En jobbig barndom

För några år sedan sa jag på skämt till en kompis, apropå att jag inte tycks kunna göra karriär inom något yrke, att jag nog inte har haft en tillräckligt jobbig barndom för att orka slå mig fram. Inte så att jag haft en idyllisk barndom, men ändå, inte så där svååååår som en ibland kan få känslan av är själva drivkraften bakom en del människors framgångar. Revanschlusta. I var och varannan berättelse som så kallade kändisar spottar ur sig tycks en tuff tid i barndomen finnas med i bakgrunden. Är det kanske så att det behövs lite extra ordinära omständigheter för att prägla en person så pass att den får motivation nog att slå sig fram i riktigt tuffa branscher?  Nej, jag känner mig tveksam till om det verkligen är så att de med ett jobbigt förflutet verkligen är överrepresenterade i förhållande till övriga befolkningen. Troligen är det väldigt många som inte har en sån historia att berätta och som också har blivit framgångsrika här i världen, men kanske berättar de inte något speciellt om sin bakgrund eller så är det bara så att de svåra historierna lättare stannar kvar i våra minnen.

En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris. 

Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.


Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.