Åh jisses vad ledsen jag blir av att läsa Malin Ullgrens krönika i dagens DN Kultur. Inte av texten i sig, utan av det hon beskriver. Den sätter fingret på en något obestämd känsla jag burit på ett tag, nämligen att vindarna vänt så pass i vårt kära gamla land att det numera anses radikalt, eller kanske till och med reaktionärt, att bekänna sig som politiskt "vänster". En inte helt och hållet relevant koppling jag gör i sammanhanget är när jag tänker på mina egna känslor inför en försäljare som ringde mig härom kvällen. Han ville "tipsa" om en tjänst som jämför olika pensionsfonder. Jag bara tackade och sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag inte alls tänker göra. Det är nämligen så att hur mycket tidsandan än vill få mig att välja pensionsfond och hur mycket jag än kanske borde göra det, så kan jag inte förmå mig till det. Jag vill inte välja. Det ligger ingen medveten protest i det, utan bara en jädrans stor trötthet inför den här liberala valfrihetsterrorn som vi nu alla tvingas leva under.
Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, samhälle, vinstdrivande skolor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar