Kina Kina Kina!

Nyligen har vi fått en ny barnkanal hemma. Eller fått och fått - vi har beställt den pga ett visst program som är väldigt bra bara går på den kanalen. Förutom det program vi valde kanalen för fick vi ju självklart en mängd andra på köpet. Redan tidigare har vi mött en mängd program som blandar svenska och engelska i ett försök att lära barnen lite engelska, helt enkelt. Sedan finns enstaka spanska inslag i vissa amerikanska program, av förståeliga skäl. Men på denna kanal mötte vi för första gången ett program som utgick från den kinesiska kulturen med uppenbara ambitioner att även lära barnen lite kinesiska ord, enligt samma modell som engelskan lärs ut (programmen är på svenska men barnen ska vara med och upprepa ord på det främmande språket). Smart, tänker jag. Är det något språk förutom engelska framtidens generationen skulle behöva lära sig så är det kinesiska.

Det är knappast någon avancerad spaning, men Himmelska fridens torg vad det plötsligt är mycket om Kina överallt! Och inte lär det minska. I veckan kom några kineser till Sverige och hela Sverige såg på. De såg likadana ut i tråkiga byråkratkostymer (utom en som var en kvinna. Hade varit kul om hon hade haft likadan kostym, men det hade hon inte) och allvarliga ansikten. De var här för att rädda Saab. De hade så mycket pengar med sig och de hade sån kraft att orsaka förändring för så många svenskar, ändå är mitt starkaste intryck att de såg ut som oviktiga tjänstemän. De såg inte ett dugg ut som maktpersoner. Kanske är det en kulturell grej, vad vet jag. Eller så är det ett faktum att smått obetydliga mellanchefer från Kina har makt att rädda ett i svenska sammanhang stort företag som Saab. Det är mest den tanken som svindlar. För fattar ni hur stort Kina är?! Redan om några år beräknas Kina vara ekonomiska lika stort som USA, och därefter i snabb takt växa sig större! När alla andra länder går back eller står stilla så växer Kina så det knakar.

Fattar ni vilken briljant idé det är rent ekonomiskt att kombinera en stark diktatur med en marknadsekonomi? Medan andra länder måste ta hänsyn till sina medborgare och kämpar i långbänk med olika politiska reformer så behöver inte det kinesiska kommunistpartiet ta hänsyn till nästan någonting alls. De flyttar folk och hus, hela byar, om de tycker det behövs. De bygger enorma dammar och fabriker utan att ta alltför stor hänsyn till miljön eller regionen. De fängslar oppositionella och slår ner de få protester som hörs. Så hur ska en konkurrera med det liksom? Dessutom har jag nyligen fått lära mig ett annat stort problem med Kinas konkurrens i världen; Kina har i princip inget trygghetssystem. Det betyder att när folk får det lite bättre så konsumerar de inte utan självklart sparar de. De sparar till sina äldre, de sparar tills de själva blir äldre, de sparar till sina barn och sina eventuella sjukdomsperioder. De samlar på hög. Samtidigt som Kina är ett av världens största producenter så konsumerar de själva nästan ingenting i sammanhanget. Det ger en enorm obalans i världsekonomin. Medan andra köper och konsumerar varor från Kina så går det inte att sälja varor till Kina, eftersom de inte konsumerar. Av den orsaken försöker USA få Kina införa trygghetssystem för befolkningen. Så att de ska våga börja konsumera amerikanska produkter.

Men världen förändras och hur mycket de kinesiska kommunistpartiet än försöker hålla sina medborgare utanför det som händer i övriga världen så förändras också möjligheten att hålla dem utanför. Twitter, internet, långresor. Fler och fler även i Kina kommer få insikt i att en annan värld är möjlig. Än så länge är, vad jag fått berättat för mig, kraven på demokrati och reformer av det politiska slaget relativ få i Kina. Varför? Jo, av samma orsak som de inte konsumerar. Folket är till stora delar enormt fattigt. De har fullt upp med att försöka få det bättre, och det de fokuserar på i första hand är att få det bättre ekonomiskt och materiellt. Genom att hålla folket upptaget med att försöka få en bättre levnadsstandard får ledarna utrymme att fortsätta styra som de vill. Det kan låta som en motsättning, eftersom att politiska reformer kanske även skulle leda till en bättre standard och bättre trygghetssytem. Men det är mycket begärt att en ska se utanför det egna hemmet när en i första hand försöker tilfredsställa familjens primära behov. Och när det materiella succesivt blir bättre för många så är det en påtaglig verklighet som finns att sukta efter. Vägen till ett annat samhälle, en demokrati, är betydligt mer suddig och lång och utopisk.

Ändå, förr eller senare kommer det vända. Dels för att det rent historisk aldrig funnits någon diktatur som inte slutligen har fallit. Dels för att det utvecklingsspår som Kina är inne på för eller senare, även om ledarna försöker fördröja processen så mycket som möjligt, kommer att leda till mer medvetenshet och större krav. Jag är rädd att det kan bli väldigt obehagligt när det väl bryter ut på allvar, men jag hoppas verkligen att jag har fel i den prognosen!