Gazas tårar skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst

Många har kritiserat dokumentären Gazas tårar har jag förstått i efterhand. Skriverierna de senaste dagarna har varit många och mångordiga. Bland annat Lars Adaktusson har anklagar SVT för att ha låtit sig bli ett propagandaverktyg för Hamas. Jag tycker att det för det första är att förminska tittarna. Jag är övertygad om att de allra flesta, i alla fall de allra flesta som sitter uppe och ser en dox-dokumentär sent en kväll några dagar före julafton, är fullt kapabla att förstå att filmen bara visar en sida av konflikten och att ett krig aldrig består av en god sida som inte gör några fel och en ond sida som gör alla fel. För det andra tycker jag att de flesta av dem som kritiserar filmen missar själva poängen med den. Poängen är inte att analysera en konflikt utan att få oss att fatta lite av hur det är att vara under beskjutning. Få oss att känna, få oss att bli känslomässigt medvetna om hur barn och andra faktiskt skadas och dör i krig. Ta oss bortom siffror, analyser och intellekt. Få oss att se sånt som vi tror att vi "vet", men egentligen inte vet någonting om. Filmen är grov, och jag kan bara förstå att meningen med att den är så grov är just att nå in till oss, bortom det vi tror oss veta. En klok människa på twitter skrev att poängen med filmen är att visa hur det går till i krig, men det skulle ha kunnat handla om vilket krig som helst. Inte kan vi genom en dokumentär förstå hur det är att vara där, men bilder som dessa kan få oss tillräckligt omskakade för att vi inte bara ska kunna bläddra förbi nästa krigsnotis med känslan av att vi redan vet vad som står där.