"Mardrömmen"

Åh jisses, det här med Uppdrag Granskning(UG)s program "Mardrömmen" som sändes i onsdags kväll. Jag grät när jag såg programmet. Bara tanken på att bli utsatt för det som familjen i programmet enligt UG blev utsatt för, bara tanken! För er som inte sett kan jag kort berätta att det handlar om en pappa som blir anklagad för sexuella övergrepp på sin dotter och en mamma som blir anklagad för barnporrbrott för en film hon tagit på sina nakna barn. Båda blir helt friade i en process som går över tre olika rättegångar. Det är svårt att förklara riktigt hur grovt övergreppet mot familjen framställs i programmet om en inte sett det själv, men grovt kan jag säga. Jag bara satt och gapade. Obehagskänslan sitter i än.

Sen idag kom länken som leder till en blogg som påstås vara skriven av mammans ena syster. Det var en annan syster som gjorde anmälan på familjen, men enligt bloggen är systrarna förenade i oro för vad som pågår. Är bloggen på riktigt? Flera av de äldre inläggen saknar innehåll eller ger bara felmeddelande. Inlägget påstås vara publicerat i januari i år (vilket ju är hur lätt som helst att manipulera), men många av kommentarerna har kommit efter att UG sände sitt program nu i veckan. Det är omöjligt att säga om inlägget är äkta eller inte, i alla fall med mina små kunskaper, men däremot är det ganska intressant att läsa igenom de många kommentarerna. 

Hade familjen ett gränslöst förhållande till sin egen och sina barns nakenhet? Ingenting jag hört om tyder på det, tycker jag. I en kommentar till systerns blogginlägg skriver en person så här: "Jag är förskollärare med 30 års erfarenhet av sex åringar. Just vid sex års åldern börjar en del barnen bli medvetna om sin sexualitet. Det kan visa sig i ord testande samt i sex lekar på förskolan eller hemma. Jag tror att dagens samhälle har förändrats så mycket att det är många som ser fel i detta oroar sig i onödan när det egentligen är ett ganska naturligt intresse för barnen som inte på något sätt är konstigt eller fel. Jag tycker att föräldrarna till dessa barn visar en naturlig inställning till detta och är härligt öppna med det också. Tänk 70-talet vilken frigjord tid det var. Många unga föräldrar i dag är födda på 70-talet och det blir en flashback av prydhet istället. Oroa er inte detta beteendet som föräldrarna uppvisar är härligt frigjort och barnen tar absolut ingen skada av detta tvärtom. // Birgitta Förskollärare."

Det kan ha funnits spänningar kring detta i familjen. Mamman pratade om dotterns beteende och berättade om det som anekdoter även för folk som reagerade uppenbart negativt. Kan det tyda på att mamman inte själv kände sig helt bekväm med detta och kanske omedvetet sökte stöd eller råd hos sina systrar? Det är hela tiden mammans berättelser, hennes ord, hennes val att visa filmerna hon tagit på sina barn, som står i centrum för berättelsen. Pappan verkar ha reagerat korrekt på sin dotters fascination av hans snopp och fascinationen i sig känns inte onormalt i en familj med bara en man och barnet själv är en flicka. Klart hon är nyfiken på pappans annorlunda kropp! Mina barn är intresserade av våra kroppar. Ibland kan de fråga om de får känna på mina bröst. Sånt gör ju barn. De vet inte var dessa gränser går, gränser som för oss vuxna är så självklara att barnens förfrågningar nästan blir absurda.

Men någonstans i grund och botten går det inte att veta. Bara familjen vet säkert. Och det är heller inte egentligen de eventuella rättsövergreppen mot föräldrarna som upprör mig. Det är rättsövergreppen mot barnen. Om det inte förekommer en absolut akutsituation. Att efter ett enda telefonsamtal (anmälan) dagen därpå, utan att ha pratat med en enda ytterligare person, inte kontaktat de som dagligen arbetar med barnen eller experter på hur barn som är utsatta för övergrepp manifesterar det, skicka någon främling som hämtar upp barnen på förskola/skola och sen inte tillåter familjen att träffas, eller ens prata med varandra, på 68 dagar! Att ta oskyldiga barn från sina föräldrar, barn som inte förstår och inte kan förstå varför mamma eller pappa helt plötsligt inte finns där för dem, att inte ens låta föräldrarna prata med barnen i telefonen för att försöka lugna dem eller försäkra dem om att de kommer att ses igen.

Hur kan ett telefonsamtal, något telefonsamtal, som inte rör att barnen är i omedelbar akut fara, rättfärdiga det? Hur kan personalen inte göra en grundligare utfrågning av anmälaren? Ta reda på om det finns någon annan anledning till att anmälaren anmäler sina anhöriga? Kanske de har bråkat och någon vill jävlas? Hur ska de veta det om de inte talar med en enda ytterligare person innan en tar ett så drastiskt beslut som att separera barnen från sina föräldrar? Eller som det faktum att anmälaren själv brukade anlita familjen som barnvakt och då inte kände sig orolig. Även om de tyckte att familjen behövde utredas så skulle de knappast ha uppfattat att barnen befann sig i någon akut fara genom att vistas med sina föräldrar om inte ens anmälaren uppfattade någon direkt fara med att lämna sina barn i händerna på dessa vuxna. Något sådan kanske personalen skulle ha frågat om innan de tar ett beslut att ta barnen från sina föräldrar.

Ärligt talar så struntar jag ganska mycket i de vuxna i detta fall. De är friade. De överlever. Men barnen! Hur fan upplevde barnen det som hände? Skedde det någon som helst riskbedömning innan beslutet? Till exempel om ett akut omhändertagande kanske kunde skada barnen mer än att sova en natt i sitt eget hem. Ingen verkar ju ha trott att pappan våldtog barnen. Med hänsyn till anmälningens innehåll, vad skulle kunna ha hänt om barnen fått sova i sitt eget hem? Jag fattar väl att det måste vara möjligt att ta omhänderta barnen om de riskerar att utsättas för fara eller brott i hemmet. Men att göra det som första åtgärd, efter ett telefonsamtal!! Nej, jag kommer inte över det.