Räcker det inte nu?

Det här med jämställdhet alltså. Att det kan vara så provocerande att några fortfarande önskar kämpa för att rätta till och förbättra det som fortfarande inte är så bra som det skulle kunna vara, eller borde vara. Dessa ständiga uttalanden om att "men alltså, räcker det inte nu?" Vi är på en del sätt ett av världens mest jämställda länder. Jaha, och?? Betyder det att vi ska strunta i att fortsätta förbättras?

Okej, ta ett annat exempel: Det här med att vi lever så länge och är så friska. Ska vi verkligen bråka så mycket om att folk far illa på ålderdomshemmet? Jag menar, de har faktiskt levt ett enormt långt liv redan eftersom vi har det så bra med hälsa och sjukvård i det här landet. Kan det inte räcka så liksom? Om de ligger och ruttnar bort på slutet, spelar det verkligen någon roll? De har ju redan fått så mycket bra av att leva sitt liv i Sverige. Räcker det inte nu med tjat om fattiga och misskötta pensionärer?

Och det här med mobbade barn. Allvarligt talat, hur många barn blir egentligen mobbade i det här landet? Säkert är betydligt mer allvarlig penalism ett större problem i vissa andra länder. Tänk på hur det var förr om åren i Sverige, en har väl sett "Onskan"! I det perspektivet har nästan alla barn det väldigt bra i Sverige idag. Dessutom har de nästan alla husrum och mat för dagen. Kan det inte räcka nu liksom, tjatet om att vi måste arbeta för de utsatta barnen i skolan?

Om jag raljerar? Ja absolut. Men för tusan, hur kan någon på fullt allvar hävda att det är räcker nu? Det gör mig så sjukt provocerad! Läste härom dagen Hanna Hellquists lysande krönika i DN På Stan. Vänder mig mot uttrycket Nytorgsfeminister, visserligen, men samtidigt är det någonting hon har upplevt och vem är jag att säga att det är fel? Jag vet inte vilka hon har mött som gett henne den uppfattningen. Själv är jag mest upprörd över de unga. De i 20-årsåldern som tror att jämställdhet är ett problem som kommer lösa sig självt så fort alla "gamlingar" makar på sig och de unga av idag tar över. Allvarligt, ser de inte sig själva?! Inga är väl så könsstereotypa som 20-åringar!

Att bara sitta i en lokal med flera av dem samtidigt och se hur tjejerna bekräftar och uppmuntrar killarna och höra hur killarna brer ut sig med diverse puckade idéer utan minsta tanke på självbehärskning medan tjejerna sitter och håller på sig tills de känner att de har någonting riktigt smart eller i alla fall korrekt att säga. Hur tjejerna är kortfattade och ofta har en ton av att mer eller mindre ursäkta att de tar ordet överhuvudtaget, medan killarna svamlar på och lägger ut texten och inte verkar ha minsta känsla av att de tar upp stora delar av utrymmet helt själva.

Och det är bara en sååååå liten del av det hela. Men ändå, bevis nog för att de som är unga idag inte har en susning själva om hur långt vi har kvar innan vi kan anse att vi gjort nog. Blir det någonsin nog förresten? Nej, precis som ett ständigt arbete mot mobbning så tror jag det är en för evigt pågående process. Vi kommer aldrig "bli klara" och det är väl okej så. Att bygga ett samhälle är inget som tar slut och sen bara lever vi i det perfekta samhället. Det kommer alltid att pågå!