Det här är ett blogginlägg jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva. Kanske har jag hållit mig från det flera gånger förut, men nu tänker jag skriva det ändå. Det är lite småjobbigt, för det är hemskt privat och dessutom handlar det till viss mån om ett misslyckande. Jag ska börja med att berätta att jag sambor med en man och vi har två barn. Om jag summerar hur vi arbetar tillsammans i hemmet så ser det i stora drag ut så här: vi lägger barnen varannan kväll, vi hämtar och lämnar på dagis lika mycket, vi vabbar varannan gång, vi tar hand om kök och disk varannan kväll, jag brukar vara den som städar toaletten, han brukar dammsuga. Tvätten är lite olika, men mest han faktiskt. Jag brukar åka på matlagningen mot min vilja, enbart på grund av att jag kommer hem först och middagen blir så jäkla sen annars. Handla mat gör vi båda två. Vi delar på ekonomin rakt av. Vi diskutera och planerar det mesta gemensamt. Vi har ingen bil och inga husdjur att ta hand om. Nu har vi precis köpt sommarstuga, men ännu ej hunnit vara där någon sommar, så hur sysslor och ansvar fördelas där ute återstår att se. Men på det stora hela ser det rätt bra ut på papper. Jämställdheten alltså. Och i mångt och mycket har jag väl tänkt så, att det ändå funkar rätt bra.
Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.
Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.
Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.
För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.
Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar