En bekant till oss tycker att vi är bortskämda som bor i hyresrätt i innerstan. Jag tycker att vi är otroligt lyckligt lottade, det kan jag hålla med om, men knappast bortskämda. För att berätta lite om hur det kan gå till att skaffa hyresrätt i innerstan i Stockholm tänkte jag här berätta en del av vår bostadshistoria. Vi är, både jag och min sambo, från Stockholm. Detta innebär att vi för tusen år sedan, när bostadsmarknaden inte var fult lika kaotisk som idag, fick varsin liten hyreslägenhet. Båda dessa låg inte i innerstan. Men så som alla Stockholmare med inte så mycket pengar på banken höll vi fast vid våra hyreskontrakt som drunknande vid sin planka på havet. Det är så det går till i den här staden. Under årens lopp har vi bytt och bytt och krånglat och flyttat, hyrt ut (när vi pluggat och bott på annan ort) och bytt igen, osv för att långsamt tråckla oss fram i bostadsdjungeln. När vi så småningom träffades satt vi på varsin liten med fin hyreslägenhet i innerstan. Dessa bytta vi tillsammans till en trea när vi beslutade oss för att flytta ihop. Det vi prioriterade just då var just att vara kvar i innerstan. Det vi istället fick kompromissa med, för något måste alltid kompromissas med, det går inte att få allt, var hyresläget. Hyran var hög. Dessutom var det en 80-talslägenhet, vilket är det minst attraktiva av alla decennier i Stockholms bostadsmarknad.
I tre års tid försökte vi byta den lägenheten. Mer eller mindre aktivt, men ändå. För mig var den största orsaken att den låg på sjätte våningen och jag är extremt höjdrädd. I den lägenheten drömde jag mardrömmar om att huset brann och vi inte kunde komma ut. Det var inte bra i längden. Så småningom, efter att inte ha fått något napp på bostadsbytesajterna (där jag alltid lyckats byta tidigare) fick vi faktiskt napp genom att annonsera i DN. Anledningen var att de som ringde hade en lägenhet som var 1 kvm mindre än vad vi satt som vår minimigräns. De ville ha vår lägenhet eftersom de började bli gamla och sökte just en moderna lägenhet med hiss och platta omgivningar. På grund av olika avvägningar, dels att vi haft så svårt att få någon intresserad av vår 80-talslägenhet, bestämde vi oss trots allt att tacka ja till det bytet. En charmig och välplanerad lägenhet från slutet av 1800-talet, men svindyr i kvm-hyra och väldigt liten för fyra personer (som vi då hunnit bli) samt dåligt efterhållen av en ointresserad privatvärd. Detta är också något vi varit tvungna att kompromissa med - hur vi än försöker få en bostad i allmännyttan, eftersom de har billigast hyror och ofta bäst service, samt att vi gillar den allmännyttiga tanken, så valsar vi runt bland diverse bättre och sämre privatvärdar.
Ganska omgående började vi söka efter att byta oss vidare eftersom vi visste att denna bostad inte skulle hålla för oss i längden, ffa på grund av storleken. Men lite yttre hjälp (i form av en släkting som sökte ny bostad och var villig att ingå i ett triangelbyte) så flyttade vi igen efter bara 1,5 år till den lägenhet vi bor i nu. Nu bor vi oförskämt bra. Om vi aldrig behöver flytta härifrån, och hyrorna inte skjuter i höjden något fruktansvärt, så är jag nöjd nu. Det är klart det finns fräckare lägenheter, fräckare decennier kanske, lägenheter med balkong eller grönskande innergård kanske, men jag älskar vår lägenhet. Det här är så mycket bättre än jag någonsin trodde fanns inom räckhåll för oss. Men jag skulle inte vilja kalla oss bortskämda. Flera gånger under vårt bostadsresa har vi funderat på att vi kanske blir tvungna att byta till bostadsrätt så småningom, eftersom att det sett ut som om vi aldrig kommer att kunna byta till oss en lägenhet som fungerar för hela familjen. Men varje gång vi kollat på det så har vi kommit fram till att vi helt enkelt inte har råd med bostadsrätt. Inte med de löner vi har haft de senaste åren i alla fall. Eftersom att vi som sagt inte sitter på en billig lägenhet i allmännyttan (många verkar leva med den felaktiga uppfattningen att alla hyresrätter är billiga per definition. Så är inte fallet. Det gäller nästan bara äldre lägenheter i allmännyttan. De flesta privata värdar har ett mycket högre hyresläge och nyare lägenheter är oftast svindyra) har vi inte ett jättebilligt hyresläge, men det är ett vi klarar av och per kvadratmeter är det billigare än den lilla 1800-talslägenheten. Med ett bostadslån skulle vi får mycket högre månadskostnader. Dessutom, i den livssituation vi befinner oss i just nu skulle vi inte ens få ett bostadslån, inte ens för att köpa en lägenhet i närförort.
Vi är överlyckliga för vår hyresrätt, men den är inte bara ett val utan också vårt enda alternativ. Så när någon med högre lön och möjlighet att ta ett bostadslån och köpa en lägenhet tycker att vi är bortskämda så tycker jag inte det är rättvist. Än så länge klarar vi oss där vi bor, men om hyresmarknaden skulle ändras markant så skulle vi troligen vara tvungna att lämna innerstan. Det är ju ingen katastrof i sig, men med ett mycket högt hyresläge är det inte ens säkert att det skulle vara så lätt för oss att få en bra lägenhet utanför innerstan. De som har gott om pengar, vill de verkligen ha en dyr hyresrätt? Eller köper de en bostad istället? Tja, det är sånt vi funderar på när saker som marknadsanpassade hyror diskuteras. Vi sitter ju där vi sitter. Glada så länge det funkar, men utan större möjligheter att röra på oss hur som helst om situationen skulle ändras drastiskt. Och som sagt, jag tycker absolut inte synd om oss - vi har det fantastiskt bra. Men jag tycker inte personer som sitter i bostadsrätt i innerstan eller närförort kan anse att vi är bortskämda.
lördag 24 mars 2012
Skolbristen på östra Södermalm
Nu skriver Södermalmsnytt om skolbristen på östra Södermalm, som jag skrev om i förra inlägget. (Ja, jag länkar till samma artikel på två ställen i bloggen nu, men det finns en tanke med det...)
måndag 19 mars 2012
Skolvalet igen - och nu är det personligt!
Så nu vet vi. Hur det "fria skolvalet" går till. Vårt äldsta barn har hundra meter (100!) till närmaste grundskola. Denna skola har vi också valt i första (1:a) eftersom att "föräldrarnas val" anges vara så viktigt. Idag har vi fått besked om att skolan inte erbjuder vårt barn plats i denna skola. Nu kanske inte det vore så farligt om vi hade en annan skola åt ett annat håll på någorlunda avstånd. Det har vi. Alla måste rangordna tre stycken skolor vid sitt val. Då vi nyligen har flyttat har vi tyvärr barnens förskola ganska långt bort, närmare bestämt 3 tunnelbanestationer bort. Där kommer vårt yngre barn fortsätta gå i ytterligare två år. Så den skola vi satt på andra plats är den skola som ligger näst närmast oss, åt det håll barnens förskola ligger. Den skola vi satte på tredje plats ligger ganska långt bort från hemmet men nära förskolan. Även om vi inte trodde det skulle vara något reellt problem, eftersom vi ser skolan från vår port, tänkte vi ändå att de andra alternativen även funkar, i värsta fall. Men vårt barn har inte fått plats på något av de alternativ som vi angett. Ingen som helst hänsyn har tagits till våra val eller våra behov som familj för att kunna fungera. Var yngre barn går på förskolan får inte tas med ens som särskild orsak. Och det vet ju alla hur lätt det är att få en ny förskoleplats i Stockholm. Inte.
Istället har vårt äldsta barn blivit placerat på en helt annan skola. Inget av våra val, inte den som ligger utanför vår port, inte heller den som ligger näst närmast, utan en skola som ligger över 1,5 kilometer åt ett helt motsatt håll utan tunnelbaneförbindelse. Jag vet inte hur lång tid det tar att ta sig dit på morgonen, men om det lilla barnet ska med så troligen närmare 40 minuter i ena riktningen. Sen ska vi alltså till dagiset. Det är helt enkelt inte görbart. Och nej, vi har ingen bil. Min sambo kommer inte att kunna lämna en enda morgon. Det spelar ingen roll hur bra eller trevlig den skolan är. Barnen som bor på samma gård som oss, de har fått plats på skolan 100 meter bort. För att de bor i en port närmare (så kanske bara 98 meter?). Visst vet jag att det är så här skolvalet slår ibland, att alla inte kan få plats i sitt förstahandsval. Men för det första trodde jag inte det skulle drabba oss eftersom vi 1) bor så nära och 2) det finns flera olika skolor åt alla håll, så jag såg ingen uppenbar risk att barn på andra sidan skulle kunna "putta ut" oss ur skolans område och 3) jag trodde att snacket om föräldrarnas viktiga val i alla fall hade någon som helst verklighetsförankring.
Och där sitter den biträdande rektorn och kan bara ge oss som alternativ att vända oss till de privata skolor som finns i området. Så om de kommunala skolorna nu är så populära, vad gör kommunen då för att rädda sin privatskoledröm? Hindrar de kommunala skolorna att vidta de åtgärder som behövs för att kunna ta emot alla barn så att familjerna tvingas vända sig till diverse riskkapitalbolags sorgliga ursäkt för skolväsende? Bra jobbat, Alliansen! Över min döda kropp att vårt barn får gå i någon av de skämtskolor som ligger häromkring. Inte för att jag tror att det finns platser där heller. Det brukar vara köer även till dessa skolor, om de överhuvudtaget är något att ha. Så ser det ut och så säkras tydligen de privata skolornas framtid i dagens Stockholm. Vad vi föräldrar har gjort för val, vad vårt barn har för behov och vad vi som familj klarar av har ingen som helst betydelse. Det är inte ens ett skäl som går att anföra. Vi ingår i skolans "skolpliktsområde", men vi kan inte få någon plats där. Skolan har bett om att få placera baracker på skolgården för att kunna ta emot de barn som bor i deras område, men det får de inte lov till. Istället dras en gräns, 99 meter från skolan, och dessa barn tvingas bort från området. Nä fy bubblan jag är så ledsen och arg så jag vet inte vad jag ska göra. Utom att överklaga överklaga, bråka bråka bråka så klart. Tusan, kan ingen bara ta bort det här skämtet till skolvalsystem!
Uppdatering: Nu skriver Södermalmsnytt om det också. Kul att av alla barn på hela östra Södermalm så är det 25 barn som "offras" Och det tycker skolborgarrådet Lotta Edholm är helt i sin ordning.
Istället har vårt äldsta barn blivit placerat på en helt annan skola. Inget av våra val, inte den som ligger utanför vår port, inte heller den som ligger näst närmast, utan en skola som ligger över 1,5 kilometer åt ett helt motsatt håll utan tunnelbaneförbindelse. Jag vet inte hur lång tid det tar att ta sig dit på morgonen, men om det lilla barnet ska med så troligen närmare 40 minuter i ena riktningen. Sen ska vi alltså till dagiset. Det är helt enkelt inte görbart. Och nej, vi har ingen bil. Min sambo kommer inte att kunna lämna en enda morgon. Det spelar ingen roll hur bra eller trevlig den skolan är. Barnen som bor på samma gård som oss, de har fått plats på skolan 100 meter bort. För att de bor i en port närmare (så kanske bara 98 meter?). Visst vet jag att det är så här skolvalet slår ibland, att alla inte kan få plats i sitt förstahandsval. Men för det första trodde jag inte det skulle drabba oss eftersom vi 1) bor så nära och 2) det finns flera olika skolor åt alla håll, så jag såg ingen uppenbar risk att barn på andra sidan skulle kunna "putta ut" oss ur skolans område och 3) jag trodde att snacket om föräldrarnas viktiga val i alla fall hade någon som helst verklighetsförankring.
Och där sitter den biträdande rektorn och kan bara ge oss som alternativ att vända oss till de privata skolor som finns i området. Så om de kommunala skolorna nu är så populära, vad gör kommunen då för att rädda sin privatskoledröm? Hindrar de kommunala skolorna att vidta de åtgärder som behövs för att kunna ta emot alla barn så att familjerna tvingas vända sig till diverse riskkapitalbolags sorgliga ursäkt för skolväsende? Bra jobbat, Alliansen! Över min döda kropp att vårt barn får gå i någon av de skämtskolor som ligger häromkring. Inte för att jag tror att det finns platser där heller. Det brukar vara köer även till dessa skolor, om de överhuvudtaget är något att ha. Så ser det ut och så säkras tydligen de privata skolornas framtid i dagens Stockholm. Vad vi föräldrar har gjort för val, vad vårt barn har för behov och vad vi som familj klarar av har ingen som helst betydelse. Det är inte ens ett skäl som går att anföra. Vi ingår i skolans "skolpliktsområde", men vi kan inte få någon plats där. Skolan har bett om att få placera baracker på skolgården för att kunna ta emot de barn som bor i deras område, men det får de inte lov till. Istället dras en gräns, 99 meter från skolan, och dessa barn tvingas bort från området. Nä fy bubblan jag är så ledsen och arg så jag vet inte vad jag ska göra. Utom att överklaga överklaga, bråka bråka bråka så klart. Tusan, kan ingen bara ta bort det här skämtet till skolvalsystem!
Uppdatering: Nu skriver Södermalmsnytt om det också. Kul att av alla barn på hela östra Södermalm så är det 25 barn som "offras" Och det tycker skolborgarrådet Lotta Edholm är helt i sin ordning.
Inlägget borta :-O
Amen alltså vad är detta! Hela mitt långa inlägg försvann när jag skulle ändra rubriken från den förädiska paddan.. och nu vet jag inte hur jag hittar det igen..
onsdag 14 mars 2012
Början på slutet
All den här ilskan och hatet som just nu väller ut över tidningarnas inläggssidor och tv-kanalernas debattprogram, som bloggar ut och fejsbokas om. Dessa orimliga proportioner som ilskan mot en orakad armhåla antar. Pär Ströms Genusnytt (åh himmel!). Även en moderatblogg under namnet Antifeministiskt initiativ. Vad är det som händer? frågar sig somliga. Har vi inte kommit längre? Är det en enorm backlash på g. Så många tecken. Plötsligt så viktigt att trycka ner feminismen i skorna, att håna den, att ta avstånd från den. Inte för att en orakad armhåla har ett jäkla dugg med feminism att göra egentligen. Snarare borde väl det falla under de borgerligas så omhuldade "individens fria val". Men det gör det tydligen inte. Välja elbolag ska vi få göra, men vi ska fan inte få välja hur vi vill se ut eller hur vi vill göra med våra kroppar. Vi kvinnor alltså.
Så är detta en återgång till ett mer konservativt samhälle med konserverade könsroller och konserverade kvinnoideal? Nej, snarare är väl detta den sista dödsryckning. När tankarna på ett jämställt samhälle där kön inte spelar någon roll, där ordet hen blir vardagsmat och där alla barn ges samma förutsättningar, där tjejer får klä sig i rosa prinsessklänningar hur mycket de vill väl medvetna om att det finns andra val som också är tillgängliga för dem. Där folk får raka håret av hela kroppen, om de trivs med det. Men att ingen yttre struktur kräver av en liten pojke eller flicka vad de ska göra, hur de ska se ut, hur de ska vara eller vem de ska ha sex med. När det samhället kommer närmare och närmare, när fler och fler upplever det som normalt. Det är naturligtvis då de som försvarar ett annat typ av samhälle plötsligt känner sig hotade och tvungna att protestera å det grövsta. Men hjälp av kränkningar, övertramp, osanningar och hot.
Jag väljer att tro att det är det vi ser nu. Och även fast det är långt ifrån bara feminister som ser en medmänsklig fördel med att låta folk vara som de vill och inte diskriminera någon på grund av klass, kön eller religion är det mot feminismen som hatet riktas. Någon måste ju vara skyldig, liksom. Men det är ett annat bättre samhälle som kommer att trycka undan den intolerans som gror nu. Det kommer att ske när dagens barn och deras barn växer upp och ser annorlunda på samhället än vi som är vuxna idag. Det kommer att ske när de som är barn idag och deras barn växer upp och hittar andra vägar än de som stakats ut av deras föräldrar. Det kommer att ta tid och det kommer att ta generationer. Men det kommer att ske. Och de som slåss för att behålla det gamla kommer att bli värre innan det blir bättre. Men de kommer att förlora. Se där, en ljus tanke. :)
Så är detta en återgång till ett mer konservativt samhälle med konserverade könsroller och konserverade kvinnoideal? Nej, snarare är väl detta den sista dödsryckning. När tankarna på ett jämställt samhälle där kön inte spelar någon roll, där ordet hen blir vardagsmat och där alla barn ges samma förutsättningar, där tjejer får klä sig i rosa prinsessklänningar hur mycket de vill väl medvetna om att det finns andra val som också är tillgängliga för dem. Där folk får raka håret av hela kroppen, om de trivs med det. Men att ingen yttre struktur kräver av en liten pojke eller flicka vad de ska göra, hur de ska se ut, hur de ska vara eller vem de ska ha sex med. När det samhället kommer närmare och närmare, när fler och fler upplever det som normalt. Det är naturligtvis då de som försvarar ett annat typ av samhälle plötsligt känner sig hotade och tvungna att protestera å det grövsta. Men hjälp av kränkningar, övertramp, osanningar och hot.
Jag väljer att tro att det är det vi ser nu. Och även fast det är långt ifrån bara feminister som ser en medmänsklig fördel med att låta folk vara som de vill och inte diskriminera någon på grund av klass, kön eller religion är det mot feminismen som hatet riktas. Någon måste ju vara skyldig, liksom. Men det är ett annat bättre samhälle som kommer att trycka undan den intolerans som gror nu. Det kommer att ske när dagens barn och deras barn växer upp och ser annorlunda på samhället än vi som är vuxna idag. Det kommer att ske när de som är barn idag och deras barn växer upp och hittar andra vägar än de som stakats ut av deras föräldrar. Det kommer att ta tid och det kommer att ta generationer. Men det kommer att ske. Och de som slåss för att behålla det gamla kommer att bli värre innan det blir bättre. Men de kommer att förlora. Se där, en ljus tanke. :)
tisdag 13 mars 2012
Klassisk jäkla piss-struktur
Det här är ett blogginlägg jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva. Kanske har jag hållit mig från det flera gånger förut, men nu tänker jag skriva det ändå. Det är lite småjobbigt, för det är hemskt privat och dessutom handlar det till viss mån om ett misslyckande. Jag ska börja med att berätta att jag sambor med en man och vi har två barn. Om jag summerar hur vi arbetar tillsammans i hemmet så ser det i stora drag ut så här: vi lägger barnen varannan kväll, vi hämtar och lämnar på dagis lika mycket, vi vabbar varannan gång, vi tar hand om kök och disk varannan kväll, jag brukar vara den som städar toaletten, han brukar dammsuga. Tvätten är lite olika, men mest han faktiskt. Jag brukar åka på matlagningen mot min vilja, enbart på grund av att jag kommer hem först och middagen blir så jäkla sen annars. Handla mat gör vi båda två. Vi delar på ekonomin rakt av. Vi diskutera och planerar det mesta gemensamt. Vi har ingen bil och inga husdjur att ta hand om. Nu har vi precis köpt sommarstuga, men ännu ej hunnit vara där någon sommar, så hur sysslor och ansvar fördelas där ute återstår att se. Men på det stora hela ser det rätt bra ut på papper. Jämställdheten alltså. Och i mångt och mycket har jag väl tänkt så, att det ändå funkar rätt bra.
Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.
Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.
Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.
För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.
Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!
Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.
Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.
Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.
För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.
Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)