Jag är inte socialdemokrat i den bemärkelse att jag inte är medlem i partiet och jag röstade inte på socialdemokraterna i senaste valet. Men det gör mig ledsen när det parti som tidigare genom den svenska historien varit den största garanten för en fortsatt utveckling av välfärdsstaten plötsligt inte verkar kunna skapa en enda positiv nyhet om sig själv. Utan socialdemokraterna går det än så länge inte att skapa ett tillräckligt starkt alternativ till nuvarande styret. Att de hade en partiledare som fick utstå så enormt mycket kritik internt att hon frivilligt valde att avgå var nog det första stora felet. Jag tror fortfarande att om ett enat parti hade slutit upp bakom Mona Sahlin istället för att ständigt tvinga henne in i konflikter och interna konfrontationer så hade hon kunnat sitta kvar och leda partiet framöver. Det vi ser nu i svensk politik, när mycket av väljarnas känsla för vem som är bäst lämpad att leda landet landar hos Reinfeldt har nog mer med en skicklig högerstrategi att göra än med en olämplig socialdemokratisk strategi. Socialdemokraterna saknade nog snarare en strategi överhuvudtaget. Moderaterna däremot, som befann sig i opposition i långa tider, hade all orsak i världen att hitta en vinnande strategi. Dessutom kan jag lätt förstå att många svenskar var rejält trötta på socialdemokraternas hegemoniska självklarhet.
Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.
Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.
Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!
Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar