheten drömde jag mardrömmar om att huset brann och vi inte kunde komma ut. Det var inte bra i längden. Så småningom, efter att inte ha fått något napp på bostadsbytesajterna (där jag alltid lyckats byta tidigare) fick vi faktiskt napp genom att annonsera i DN. Anledningen var att de som ringde hade en lägenhet som var 1 kvm mindre än vad vi satt som vår minimigräns. De ville ha vår lägenhet eftersom de började bli gamla och sökte just en moderna lägenhet med hiss och platta omgivningar. På grund av olika avvägningar, dels att vi haft så svårt att få någon intresserad av vår 80-talslägenhet, bestämde vi oss trots allt att tacka ja till det bytet. En charmig och välplanerad lägenhet från slutet av 1800-talet, men svindyr i kvm-hyra och väldigt liten för fyra personer (som vi då hunnit bli) samt dåligt efterhållen av en ointresserad privatvärd. Detta är också något vi varit tvungna att kompromissa med - hur vi än försöker få en bostad i allmännyttan, eftersom de har billigast hyror och ofta bäst service, samt att vi gillar den allmännyttiga tanken, så valsar vi runt bland diverse bättre och sämre privatvärdar.

Ganska omgående började vi söka efter att byta oss vidare eftersom vi visste att denna bostad inte skulle hålla för oss i längden, ffa på grund av storleken. Men lite yttre hjälp (i form av en släkting som sökte ny bostad och var villig att ingå i ett triangelbyte) så flyttade vi igen efter bara 1,5 år till den lägenhet vi bor i nu. Nu bor vi oförskämt bra. Om vi aldrig behöver flytta härifrån, och hyrorna inte skjuter i höjden något fruktansvärt, så är jag nöjd nu. Det är klart det finns fräckare lägenheter, fräckare decennier kanske, lägenheter med balkong eller grönskande innergård kanske, men jag älskar vår lägenhet. Det här är så mycket bättre än jag någonsin trodde fanns inom räckhåll för oss. Men jag skulle inte vilja kalla oss bortskämda. Flera gånger under vårt bostadsresa har vi funderat på att vi kanske blir tvungna att byta till bostadsrätt så småningom, eftersom att det sett ut som om vi aldrig kommer att kunna byta till oss en lägenhet som fungerar för hela familjen. Men varje gång vi kollat på det så har vi kommit fram till att vi helt enkelt inte har råd med bostadsrätt. Inte med de löner vi har haft de senaste åren i alla fall. Eftersom att vi som sagt inte sitter på en billig lägenhet i allmännyttan (många verkar leva med den felaktiga uppfattningen att alla hyresrätter är billiga per definition. Så är inte fallet. Det gäller nästan bara äldre lägenheter i allmännyttan. De flesta privata värdar har ett mycket högre hyresläge och nyare lägenheter är oftast svindyra) har vi inte ett jättebilligt hyresläge, men det är ett vi klarar av och per kvadratmeter är det billigare än den lilla 1800-talslägenheten. Med ett bostadslån skulle vi får mycket högre månadskostnader. Dessutom, i den livssituation vi befinner oss i just nu skulle vi inte ens få ett bostadslån, inte ens för att köpa en lägenhet i närförort.

Vi är överlyckliga för vår hyresrätt, men den är inte bara ett val utan också vårt enda alternativ. Så när någon med högre lön och möjlighet att ta ett bostadslån och köpa en lägenhet tycker att vi är bortskämda så tycker jag inte det är rättvist. Än så länge klarar vi oss där vi bor, men om hyresmarknaden skulle ändras markant så skulle vi troligen vara tvungna att lämna innerstan. Det är ju ingen katastrof i sig, men med ett mycket högt hyresläge är det inte ens säkert att det skulle vara så lätt för oss att få en bra lägenhet utanför innerstan. De som har gott om pengar, vill de verkligen ha en dyr hyresrätt? Eller köper de en bostad istället? Tja, det är sånt vi funderar på när saker som marknadsanpassade hyror diskuteras. Vi sitter ju där vi sitter. Glada så länge det funkar, men utan större möjligheter att röra på oss hur som helst om situationen skulle ändras drastiskt. Och som sagt, jag tycker absolut inte synd om oss - vi har det fantastiskt bra. Men jag tycker inte personer som sitter i bostadsrätt i innerstan eller närförort kan anse att vi är bortskämda.

Skolbristen på östra Södermalm

Nu skriver Södermalmsnytt om skolbristen på östra Södermalm, som jag skrev om i förra inlägget. (Ja, jag länkar till samma artikel på två ställen i bloggen nu, men det finns en tanke med det...)

Skolvalet igen - och nu är det personligt!

Så nu vet vi. Hur det "fria skolvalet" går till. Vårt äldsta barn har hundra meter (100!) till närmaste grundskola. Denna skola har vi också valt i första (1:a) eftersom att "föräldrarnas val" anges vara så viktigt. Idag har vi fått besked om att skolan inte erbjuder vårt barn plats i denna skola. Nu kanske inte det vore så farligt om vi hade en annan skola åt ett annat håll på någorlunda avstånd. Det har vi. Alla måste rangordna tre stycken skolor vid sitt val. Då vi nyligen har flyttat har vi tyvärr barnens förskola ganska långt bort, närmare bestämt 3 tunnelbanestationer bort. Där kommer vårt yngre barn fortsätta gå i ytterligare två år. Så den skola vi satt på andra plats är den skola som ligger näst närmast oss, åt det håll barnens förskola ligger. Den skola vi satte på tredje plats ligger ganska långt bort från hemmet men nära förskolan. Även om vi inte trodde det skulle vara något reellt problem, eftersom vi ser skolan från vår port, tänkte vi ändå att de andra alternativen även funkar, i värsta fall. Men vårt barn har inte fått plats på något av de alternativ som vi angett. Ingen som helst hänsyn har tagits till våra val eller våra behov som familj för att kunna fungera. Var yngre barn går på förskolan får inte tas med ens som särskild orsak. Och det vet ju alla hur lätt det är att få en ny förskoleplats i Stockholm. Inte.

Istället har vårt äldsta barn blivit placerat på en helt annan skola. Inget av våra val, inte den som ligger utanför vår port, inte heller den som ligger näst närmast, utan en skola som ligger över 1,5 kilometer åt ett helt motsatt håll utan tunnelbaneförbindelse. Jag vet inte hur lång tid det tar att ta sig dit på morgonen, men om det lilla barnet ska med så troligen närmare 40 minuter i ena riktningen. Sen ska vi alltså till dagiset. Det är helt enkelt inte görbart. Och nej, vi har ingen bil. Min sambo kommer inte att kunna lämna en enda morgon. Det spelar ingen roll hur bra eller trevlig den skolan är. Barnen som bor på samma gård som oss, de har fått plats på skolan 100 meter bort. För att de bor i en port närmare (så kanske bara 98 meter?). Visst vet jag att det är så här skolvalet slår ibland, att alla inte kan få plats i sitt förstahandsval. Men för det första trodde jag inte det skulle drabba oss eftersom vi 1) bor så nära och 2) det finns flera olika skolor åt alla håll, så jag såg ingen uppenbar risk att barn på andra sidan skulle kunna "putta ut" oss ur skolans område och 3) jag trodde att snacket om föräldrarnas viktiga val i alla fall hade någon som helst verklighetsförankring.

Och där sitter den biträdande rektorn och kan bara ge oss som alternativ att vända oss till de privata skolor som finns i området. Så om de kommunala skolorna nu är så populära, vad gör kommunen då för att rädda sin privatskoledröm? Hindrar de kommunala skolorna att vidta de åtgärder som behövs för att kunna ta emot alla barn så att familjerna tvingas vända sig till diverse riskkapitalbolags sorgliga ursäkt för skolväsende? Bra jobbat, Alliansen! Över min döda kropp att vårt barn får gå i någon av de skämtskolor som ligger häromkring. Inte för att jag tror att det finns platser där heller. Det brukar vara köer även till dessa skolor, om de överhuvudtaget är något att ha. Så ser det ut och så säkras tydligen de privata skolornas framtid i dagens Stockholm. Vad vi föräldrar har gjort för val, vad vårt barn har för behov och vad vi som familj klarar av har ingen som helst betydelse. Det är inte ens ett skäl som går att anföra. Vi ingår i skolans "skolpliktsområde", men vi kan inte få någon plats där. Skolan har bett om att få placera baracker på skolgården för att kunna ta emot de barn som bor i deras område, men det får de inte lov till. Istället dras en gräns, 99 meter från skolan, och dessa barn tvingas bort från området. Nä fy bubblan jag är så ledsen och arg så jag vet inte vad jag ska göra. Utom att överklaga överklaga, bråka bråka bråka så klart. Tusan, kan ingen bara ta bort det här skämtet till skolvalsystem!

Uppdatering: Nu skriver Södermalmsnytt om det också. Kul att av alla barn på hela östra Södermalm så är det 25 barn som "offras" Och det tycker skolborgarrådet Lotta Edholm är helt i sin ordning.

Inlägget borta :-O

Amen alltså vad är detta! Hela mitt långa inlägg försvann när jag skulle ändra rubriken från den förädiska paddan.. och nu vet jag inte hur jag hittar det igen..

Början på slutet

All den här ilskan och hatet som just nu väller ut över tidningarnas inläggssidor och tv-kanalernas debattprogram, som bloggar ut och fejsbokas om. Dessa orimliga proportioner som ilskan mot en orakad armhåla antar. Pär Ströms Genusnytt (åh himmel!). Även en moderatblogg under namnet Antifeministiskt initiativ. Vad är det som händer? frågar sig somliga. Har vi inte kommit längre? Är det en enorm backlash på g. Så många tecken. Plötsligt så viktigt att trycka ner feminismen i skorna, att håna den, att ta avstånd från den. Inte för att en orakad armhåla har ett jäkla dugg med feminism att göra egentligen. Snarare borde väl det falla under de borgerligas så omhuldade "individens fria val". Men det gör det tydligen inte. Välja elbolag ska vi få göra, men vi ska fan inte få välja hur vi vill se ut eller hur vi vill göra med våra kroppar. Vi kvinnor alltså.

Så är detta en återgång till ett mer konservativt samhälle med konserverade könsroller och konserverade kvinnoideal? Nej, snarare är väl detta den sista dödsryckning. När tankarna på ett jämställt samhälle där kön inte spelar någon roll, där ordet hen blir vardagsmat och där alla barn ges samma förutsättningar, där tjejer får klä sig i rosa prinsessklänningar hur mycket de vill väl medvetna om att det finns andra val som också är tillgängliga för dem. Där folk får raka håret av hela kroppen, om de trivs med det. Men att ingen yttre struktur kräver av en liten pojke eller flicka vad de ska göra, hur de ska se ut, hur de ska vara eller vem de ska ha sex med. När det samhället kommer närmare och närmare, när fler och fler upplever det som normalt. Det är naturligtvis då de som försvarar ett annat typ av samhälle plötsligt känner sig hotade och tvungna att protestera å det grövsta. Men hjälp av kränkningar, övertramp, osanningar och hot.

Jag väljer att tro att det är det vi ser nu. Och även fast det är långt ifrån bara feminister som ser en medmänsklig fördel med att låta folk vara som de vill och inte diskriminera någon på grund av klass, kön eller religion är det mot feminismen som hatet riktas. Någon måste ju vara skyldig, liksom. Men det är ett annat bättre samhälle som kommer att trycka undan den intolerans som gror nu. Det kommer att ske när dagens barn och deras barn växer upp och ser annorlunda på samhället än vi som är vuxna idag. Det kommer att ske när de som är barn idag och deras barn växer upp och hittar andra vägar än de som stakats ut av deras föräldrar. Det kommer att ta tid och det kommer att ta generationer. Men det kommer att ske. Och de som slåss för att behålla det gamla kommer att bli värre innan det blir bättre. Men de kommer att förlora. Se där, en ljus tanke. :) 

Klassisk jäkla piss-struktur

Det här är ett blogginlägg jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva. Kanske har jag hållit mig från det flera gånger förut, men nu tänker jag skriva det ändå. Det är lite småjobbigt, för det är hemskt privat och dessutom handlar det till viss mån om ett misslyckande. Jag ska börja med att berätta att jag sambor med en man och vi har två barn. Om jag summerar hur vi arbetar tillsammans i hemmet så ser det i stora drag ut så här: vi lägger barnen varannan kväll, vi hämtar och lämnar på dagis lika mycket, vi vabbar varannan gång, vi tar hand om kök och disk varannan kväll, jag brukar vara den som städar toaletten, han brukar dammsuga. Tvätten är lite olika, men mest han faktiskt. Jag brukar åka på matlagningen mot min vilja, enbart på grund av att jag kommer hem först och middagen blir så jäkla sen annars. Handla mat gör vi båda två. Vi delar på ekonomin rakt av. Vi diskutera och planerar det mesta gemensamt. Vi har ingen bil och inga husdjur att ta hand om. Nu har vi precis köpt sommarstuga, men ännu ej hunnit vara där någon sommar, så hur sysslor och ansvar fördelas där ute återstår att se. Men på det stora hela ser det rätt bra ut på papper. Jämställdheten alltså. Och i mångt och mycket har jag väl tänkt så, att det ändå funkar rätt bra.

Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.

Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.

Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer  osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.

För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.

Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!

För den uppväxande generationens skull

I samband med nyss avslutade presidentvalet i Finland gick det en gullig historia om ett finskt barn som hade frågan om även killar kunde bli presidenter. Det hade ju aldrig hänt under det barnets levnadstid. Vi vuxna ler så klart åt historien eftersom vi vet hur världen ser ut "egentligen", och hur fortfarande relativt ovanligt det är med kvinnor i den absoluta toppen. Härligt, kanske vi tänker, att just det barnet ännu inte mött någon annan verklighet än just den ovanliga omvända. Förr eller senare kommer även hen så klart bli medveten om det tokiga i frågan. Men det jag tycker historien framför allt visar är hur snabbt invanda sanningar kan ändras och hur enkelt barn accepterar det vi säger till dem eller den verklighet vi låter dem uppleva. Det är som den här diskussionen kring ordet snippa (som min ordjustering förresten fortfarande inte tål utan genast ändrar till något annat). När jag först fick ordet presenterat för mig så kändes det väldigt onaturligt. Som en konstruktion, vilket det ju är! Det kändes konstigt att säga, men då jag snabbt blev informerad om syftet, trots att jag som vuxen inte upplevde det som naturligt, har jag konsekvent använt det sen dess i min kommunikation med barn. Och vet ni - dessa barn upplever inte ordet som konstigt eller konstruerat. För dem heter det snippa, och det var ju det som var hela poängen. Att ge barn (och vuxna för den delen) ett neutralt namn på det kvinnliga könet. Så som snopp. Förändringar som sker hos de barn som växer upp idag kan vara så radikal och omvälvande. Ett helt nytt språk, helt nya ord, finner mark och blir naturliga. Det samma kan självklart ske med beteenden, attityder, inställning till maktstrukturer, upplevelser av det egna jaget och dess möjligheter. Tänk vilken skillnad vi kan göra om vi verkligen tar barnens uppväxtvillkor och sammanhang, den verklighet de möter, på allvar. För att återgå till historien med det finska barnet. Vad svarar vi på hens fråga? Om vi skrattande förklarar att det är vanligast med män som är presidenter så har barnet lärt sig den maktstruktur som är rådande i dagens samhälle. Om vi däremot svarar att både män och kvinnor kan vara presidenter och sedan visar barnet att det är sant genom att under barnets uppväxt låta det se både män och kvinnor i toppositioner, ja då kommer det te sig helt naturligt för barnet. Oavsett om vi tycker det är onaturligt att kvotera in kvinnor eller sätta regler som varannan damernas. Kanske är det inte för vår skull, eller för dessa "damers" skull vi bör göra det, utan för den uppväxande generationens skull.

I sminkdisken

Ibland behöver jag köpa någonting som finns på så kallad "parfymavdelning", typ ny mascara (eller vad kallas avdelningarna?). Jag är grymt tråkig och köper i princip samma produkt jämt, om den inte gått ur sortimentet. Händer alltför ofta. Avskyr att behöva leta upp nytt som funkar som jag vill. Nåväl. När jag var yngre var det nästan aldrig någon försäljare som närmade sig mig när jag var där. Nu för tiden blir jag uppraggad direkt. Jag funderar på om det beror på att tiderna förändrats eller om det beror på att jag ser äldre och mer köpstark ut. Eller mer i behov av antirynkprodukter, kanske..

Hur som helst roar jag mig ibland med att låta någon översminkad försäljningskvinna, för det är i princip bara kvinnor, förevisa diverse produkter som hon anser att jag absolut behöver. Ibland chockar jag dem med att påstå att jag bara tvättar ansiktet med tvål. Då svimmar de nästan.  I vilket fall utbrister intensiva protester. Så FÅR jag bara inte göra, det är absolut förbjudet! Det kommer förstöra min hy och hu och hå. Men faktum är att jag får göra vad tusan jag vill med min hy och det faktum att jag har tvättat ansiktet med tvål stora delar av mitt liv är inte straffbart.

En annan favorit är att låta dem prata sig varma om hur jag måste sminka mig. Jag har ganska tunn hud som lätt blir rosig (när jag blir varm, när jag dricker ett glas vin, när det är kallt ute osv). Lösningen på detta, vilket jag fått höra ett antal gånger, är att använda någon slags foundation som jämnar ut och täcker rosigheten. Sen ska jag ovanpå det applicera - rouge! För att inte se så blek ut. Logiken är så sjuk att jag varit tvungen att fråga om det flera gånger för att verkligen få bekräftat att det är så sminkregelboken säger. Först täcka din naturliga rosighet och sedan anlägga artificiell. För att få fram min "naturliga skönhet", så klart.

Nej, jag gör inte detta för att driva med någon. Jag skulle aldrig vara ironisk eller driva med den som bara gör sitt jobb. Det jag fascineras över är argumenten och resonemanget, som så klart är någonting de lärt sig, men också delvis representerar en annan syn än jag har. Jag gör det som en del social studie och en del att vara till lags. De verkar alltid så glada när jag stannar en stund och lyssnar lite på deras reklam. Ofta köper jag någonting, men det är vad jag kom för att köpa från början, även om de inte vet det. Så är vi alla nöjda.. hoppas jag. Raljera gör jag bara när jag kommer hem. :)

Skolval

Det finns få saker som gör mig så arg som ordet "skolval". I vår kommun har precis ansökningstiden för höstens "skolval" gått ut och luften runt omkring mig har i veckor surrat av frågor och diskussioner kring just detta ämne. I flera år arbetade jag i skolan och berördes av frågor kring skolval i min yrkesroll. Nu är det mest i den privata sfären det snurrar. Vad är då detta - skolval? Jo, det är när eleverna, eller i många fall de blivande eleverna och därmed i praktiken egentligen föräldrarna, ska välja vilken skola en vill gå i. Alla elever söker numera till skolan, ingen hör självklart hemma i någon skola överhuvudtaget. Detta sker även på vissa nivåer i högra åldrar (till högstadium osv) men för enkelhetens skull tänker jag hålla mig till det jag är mest ansatt av, nämligen valet till förskoleklass (kallade förut 6-årsverksamheten).

Alltså okej, här ska väljas skola. Eller ska det verkligen det? Det kallas val, och för varje barn måste tre skolor rangordnas, förstahandsval, andrahandsval och tredjehandsval. Det är för att rektorerna ska kunna putta barn i rätt riktning om de inte får plats på sitt förstahandsval. Det är okej. Placeringsmässigt är min uppfattning att de allra flesta skolor gör ett jättejobb med att ge en så bra plats som möjligt till barnen. Men är det verkligen ett val? Situationen i flera delar av landet idag, och definitivt i Stockholm, är att valet i princip bara finns på pappret. Det absolut bästa en förälder kan göra i dag är att i första hand välja den skola som antingen 1) har skolbevakningsplikt på barnet eller 2) ligger närmast hemmet. Allting annat kan straffa sig. Det är nämligen sånt tryck på de allra flesta skolor i Stockholm just nu så att bara bereda plats till alla som söker är svårt nog i sig. Att ta in barn som söker från ett annat område är inte att tänka på. För när förstahandsvalsprincipen tjänat ut sin roll tar nämligen närhetsprincipen över (och i vissa fall syskonförtur, men även där måste barnet bo inom en viss radie från skolan för att syskonförturen ska gälla). Väljs en populär skola en bit från där en bor i första hand så blir en troligen bortsorterad från denna på grund av närhetsprincipen och sen blir en i värsta fall bortsorterad från den skola som ligger närmast eftersom en inte valt denna i först hand. Risken är då att hamna på tredjehandsvalet som kanske bara lades till för att alla måste fylla i tre alternativ. Enda sättet att "skydda" sig mot detta är alltså att välja närmsta skola i första hand och därmed försvinner definitivt möjligheten att försöka komma in på en poppis skola en bit bort. Så var det med den valfriheten. Så att kalla det skolval tycker jag är lite väl magstarkt. Det handlar knappast om att familjer i verkligheten kan välja skola fritt.

Dessutom råder en stor förvirring kring begreppet "närhetsprincipen". Många föräldrar förstår inte hur denna tillämpas och misstar den för att de som bor närmast skolan får plats först. Så fungerar det inte. Grupper av barn på ena sidan av skolan, som inte har någon annan skola någorlunda nära sig åt annat håll, kan "trycka bort" grupper av elever som bor på andra sidan skolan. Därför kan ett barn som bor längre från en skola få plats före ett barn som bor närmare, men som har en annan skola den kan "tryckas mot". Låter det svårt? Tja, det är det fler som tycker. Jag som har arbetat i skolan förstår denna princip ganska bra, men jag vet att många andra föräldrar inte har fått detta på ett tillfredsställande sätt förklarat för sig. Alltså har vi en situation där föräldrar förväntas "välja" skola till sina barn baserat på information som de antingen inte har eller inte förstår till fullo. Varför kan inte denna placering av barnen ske utan att föräldrarna måste ha ångesten över att välja när det enda vettiga valet under rådande omständigheter ändå i princip lämnar familjerna utan val? Redan tidigare gick det att söka sig till en skola som inte var den närmsta skolan och då kunna få börja i mån av plats. Vad är skillnaden nu? Förutom en massa administration, ångest och ett skenval. Nej, ta bort det "fria skolvalet". Sämre reform får en leta efter.

Trött på bröst

Igår kväll twittrade jag lite uppgivet: "Finns det någon berömd kvinna någonstans i världen som betraktas som vacker men inte har visat brösten offentligt?" Fick några svar där folk påstod att jag hade fel, men det var inte ett påstående utan en ärlig fråga. Orsaken var att jag på rekommendation av en vän skulle kolla upp en skådis som jag inte visste vem det var. För att få en bild av personen gjorde jag, som många gånger förut, en bildgoogling. Och det är där det vanligen händer, för mig. Att jag blir så trött och ledsen. För jag skulle vilja påstå att nästan varje gång jag gjort liknande på en kvinnlig skådis, och då pratar vi ofta om fantastiska skådisar som jag på något vid beundrar och vill veta mer om, har det i bildfloran med blandade bilder från karriären alltid kommit upp ibland en men ofta många lättklädda bilder i olika softa ljus. Tittar en vidare får en oftast se hela kvinnans bröst i alla fall på någon bild. Är det jag som är överkänslig? Borde jag kanske betrakta det på samma sätt som när en man tar av sig skjortan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag alltid blir beklämd och ledsen. Även på de så kallade "konstnärliga" bilderna.

Måste kvinnor visa brösten? Är det det som ska till liksom? En twittrare tog upp Patti Smith som exempel på stark vacker kvinna med integritet. Hade hon verkligen visat brösten? Jodå, en enkel bildgoogling så får en snart se både Pattis bröst rakt framifrån på foto. (Var det hennes egen idé? Jag betvivlar det.) Det finns säkert en konstnärlig eller integritetshävdande förklaring. Men jag tror inte på dessa förklaringar, jag är ledsen. Jag tror att alla kvinnor i världen har olika bra skäl för att ta av sig, men i grund och botten kommer kravet på att göra det någon helt annanstans ifrån och tydligen är kravet så stort att nästan ingen klarar av att stå emot i längden. Och i ärlighetens namn tycker jag även rätt synd om de unga män på uppgång (nästan bara skådisar i männens fall, i kvinnornas fall fler kategorier verkar det som) som känner pressen på sig att ta liknande "eggande" foton också, när de egentligen bara vill skapa konst eller teater. Är det vad som krävs, att vi ska erbjuda våra kroppar som objekt för att bli accepterade?

Angående partiledarna ersättningar

Vi får ständigt höra att de som är aktiva toppolitiker inte är det för lönernas skull. Var de ute efter höga löner skulle de istället gå till näringslivet. Okej, nu när vi vet det kanske vi kan sänka deras löner? För i ärlighetens namn, vad ska de med så himla mycket pengar till? Finns det någon poäng i att kasta in våra folkvalda i en livssituation där de inte längre behöver tänka efter innan de handlar, där de förmodligen inte kommer att kunna göra av med all sin lön utan börjar samla på hög, där de som i en handvändning tappar all kontakt med hur det är att leva som en vanlig lönearbetare? Finns det något egenvärde i det? Om de nu inte antas göra jobbet för pengarna. Klart de ska ha en bra lön för ett hårt jobb, men hur bra måste den vara? 

Idag, i samband med att dn skriver om att Löfven ligger efter flera av de andra partiledarna i löneligan, berättar de också om den reform som Vänsterpartiet nyligen gjort. De har tagit beslutet att partiledaren får ut 27 500 kr efter skatt, resten av pengarna ska gå till partikassan. Tittar en på de andras siffror ser inte 27 500 kr ut som så mycket pengar. Men det är efter skatt. Jag är inte så bra på våra skattsatser här i landet, men även om en bara räknar med en kommunal skatt på 32% så innebär det en månadslön på ca 40 440 kr. Troligen mer eftersom Vänsterpartiets ledare förmodligen kommer över gränsen för statlig skatt.

Jaha, ändå kan tyckas. Inte supermycket pengar i plånboken, även om det är en bra lön. Men vad är det i verkligheten en partiledare ska betala med sina pengar under de år personen är partiledare? För de första behöver flera av dem dubbelt boende eftersom vi har ett representationssystem i Sverige där riksdagsledamöter antas representera sin hemort och även vara skriva där. För detta dubbla boende får de ersättning. Eftersom många av dem är mer eller mindre bofasta i Stockholm är det sällan några stora dyra bostäder de har kvar på hemorten. Bra så. Men förutom detta arvode (lönen) och traktamente (för boende) reser de dessutom gratis inom landet och får rätt förmånliga pensioner och/eller inkomstgarantier (beroende på ställning och hur länge de suttit i riksdagen). Här finns reglerna.

Det låter i mina öron som om de inte behöver betala så himla mycket själva under sin tid som folkets tjänare helt enkelt, vilket ju är bra. Klart de ska kunna resa från Pajala till Stockholm så ofta de behöver. Men vad ska de med alla pengar till? En stor del är väl mer eller mindre fickpengar, antar jag. Ta till exempel Vänsterpartiets ledare. Den personen kommer att få ut 330 000 kr om året rakt ner i fickan. Det tycker jag räcker. Med tanke på just att så mycket av omkostnader redan är betalda. Centerns partiledare får ut 1 820 000 kr före skatt per år. Säg att hela 820 000 går till skatt. Det betyder att centerpartiets ledare får ca 1 miljon kronor i fickan per år. Varför det? Varför ska hon bli mångmiljonär på att tjäna folket i riksdagen några år? Jag tycker det är olämpligt och osmakligt och jag skiter högaktningsfullt i om det är lågt i jämförelse med privat sektor eller inte. Den erfarenhet och den makt som dessa personer får under sina år i folkets tjänst kommer förmodligen ändå ge dem en hög lön i annan tjänst när uppdraget i riksdagen en dag är över. Plus att de då även har en hög statlig pension att se fram emot.

Att göra som Vänsterpartiet i denna fråga tycker jag är det enda riktiga och jag applåderar deras initiativ. Om de övriga partierna följde efter skulle vi så småningom kanske kunna sänka lönerna och istället satsa riksdagens pengar på annat, som att undervisa om demokrati i skolorna och bättre nå ut med olika beslut till medborgarna. För jag tror på det som så ofta sägs, att makten och möjligheten att vara med och bestämma är det som driver de flesta av dessa människor till att göra det jobb de gör, inte pengarna. Klart de ska ha betalt, men jag skulle vilja se den partiledare som tackar nej till statsministerposten t ex med hänvisning till att det är för låg lön. Nej, mina vänner, det är inte det som driver dem. Så låt oss en gång för alla ta hänsyn till det. Och om det nu finns några som inte vill göra jobbet om ersättningarna sänks, bra för oss! Då blev vi av med den idioten. Jag vill ändå inte ha någon som styr landet bara för lönens skull.

Slussen

Hur kan en älska något sånt här? häcklar de som inte älskar Slussen och visar bilder på trasig betong, mörka gångar, gråmulna trafikmorgnar och mörka människor i svarta vinterkläder som rör sig i hjorder över snöslaskigt torg. Det är lätt att ha svårt att förstå de som vill bevara Slussen. Finns inte kärleken där är det svårt att se vad det finns att bevara. Min största sorg i sammanhanget har länge varit att jag inte haft tid att sätta mig in i förslagen. Jag såg några av de ursprungliga, hårt kritiserade arkitektförslagen, som inte något av dem finns kvar i sin dåvarande form. Som jag förstår det omarbetades förslagen efter massiva protester och det förslag som nu klubbats igenom i Stadshuset skiljer sig väsentligt på många punkter. Så långt vet jag, men jag vet inte hur förslaget skiljer sig och jag är inte så insatt i hur det liggande förslaget faktiskt ser ut. Jo, jag har sett olika översiktsbilder, så klart. Men vad jag framför allt har gjort är att jag har hört vad andra har att säga om det och självklart påverkar det mig. Även om jag inte håller med Bengt Ohlsson i så mycket så tycker jag definitivt att han har en poäng i sin livligt diskuterade artikel i DN härom dagen. Jag tror inte som Bengt Ohlsson att kulturen är mer röd än blå, egentligen. Men jag tror att det kanske ser ut så, från hans horisont. Han är som han själv skriver röd från början. Jag tror att han rör sig, och rört sig, i en verklighet som får honom att tro att alla kulturmänniskor är röda. De människor han känner igenom och känt sig hemma med är kanske det, till viss del. Kanske är det Ohlsson egna uppvaknande, det faktum att han plötsligt ser sin närmaste omgivning och inte känner sig hemma, som vi fått ta del av. Jag vet inte om det känns så relevant för mig att läsa egentligen.

Känns lite som inför förra valet när jag, om jag bara skulle döma av de jag hade runt omkring mig och de människor jag kom i kontakt med i mitt vardagsliv, lätt skulle kunnat luras att tro att Feministiskt initiativ skulle kunna ta en plats i Riksdagen. Eller i alla fall, utan tvekan, i Stockholms Kommunfullmäktige. Det var långt ifrån sanningen. Men där jag stod kändes det så. Det var sådana vindar som blåste. ALLA talade feminism, var och varannan människa sade sig vara beredda att lägga sin röst på Fi, och i en nationell undersökning visade sig 14 % av Sveriges befolkning tycka att det skulle vara bra med ett Fi i riksdagen. Alla de andra, och framför allt alla de som röstade på något av allianspartierna, var fanns de liksom? Tja, inte på de middagsbjudningar jag gick på kan jag säga. Därför blev jag lika förvånad, som förra gången, att det faktiskt i slutändan ändå var alliansen som vann. Var fanns alla de som röstade på dem? Detta är så klart ingen nyhet för mig, eller egentligen för någon annan, men ibland blir det tydligare än annars att en själv inte tillhör en majoritet av folket. Eller inte rör sig i en rättvis blandning av landets åsikter. Och det är viktigt att inte glömma det. Att inte snöa in på sig närmaste omgivning och tro att det som gäller för mig gäller för alla. Det känns som om det är det Bengt Ohlsson har gjort och hans ilskna "uppvaknande" eller "uppgörelse" med de egna leden har föga med oss andra att göra. Därför är det också ganska tröttsamt att han får breda ut sig på tre sidor i dn. En sida, en krönika eller ett kortare inlägg i frågan hade jag kunnat ta. Men tre sidor? Varför liksom?

Nåväl, nog nu om Ohlsson analys av sin närmaste omgivning. Där jag tycker att han har en poäng är när han skriver om identifikationsmekanismerna när det kommer till att tycka om saker som en inte egentligen har satt sig så väl in i, som Slussen. Jag kan som sagt alldeles för lite om förslagen, till mig egen sorg. Men risken är uppenbar att tänka så som Ohlsson skriver i texten att någon sagt till honom:
- Jag vet ingenting om de olika förslagen, men jag litar mer på Lars Norén än någon fet moderat.
Nu skulle jag kanske inte göra precis det, men poängen att känslorna börjar svalla åt ett visst håll, inte pga den faktiska frågan (som de flesta i detta fall vet alldeles för lite om) utan pga att någon en gillar och beundrar säger sig tycka så är uppenbar. Och jag tycker att Bengt Ohlsson gör helt rätt när han vägrar skriva under ett förslag som han får för dåligt förklarat för sig utan starkare motivering än att andra som han, i bemärkelsen andra kulturpersonligheter, tycker si eller så. Jag tror att många känner en ovilja att riva Slussen, som de inte riktigt kan motivera, och därför lätt hoppar på någon annars förslag. Någon som också verkar vara emot.

Jag har, för att vara helt ärlig, lite av just detta problem. För den som nu inte älskar Slussen så vet jag att detta är väl magstarkt, men faktum kvarstår: Jag älskar Slussen! Jag har älskar Slussen i stora delar av mitt liv, och det beror säkerligen på att jag i stora delar av mitt liv tvingats förhålla mig till Slussen. Jag har bytt buss där i åratal, eller hängt på klubb, eller promenerat till och från dagis, eller cyklat förbi två gånger varje dag. Jag har Slussen i blodet. För de som inte passerar Slussen (ovan jord) så mycket eller de som inte upplevt glädje, sorg, förtvivlan och glädje på Slussen så förstår jag att frågan är obegriplig. Men för alla oss som har Slussen i blodet så är det ingen icke-fråga. Det är inte bara frågan om ifall stället bör renoveras eller inte. Det är en plats som jag för allt i världen inte vill förlora. Därför är känslan av Slussen det viktigaste av allt. Det finns få saker jag älskar mer i Stockholm än att efter en promenad på Götgatans eller Hornsgatans trånga pucklar runda hörnet vid Slussen och mötas av de öppna ytorna, luften och utsikten över vattnet. Jag älskar de gamla lyktorna, Stadsmuseets fasad, trafikklöverblommorna, bussarna och människovimlet. Allt. Även i snålblåst och snöslask. Tidiga vintermornar när en blek sol sömnigt stiger upp över vattnet i öst och når de kyliga morgonpendlarna som huttrar vid de många bussbåsen är bland det vackraste en kan uppleva i den här stan. Det vet en bara om en stått där, morgon efter morgon. Jag vill bevara den känslan så mycket att jag nästan börjar gråta. När jag tänker på att den gamla grå 30-talsbetongen, känslan som binder mina minnen med min nu döda mormor, demonstrationståg med min då unga pappa, jag själv som gymnasiestuderande i grupp av berusade vänner i väntan på soluppgången över vattnet, min pappa och mina systrar sneddandes över torget i 70-talsmanschester. Det är lite svårt att förklara. Men det gamla Stockholm, som lever i dessa gatstenar och dessa vyer, kan aldrig ersättas av nybyggda ytor och effektiviserade lösningar. Aldrig.

Så vad vill jag säga med detta? Jo kanske att jag har förstått att jag älskar Slussen med sån glöd och sån passion att jag inte tror att något förslag som läggs fram och som innebär någon form av förändring kommer att gillas av mig. Jag vill verkligen, hur bakåtsträvande och reaktionärt det än kan låta i vissas öron, att Slussen ska renoveras med så lite förändring som möjligt. Jag vill inte gömma bussarna inne i berget, vad ska de där att göra? De är ju en del av Slussens själ. Jag befinner mig nuförtiden så ofta på Slussen just för att jag föredrar att åka buss framför att ta tunnelbanan, just för att jag vill befinna mig på marknivå i staden, se staden, se människorna. Jag vill inte inte se bussarna, jag gillar bussarna! Jag gillar även kaoset och bruset och det lite slitna. Okej att Slussens undersida, Nackabussterminalen, inte är mycket att hurra för. En ordentlig uppfräschning behövs. Men som trafiklösning tycker jag inte det är något fel på den. Så min inställning till Slussendebatten är att det till varje pris är värt att ta det lugnt och verkligen inte göra någonting förhastat. Om det förslag som nu ligger är starkt kritiserat från många håll så måste det väl ändå vara värt att tänka över det extra noga så att det inte blir för mycket fel och en ångrar sig. Det går nämligen inte att göra ogjort! Att riva en del av en stads själ är ingenting som ska göras lättvindigt. Och, tycker jag, inte alls om det inte är absolut absolut nödvändigt. Så ni som inte älskar Slussen och tycker att det bara är bakåtsträvande att protestera mot det som nu sker - tänk på en plats som betyder väldigt mycket för er, en plats som skänker glädje och väcker minnen och där ni gärna befinner er - och så tänker ni att någon ska riva den och bygga någonting helt annat där i stället. Det är inte alltid bakåtsträvande att bevara. Ibland är det helt rätt.