Lite om vår bostadsresa

En bekant till oss tycker att vi är bortskämda som bor i hyresrätt i innerstan. Jag tycker att vi är otroligt lyckligt lottade, det kan jag hålla med om, men knappast bortskämda. För att berätta lite om hur det kan gå till att skaffa hyresrätt i innerstan i Stockholm tänkte jag här berätta en del av vår bostadshistoria. Vi är, både jag och min sambo, från Stockholm. Detta innebär att vi för tusen år sedan, när bostadsmarknaden inte var fult lika kaotisk som idag, fick varsin liten hyreslägenhet. Båda dessa låg inte i innerstan. Men så som alla Stockholmare med inte så mycket pengar på banken höll vi fast vid våra hyreskontrakt som drunknande vid sin planka på havet. Det är så det går till i den här staden. Under årens lopp har vi bytt och bytt och krånglat och flyttat, hyrt ut (när vi pluggat och bott på annan ort) och bytt igen, osv för att långsamt tråckla oss fram i bostadsdjungeln. När vi så småningom träffades satt vi på varsin liten med fin hyreslägenhet i innerstan. Dessa bytta vi tillsammans till en trea när vi beslutade oss för att flytta ihop. Det vi prioriterade just då var just att vara kvar i innerstan. Det vi istället fick kompromissa med, för något måste alltid kompromissas med, det går inte att få allt, var hyresläget. Hyran var hög. Dessutom var det en 80-talslägenhet, vilket är det minst attraktiva av alla decennier i Stockholms bostadsmarknad.

I tre års tid försökte vi byta den lägenheten. Mer eller mindre aktivt, men ändå. För mig var den största orsaken att den låg på sjätte våningen och jag är extremt höjdrädd. I den lägenheten drömde jag mardrömmar om att huset brann och vi inte kunde komma ut. Det var inte bra i längden. Så småningom, efter att inte ha fått något napp på bostadsbytesajterna (där jag alltid lyckats byta tidigare) fick vi faktiskt napp genom att annonsera i DN. Anledningen var att de som ringde hade en lägenhet som var 1 kvm mindre än vad vi satt som vår minimigräns. De ville ha vår lägenhet eftersom de började bli gamla och sökte just en moderna lägenhet med hiss och platta omgivningar. På grund av olika avvägningar, dels att vi haft så svårt att få någon intresserad av vår 80-talslägenhet, bestämde vi oss trots allt att tacka ja till det bytet. En charmig och välplanerad lägenhet från slutet av 1800-talet, men svindyr i kvm-hyra och väldigt liten för fyra personer (som vi då hunnit bli) samt dåligt efterhållen av en ointresserad privatvärd. Detta är också något vi varit tvungna att kompromissa med - hur vi än försöker få en bostad i allmännyttan, eftersom de har billigast hyror och ofta bäst service, samt att vi gillar den allmännyttiga tanken, så valsar vi runt bland diverse bättre och sämre privatvärdar.

Ganska omgående började vi söka efter att byta oss vidare eftersom vi visste att denna bostad inte skulle hålla för oss i längden, ffa på grund av storleken. Men lite yttre hjälp (i form av en släkting som sökte ny bostad och var villig att ingå i ett triangelbyte) så flyttade vi igen efter bara 1,5 år till den lägenhet vi bor i nu. Nu bor vi oförskämt bra. Om vi aldrig behöver flytta härifrån, och hyrorna inte skjuter i höjden något fruktansvärt, så är jag nöjd nu. Det är klart det finns fräckare lägenheter, fräckare decennier kanske, lägenheter med balkong eller grönskande innergård kanske, men jag älskar vår lägenhet. Det här är så mycket bättre än jag någonsin trodde fanns inom räckhåll för oss. Men jag skulle inte vilja kalla oss bortskämda. Flera gånger under vårt bostadsresa har vi funderat på att vi kanske blir tvungna att byta till bostadsrätt så småningom, eftersom att det sett ut som om vi aldrig kommer att kunna byta till oss en lägenhet som fungerar för hela familjen. Men varje gång vi kollat på det så har vi kommit fram till att vi helt enkelt inte har råd med bostadsrätt. Inte med de löner vi har haft de senaste åren i alla fall. Eftersom att vi som sagt inte sitter på en billig lägenhet i allmännyttan (många verkar leva med den felaktiga uppfattningen att alla hyresrätter är billiga per definition. Så är inte fallet. Det gäller nästan bara äldre lägenheter i allmännyttan. De flesta privata värdar har ett mycket högre hyresläge och nyare lägenheter är oftast svindyra) har vi inte ett jättebilligt hyresläge, men det är ett vi klarar av och per kvadratmeter är det billigare än den lilla 1800-talslägenheten. Med ett bostadslån skulle vi får mycket högre månadskostnader. Dessutom, i den livssituation vi befinner oss i just nu skulle vi inte ens få ett bostadslån, inte ens för att köpa en lägenhet i närförort.

Vi är överlyckliga för vår hyresrätt, men den är inte bara ett val utan också vårt enda alternativ. Så när någon med högre lön och möjlighet att ta ett bostadslån och köpa en lägenhet tycker att vi är bortskämda så tycker jag inte det är rättvist. Än så länge klarar vi oss där vi bor, men om hyresmarknaden skulle ändras markant så skulle vi troligen vara tvungna att lämna innerstan. Det är ju ingen katastrof i sig, men med ett mycket högt hyresläge är det inte ens säkert att det skulle vara så lätt för oss att få en bra lägenhet utanför innerstan. De som har gott om pengar, vill de verkligen ha en dyr hyresrätt? Eller köper de en bostad istället? Tja, det är sånt vi funderar på när saker som marknadsanpassade hyror diskuteras. Vi sitter ju där vi sitter. Glada så länge det funkar, men utan större möjligheter att röra på oss hur som helst om situationen skulle ändras drastiskt. Och som sagt, jag tycker absolut inte synd om oss - vi har det fantastiskt bra. Men jag tycker inte personer som sitter i bostadsrätt i innerstan eller närförort kan anse att vi är bortskämda.