All den här ilskan och hatet som just nu väller ut över tidningarnas inläggssidor och tv-kanalernas debattprogram, som bloggar ut och fejsbokas om. Dessa orimliga proportioner som ilskan mot en orakad armhåla antar. Pär Ströms Genusnytt (åh himmel!). Även en moderatblogg under namnet Antifeministiskt initiativ. Vad är det som händer? frågar sig somliga. Har vi inte kommit längre? Är det en enorm backlash på g. Så många tecken. Plötsligt så viktigt att trycka ner feminismen i skorna, att håna den, att ta avstånd från den. Inte för att en orakad armhåla har ett jäkla dugg med feminism att göra egentligen. Snarare borde väl det falla under de borgerligas så omhuldade "individens fria val". Men det gör det tydligen inte. Välja elbolag ska vi få göra, men vi ska fan inte få välja hur vi vill se ut eller hur vi vill göra med våra kroppar. Vi kvinnor alltså.
Så är detta en återgång till ett mer konservativt samhälle med konserverade könsroller och konserverade kvinnoideal? Nej, snarare är väl detta den sista dödsryckning. När tankarna på ett jämställt samhälle där kön inte spelar någon roll, där ordet hen blir vardagsmat och där alla barn ges samma förutsättningar, där tjejer får klä sig i rosa prinsessklänningar hur mycket de vill väl medvetna om att det finns andra val som också är tillgängliga för dem. Där folk får raka håret av hela kroppen, om de trivs med det. Men att ingen yttre struktur kräver av en liten pojke eller flicka vad de ska göra, hur de ska se ut, hur de ska vara eller vem de ska ha sex med. När det samhället kommer närmare och närmare, när fler och fler upplever det som normalt. Det är naturligtvis då de som försvarar ett annat typ av samhälle plötsligt känner sig hotade och tvungna att protestera å det grövsta. Men hjälp av kränkningar, övertramp, osanningar och hot.
Jag väljer att tro att det är det vi ser nu. Och även fast det är långt ifrån bara feminister som ser en medmänsklig fördel med att låta folk vara som de vill och inte diskriminera någon på grund av klass, kön eller religion är det mot feminismen som hatet riktas. Någon måste ju vara skyldig, liksom. Men det är ett annat bättre samhälle som kommer att trycka undan den intolerans som gror nu. Det kommer att ske när dagens barn och deras barn växer upp och ser annorlunda på samhället än vi som är vuxna idag. Det kommer att ske när de som är barn idag och deras barn växer upp och hittar andra vägar än de som stakats ut av deras föräldrar. Det kommer att ta tid och det kommer att ta generationer. Men det kommer att ske. Och de som slåss för att behålla det gamla kommer att bli värre innan det blir bättre. Men de kommer att förlora. Se där, en ljus tanke. :)
Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samhälle. Visa alla inlägg
onsdag 14 mars 2012
Början på slutet
Etiketter:
antifeminism,
feminism,
jämställdhet,
kvinna,
kön,
samhälle
tisdag 13 mars 2012
Klassisk jäkla piss-struktur
Det här är ett blogginlägg jag hoppades att jag aldrig skulle behöva skriva. Kanske har jag hållit mig från det flera gånger förut, men nu tänker jag skriva det ändå. Det är lite småjobbigt, för det är hemskt privat och dessutom handlar det till viss mån om ett misslyckande. Jag ska börja med att berätta att jag sambor med en man och vi har två barn. Om jag summerar hur vi arbetar tillsammans i hemmet så ser det i stora drag ut så här: vi lägger barnen varannan kväll, vi hämtar och lämnar på dagis lika mycket, vi vabbar varannan gång, vi tar hand om kök och disk varannan kväll, jag brukar vara den som städar toaletten, han brukar dammsuga. Tvätten är lite olika, men mest han faktiskt. Jag brukar åka på matlagningen mot min vilja, enbart på grund av att jag kommer hem först och middagen blir så jäkla sen annars. Handla mat gör vi båda två. Vi delar på ekonomin rakt av. Vi diskutera och planerar det mesta gemensamt. Vi har ingen bil och inga husdjur att ta hand om. Nu har vi precis köpt sommarstuga, men ännu ej hunnit vara där någon sommar, så hur sysslor och ansvar fördelas där ute återstår att se. Men på det stora hela ser det rätt bra ut på papper. Jämställdheten alltså. Och i mångt och mycket har jag väl tänkt så, att det ändå funkar rätt bra.
Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.
Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.
Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.
För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.
Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!
Men härom dagen blev jag så rasande irriterad på min sambo, och det är verkligen inte första gången. Orsaken denna gång var faktiskt städningen. Inte på vad han de facto gjorde, utan på att det känns som om det alltid är jag som måste ta initiativet till städning. Som om det är jag som måste sätta igång oss. Att vi pratar om att vi ska städa en viss dag hjälper inte, jag måste börja själv annars börjar inte han. Och det som fick mig arg denna gång var att jag hade lovat vårt ena barn att göra en sak, vilket skulle ta någon timme, så jag sa att han ju kunde börja. Men det gick liksom inte, han vankade runt och var ineffektiv och gjorde massa annat ändå tills jag ändå bröt mitt löfte till barnet och började städa men honom. Varför kan du inte städa om inte jag städar samtidigt? frågade jag. Han hade inget svar på detta. Anledningen till att jag blir frustrerad är naturligtvis inte bara denna gång där och då utan är en frustration som jag samlat på mig genom åren från alla de gånger när jag upplever att det är jag som måste stå för all aktiveringsenergi i vårt gemensamma hem. Det låter som en bagatell denna gång och är det kanske också, men detta gäller i så mycket. Allt från att sätta upp hyllor, till att klä på barnen på helgen, till att handla nya vinterskor, till att ringa elbolaget, till att låsa in cyklarna, till att boka ny tvättid, till att köpa nya kalendrar, till att rensa garderober, till att dammtorka, till att... ja ni fattar. Även om vi bestämmer saker tillsammans, så är det oftast så att det inte kommer till skott om inte jag 1) gör dem själv 2) initierar dem 3) tjatar (vilket jag hatar). Alltså allvarligt, jag vill inte tjata på en annan vuxen människa som är helt kapabel att själv ta tag i saker. I alla fall formellt kapabel.
Så, jag har funderat sååå mycket på vad detta kommer sig av. Är det egentligen bara mina beslut, som jag tror att vi tagit gemensamt och därför blir de inte genomförda om inte jag gör dem? Det har jag frågat mig och undersökt noga. Historiskt har det nog funnits en del såna beslut i vår relation, men sedan jag blivit mer uppmärksam och vi pratat om det så vågar jag nog säga att sådana beslut är ganska obefintliga nu. Och grejen är den, att vi pratat mycket om det här, jag och min sambo. Det är inte så att jag går och är irriterad i smyg. Vi har genom åren haft långa djupgående diskussioner kring 1) vad det kan bero på och 2) vad vi kan göra åt det. För tro det eller ej, detta är inte en situation som bara är dålig för mig, den är även dålig för honom. De situationer som detta leder till är inte positiva för någon av oss. Han tycker inte om att bli tillsagd och samtidigt håller han med om att ingenting blir gjort om jag inte säger till eller påminner om det vi gemensamt bestämt. Han upplever att han har ett alldeles eget problem att få saker gjorda, som han inte trivs med. Jo, kanske finns det också ett visst mått av att jag har lägre toleransnivå för vissa saker än vad han har. Kanske skulle han t ex städa "till slut" om vi inte gjorde det tillsammans. Men han erkänner samtidigt att han trivs bäst när det är undanplockat och lite fint. Det är bara som att han saknar förmågan att försätta sig där på egen hand. Vi har många gånger pratat om, och försökt, lösa problemet med att det helt enkelt är jag som ska "tagga ner". Men för det första vill jag inte bo i den lägenhet som uppstår om inte jag tar initiativ till viss ordning. För det andra klarar jag inte av att bara strunta i att jag vet att barnets gummistövlar läcker och gå och vänta på att sambon ska göra någonting åt dem medan barnets fötter blir blöta. Ofta så är det snarare så att de riktigt dåliga situationerna uppstår när jag försöker låta saker vara och släpper dem långt över den gräns jag egentligen har och sen när saker i alla fall inte händer så blir jag topp tunnor arg. Då funkar det tyvärr bättre för hela familjen om jag faktiskt påminner om alla de saker jag har i huvudet och att de blir gjorde där efter.
Okej, frid och fröjd alltså? Jag projektleder familjen och det mesta funkar bra. Nej, tyvärr. Jag vill inte, men vet inte riktigt hur vi ska ta oss ur det. Jag förstår att det i mångt och mycket är en ond cirkel, han vänjer sig vid att jag säger till och släpper ansvaret och då blir det nödvändigt att jag säger till för att något ska hända osv osv. Men hur vi ska lösa detta är egentligen inte poängen med att jag skriver om detta. Det som gör mig mest irriterad, frustrerad och ledsen över är att vi befinner oss i en så jäkla klassisk piss-struktur!! Hur faan hamnade vi där?? Allvarligt. Vi är två vuxna kloka människor med samma grundsyn på samhället, människan, livet, jämlikhet, könsstrukturer och maktstrukturer osv. Ändå repeterar vi samma gamla piss som generationer av kvinnor och män före oss. Till min stora sorg upptäcker jag att majoriteten av mina vänner, både kvinnor och män, också upprepar stora delar av dessa strukturer. I nästan alla heterosexuella förhållanden jag är bekant med upplever sig kvinnan som "projektledaren". Kanske inte för varje detalj (min sambo gillar att planera måltider, tjoho) men i det stora hela familjeprojektet. Egentligen hatar jag dessutom ordet projektledare i detta sammanhang. Familjen ÄR inget projekt, den är ett liv. Men jag använder projektledare av två skäl - det är ett hemskt ord för ett hemskt fenomen. Det borde inte finnas en projektledare i familjen. Att någon känner sig som det är en del av hela jäkla felet. Det andra är att det beskriver så perfekt vad det handlar om. Inte alltid den som gör, men den som hela tiden håller kollen på de olika delarna och hur de olika delarna samverkar, samt tyvärr, den som inte sällan deligerar uppgifter. Dessutom skrevs den fantastiska boken "Familjens projektledare säger upp sig" av Gunilla Bergensten för några år sedan som så klart handlar om precis det här.
För det mesta försöker jag så klart se mig själv och min sambo som individer och inte som strukturer. Det här handlar om oss, vi är olika liksom alla män och kvinnor är olika, vi har olika uppväxt, olika erfarenheter, olika läggning och framför allt så har vi valt varandra av en orsak, jag och han. Men när vi ibland ändå förvandlas till strukturer så försöker jag se att vi ju ändå är uppväxta i detta samhälle, fostrade av människor som var föräldrar i detta samhälle, formade i skolan i detta samhälle. Klart vi inte kan förvänta oss av varandra att vi ska vara fria från detta samhälle och vad detta samhällets strukturer har lärt oss. Men ändå. Jag blir så himla ledsen på oss. Att vi inte lyckas bättre än vi gör. Att vi trots vår medvetenhet inte förmår höja oss över det som vi själva inte trivs med. Att vi inte lyckas bryta dessa jäkla mönster. Hur hamnade vi här liksom? Och så himla ledsen blir jag över att så många fler runt omkring oss känner och upplever samma sak. Vi vill ju inte vara så här! Varför upprepar vi allt detta invanda om och om igen? Jag hatar känslan av att vi är utsatta för någonting som är så mycket större än vi själva och som jag och min älskade, fast att vi kan se det, inte förmår bryta oss loss ur helt och hållet.
Allt är så klart inte dåligt. Jag och min sambo har lyckats med mycket som är så himla bra också. Så klart! Annars skulle vi inte vara kvar i förhållandet. Men just nu skriver jag om detta som inte är så bra, så ha överseende med att bilden jag målar just nu inte lättas upp med så mycket av det goda. Det är en helt annan historia. Och jag vill verkligen inte hänga ut min sambo på något vis, detta är ett problem vi har tillsammans. Både han och jag orsakar problemet genom våra mönster och vårt agerade. Det är ingen av oss som bara kan "skärpa sig" för att det ska bli bra. Tillsammans måste vi så klart förändras, men att det ska vara så svårt!
måndag 20 februari 2012
I sminkdisken
Ibland behöver jag köpa någonting som finns på så kallad "parfymavdelning", typ ny mascara (eller vad kallas avdelningarna?). Jag är grymt tråkig och köper i princip samma produkt jämt, om den inte gått ur sortimentet. Händer alltför ofta. Avskyr att behöva leta upp nytt som funkar som jag vill. Nåväl. När jag var yngre var det nästan aldrig någon försäljare som närmade sig mig när jag var där. Nu för tiden blir jag uppraggad direkt. Jag funderar på om det beror på att tiderna förändrats eller om det beror på att jag ser äldre och mer köpstark ut. Eller mer i behov av antirynkprodukter, kanske..
Hur som helst roar jag mig ibland med att låta någon översminkad försäljningskvinna, för det är i princip bara kvinnor, förevisa diverse produkter som hon anser att jag absolut behöver. Ibland chockar jag dem med att påstå att jag bara tvättar ansiktet med tvål. Då svimmar de nästan. I vilket fall utbrister intensiva protester. Så FÅR jag bara inte göra, det är absolut förbjudet! Det kommer förstöra min hy och hu och hå. Men faktum är att jag får göra vad tusan jag vill med min hy och det faktum att jag har tvättat ansiktet med tvål stora delar av mitt liv är inte straffbart.
En annan favorit är att låta dem prata sig varma om hur jag måste sminka mig. Jag har ganska tunn hud som lätt blir rosig (när jag blir varm, när jag dricker ett glas vin, när det är kallt ute osv). Lösningen på detta, vilket jag fått höra ett antal gånger, är att använda någon slags foundation som jämnar ut och täcker rosigheten. Sen ska jag ovanpå det applicera - rouge! För att inte se så blek ut. Logiken är så sjuk att jag varit tvungen att fråga om det flera gånger för att verkligen få bekräftat att det är så sminkregelboken säger. Först täcka din naturliga rosighet och sedan anlägga artificiell. För att få fram min "naturliga skönhet", så klart.
Nej, jag gör inte detta för att driva med någon. Jag skulle aldrig vara ironisk eller driva med den som bara gör sitt jobb. Det jag fascineras över är argumenten och resonemanget, som så klart är någonting de lärt sig, men också delvis representerar en annan syn än jag har. Jag gör det som en del social studie och en del att vara till lags. De verkar alltid så glada när jag stannar en stund och lyssnar lite på deras reklam. Ofta köper jag någonting, men det är vad jag kom för att köpa från början, även om de inte vet det. Så är vi alla nöjda.. hoppas jag. Raljera gör jag bara när jag kommer hem. :)
Hur som helst roar jag mig ibland med att låta någon översminkad försäljningskvinna, för det är i princip bara kvinnor, förevisa diverse produkter som hon anser att jag absolut behöver. Ibland chockar jag dem med att påstå att jag bara tvättar ansiktet med tvål. Då svimmar de nästan. I vilket fall utbrister intensiva protester. Så FÅR jag bara inte göra, det är absolut förbjudet! Det kommer förstöra min hy och hu och hå. Men faktum är att jag får göra vad tusan jag vill med min hy och det faktum att jag har tvättat ansiktet med tvål stora delar av mitt liv är inte straffbart.
En annan favorit är att låta dem prata sig varma om hur jag måste sminka mig. Jag har ganska tunn hud som lätt blir rosig (när jag blir varm, när jag dricker ett glas vin, när det är kallt ute osv). Lösningen på detta, vilket jag fått höra ett antal gånger, är att använda någon slags foundation som jämnar ut och täcker rosigheten. Sen ska jag ovanpå det applicera - rouge! För att inte se så blek ut. Logiken är så sjuk att jag varit tvungen att fråga om det flera gånger för att verkligen få bekräftat att det är så sminkregelboken säger. Först täcka din naturliga rosighet och sedan anlägga artificiell. För att få fram min "naturliga skönhet", så klart.
Nej, jag gör inte detta för att driva med någon. Jag skulle aldrig vara ironisk eller driva med den som bara gör sitt jobb. Det jag fascineras över är argumenten och resonemanget, som så klart är någonting de lärt sig, men också delvis representerar en annan syn än jag har. Jag gör det som en del social studie och en del att vara till lags. De verkar alltid så glada när jag stannar en stund och lyssnar lite på deras reklam. Ofta köper jag någonting, men det är vad jag kom för att köpa från början, även om de inte vet det. Så är vi alla nöjda.. hoppas jag. Raljera gör jag bara när jag kommer hem. :)
fredag 17 februari 2012
Skolval
Det finns få saker som gör mig så arg som ordet "skolval". I vår kommun har precis ansökningstiden för höstens "skolval" gått ut och luften runt omkring mig har i veckor surrat av frågor och diskussioner kring just detta ämne. I flera år arbetade jag i skolan och berördes av frågor kring skolval i min yrkesroll. Nu är det mest i den privata sfären det snurrar. Vad är då detta - skolval? Jo, det är när eleverna, eller i många fall de blivande eleverna och därmed i praktiken egentligen föräldrarna, ska välja vilken skola en vill gå i. Alla elever söker numera till skolan, ingen hör självklart hemma i någon skola överhuvudtaget. Detta sker även på vissa nivåer i högra åldrar (till högstadium osv) men för enkelhetens skull tänker jag hålla mig till det jag är mest ansatt av, nämligen valet till förskoleklass (kallade förut 6-årsverksamheten).
Alltså okej, här ska väljas skola. Eller ska det verkligen det? Det kallas val, och för varje barn måste tre skolor rangordnas, förstahandsval, andrahandsval och tredjehandsval. Det är för att rektorerna ska kunna putta barn i rätt riktning om de inte får plats på sitt förstahandsval. Det är okej. Placeringsmässigt är min uppfattning att de allra flesta skolor gör ett jättejobb med att ge en så bra plats som möjligt till barnen. Men är det verkligen ett val? Situationen i flera delar av landet idag, och definitivt i Stockholm, är att valet i princip bara finns på pappret. Det absolut bästa en förälder kan göra i dag är att i första hand välja den skola som antingen 1) har skolbevakningsplikt på barnet eller 2) ligger närmast hemmet. Allting annat kan straffa sig. Det är nämligen sånt tryck på de allra flesta skolor i Stockholm just nu så att bara bereda plats till alla som söker är svårt nog i sig. Att ta in barn som söker från ett annat område är inte att tänka på. För när förstahandsvalsprincipen tjänat ut sin roll tar nämligen närhetsprincipen över (och i vissa fall syskonförtur, men även där måste barnet bo inom en viss radie från skolan för att syskonförturen ska gälla). Väljs en populär skola en bit från där en bor i första hand så blir en troligen bortsorterad från denna på grund av närhetsprincipen och sen blir en i värsta fall bortsorterad från den skola som ligger närmast eftersom en inte valt denna i först hand. Risken är då att hamna på tredjehandsvalet som kanske bara lades till för att alla måste fylla i tre alternativ. Enda sättet att "skydda" sig mot detta är alltså att välja närmsta skola i första hand och därmed försvinner definitivt möjligheten att försöka komma in på en poppis skola en bit bort. Så var det med den valfriheten. Så att kalla det skolval tycker jag är lite väl magstarkt. Det handlar knappast om att familjer i verkligheten kan välja skola fritt.
Dessutom råder en stor förvirring kring begreppet "närhetsprincipen". Många föräldrar förstår inte hur denna tillämpas och misstar den för att de som bor närmast skolan får plats först. Så fungerar det inte. Grupper av barn på ena sidan av skolan, som inte har någon annan skola någorlunda nära sig åt annat håll, kan "trycka bort" grupper av elever som bor på andra sidan skolan. Därför kan ett barn som bor längre från en skola få plats före ett barn som bor närmare, men som har en annan skola den kan "tryckas mot". Låter det svårt? Tja, det är det fler som tycker. Jag som har arbetat i skolan förstår denna princip ganska bra, men jag vet att många andra föräldrar inte har fått detta på ett tillfredsställande sätt förklarat för sig. Alltså har vi en situation där föräldrar förväntas "välja" skola till sina barn baserat på information som de antingen inte har eller inte förstår till fullo. Varför kan inte denna placering av barnen ske utan att föräldrarna måste ha ångesten över att välja när det enda vettiga valet under rådande omständigheter ändå i princip lämnar familjerna utan val? Redan tidigare gick det att söka sig till en skola som inte var den närmsta skolan och då kunna få börja i mån av plats. Vad är skillnaden nu? Förutom en massa administration, ångest och ett skenval. Nej, ta bort det "fria skolvalet". Sämre reform får en leta efter.
Alltså okej, här ska väljas skola. Eller ska det verkligen det? Det kallas val, och för varje barn måste tre skolor rangordnas, förstahandsval, andrahandsval och tredjehandsval. Det är för att rektorerna ska kunna putta barn i rätt riktning om de inte får plats på sitt förstahandsval. Det är okej. Placeringsmässigt är min uppfattning att de allra flesta skolor gör ett jättejobb med att ge en så bra plats som möjligt till barnen. Men är det verkligen ett val? Situationen i flera delar av landet idag, och definitivt i Stockholm, är att valet i princip bara finns på pappret. Det absolut bästa en förälder kan göra i dag är att i första hand välja den skola som antingen 1) har skolbevakningsplikt på barnet eller 2) ligger närmast hemmet. Allting annat kan straffa sig. Det är nämligen sånt tryck på de allra flesta skolor i Stockholm just nu så att bara bereda plats till alla som söker är svårt nog i sig. Att ta in barn som söker från ett annat område är inte att tänka på. För när förstahandsvalsprincipen tjänat ut sin roll tar nämligen närhetsprincipen över (och i vissa fall syskonförtur, men även där måste barnet bo inom en viss radie från skolan för att syskonförturen ska gälla). Väljs en populär skola en bit från där en bor i första hand så blir en troligen bortsorterad från denna på grund av närhetsprincipen och sen blir en i värsta fall bortsorterad från den skola som ligger närmast eftersom en inte valt denna i först hand. Risken är då att hamna på tredjehandsvalet som kanske bara lades till för att alla måste fylla i tre alternativ. Enda sättet att "skydda" sig mot detta är alltså att välja närmsta skola i första hand och därmed försvinner definitivt möjligheten att försöka komma in på en poppis skola en bit bort. Så var det med den valfriheten. Så att kalla det skolval tycker jag är lite väl magstarkt. Det handlar knappast om att familjer i verkligheten kan välja skola fritt.
Dessutom råder en stor förvirring kring begreppet "närhetsprincipen". Många föräldrar förstår inte hur denna tillämpas och misstar den för att de som bor närmast skolan får plats först. Så fungerar det inte. Grupper av barn på ena sidan av skolan, som inte har någon annan skola någorlunda nära sig åt annat håll, kan "trycka bort" grupper av elever som bor på andra sidan skolan. Därför kan ett barn som bor längre från en skola få plats före ett barn som bor närmare, men som har en annan skola den kan "tryckas mot". Låter det svårt? Tja, det är det fler som tycker. Jag som har arbetat i skolan förstår denna princip ganska bra, men jag vet att många andra föräldrar inte har fått detta på ett tillfredsställande sätt förklarat för sig. Alltså har vi en situation där föräldrar förväntas "välja" skola till sina barn baserat på information som de antingen inte har eller inte förstår till fullo. Varför kan inte denna placering av barnen ske utan att föräldrarna måste ha ångesten över att välja när det enda vettiga valet under rådande omständigheter ändå i princip lämnar familjerna utan val? Redan tidigare gick det att söka sig till en skola som inte var den närmsta skolan och då kunna få börja i mån av plats. Vad är skillnaden nu? Förutom en massa administration, ångest och ett skenval. Nej, ta bort det "fria skolvalet". Sämre reform får en leta efter.
onsdag 15 februari 2012
Trött på bröst
Igår kväll twittrade jag lite uppgivet: "Finns det någon berömd kvinna någonstans i världen som betraktas som vacker men inte har visat brösten offentligt?" Fick några svar där folk påstod att jag hade fel, men det var inte ett påstående utan en ärlig fråga. Orsaken var att jag på rekommendation av en vän skulle kolla upp en skådis som jag inte visste vem det var. För att få en bild av personen gjorde jag, som många gånger förut, en bildgoogling. Och det är där det vanligen händer, för mig. Att jag blir så trött och ledsen. För jag skulle vilja påstå att nästan varje gång jag gjort liknande på en kvinnlig skådis, och då pratar vi ofta om fantastiska skådisar som jag på något vid beundrar och vill veta mer om, har det i bildfloran med blandade bilder från karriären alltid kommit upp ibland en men ofta många lättklädda bilder i olika softa ljus. Tittar en vidare får en oftast se hela kvinnans bröst i alla fall på någon bild. Är det jag som är överkänslig? Borde jag kanske betrakta det på samma sätt som när en man tar av sig skjortan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag alltid blir beklämd och ledsen. Även på de så kallade "konstnärliga" bilderna.
Måste kvinnor visa brösten? Är det det som ska till liksom? En twittrare tog upp Patti Smith som exempel på stark vacker kvinna med integritet. Hade hon verkligen visat brösten? Jodå, en enkel bildgoogling så får en snart se både Pattis bröst rakt framifrån på foto. (Var det hennes egen idé? Jag betvivlar det.) Det finns säkert en konstnärlig eller integritetshävdande förklaring. Men jag tror inte på dessa förklaringar, jag är ledsen. Jag tror att alla kvinnor i världen har olika bra skäl för att ta av sig, men i grund och botten kommer kravet på att göra det någon helt annanstans ifrån och tydligen är kravet så stort att nästan ingen klarar av att stå emot i längden. Och i ärlighetens namn tycker jag även rätt synd om de unga män på uppgång (nästan bara skådisar i männens fall, i kvinnornas fall fler kategorier verkar det som) som känner pressen på sig att ta liknande "eggande" foton också, när de egentligen bara vill skapa konst eller teater. Är det vad som krävs, att vi ska erbjuda våra kroppar som objekt för att bli accepterade?
Måste kvinnor visa brösten? Är det det som ska till liksom? En twittrare tog upp Patti Smith som exempel på stark vacker kvinna med integritet. Hade hon verkligen visat brösten? Jodå, en enkel bildgoogling så får en snart se både Pattis bröst rakt framifrån på foto. (Var det hennes egen idé? Jag betvivlar det.) Det finns säkert en konstnärlig eller integritetshävdande förklaring. Men jag tror inte på dessa förklaringar, jag är ledsen. Jag tror att alla kvinnor i världen har olika bra skäl för att ta av sig, men i grund och botten kommer kravet på att göra det någon helt annanstans ifrån och tydligen är kravet så stort att nästan ingen klarar av att stå emot i längden. Och i ärlighetens namn tycker jag även rätt synd om de unga män på uppgång (nästan bara skådisar i männens fall, i kvinnornas fall fler kategorier verkar det som) som känner pressen på sig att ta liknande "eggande" foton också, när de egentligen bara vill skapa konst eller teater. Är det vad som krävs, att vi ska erbjuda våra kroppar som objekt för att bli accepterade?
torsdag 5 januari 2012
Slussen
Hur kan en älska något sånt här? häcklar de som inte älskar Slussen och visar bilder på trasig betong, mörka gångar, gråmulna trafikmorgnar och mörka människor i svarta vinterkläder som rör sig i hjorder över snöslaskigt torg. Det är lätt att ha svårt att förstå de som vill bevara Slussen. Finns inte kärleken där är det svårt att se vad det finns att bevara. Min största sorg i sammanhanget har länge varit att jag inte haft tid att sätta mig in i förslagen. Jag såg några av de ursprungliga, hårt kritiserade arkitektförslagen, som inte något av dem finns kvar i sin dåvarande form. Som jag förstår det omarbetades förslagen efter massiva protester och det förslag som nu klubbats igenom i Stadshuset skiljer sig väsentligt på många punkter. Så långt vet jag, men jag vet inte hur förslaget skiljer sig och jag är inte så insatt i hur det liggande förslaget faktiskt ser ut. Jo, jag har sett olika översiktsbilder, så klart. Men vad jag framför allt har gjort är att jag har hört vad andra har att säga om det och självklart påverkar det mig. Även om jag inte håller med Bengt Ohlsson i så mycket så tycker jag definitivt att han har en poäng i sin livligt diskuterade artikel i DN härom dagen. Jag tror inte som Bengt Ohlsson att kulturen är mer röd än blå, egentligen. Men jag tror att det kanske ser ut så, från hans horisont. Han är som han själv skriver röd från början. Jag tror att han rör sig, och rört sig, i en verklighet som får honom att tro att alla kulturmänniskor är röda. De människor han känner igenom och känt sig hemma med är kanske det, till viss del. Kanske är det Ohlsson egna uppvaknande, det faktum att han plötsligt ser sin närmaste omgivning och inte känner sig hemma, som vi fått ta del av. Jag vet inte om det känns så relevant för mig att läsa egentligen.
Känns lite som inför förra valet när jag, om jag bara skulle döma av de jag hade runt omkring mig och de människor jag kom i kontakt med i mitt vardagsliv, lätt skulle kunnat luras att tro att Feministiskt initiativ skulle kunna ta en plats i Riksdagen. Eller i alla fall, utan tvekan, i Stockholms Kommunfullmäktige. Det var långt ifrån sanningen. Men där jag stod kändes det så. Det var sådana vindar som blåste. ALLA talade feminism, var och varannan människa sade sig vara beredda att lägga sin röst på Fi, och i en nationell undersökning visade sig 14 % av Sveriges befolkning tycka att det skulle vara bra med ett Fi i riksdagen. Alla de andra, och framför allt alla de som röstade på något av allianspartierna, var fanns de liksom? Tja, inte på de middagsbjudningar jag gick på kan jag säga. Därför blev jag lika förvånad, som förra gången, att det faktiskt i slutändan ändå var alliansen som vann. Var fanns alla de som röstade på dem? Detta är så klart ingen nyhet för mig, eller egentligen för någon annan, men ibland blir det tydligare än annars att en själv inte tillhör en majoritet av folket. Eller inte rör sig i en rättvis blandning av landets åsikter. Och det är viktigt att inte glömma det. Att inte snöa in på sig närmaste omgivning och tro att det som gäller för mig gäller för alla. Det känns som om det är det Bengt Ohlsson har gjort och hans ilskna "uppvaknande" eller "uppgörelse" med de egna leden har föga med oss andra att göra. Därför är det också ganska tröttsamt att han får breda ut sig på tre sidor i dn. En sida, en krönika eller ett kortare inlägg i frågan hade jag kunnat ta. Men tre sidor? Varför liksom?
Nåväl, nog nu om Ohlsson analys av sin närmaste omgivning. Där jag tycker att han har en poäng är när han skriver om identifikationsmekanismerna när det kommer till att tycka om saker som en inte egentligen har satt sig så väl in i, som Slussen. Jag kan som sagt alldeles för lite om förslagen, till mig egen sorg. Men risken är uppenbar att tänka så som Ohlsson skriver i texten att någon sagt till honom:
- Jag vet ingenting om de olika förslagen, men jag litar mer på Lars Norén än någon fet moderat.
Nu skulle jag kanske inte göra precis det, men poängen att känslorna börjar svalla åt ett visst håll, inte pga den faktiska frågan (som de flesta i detta fall vet alldeles för lite om) utan pga att någon en gillar och beundrar säger sig tycka så är uppenbar. Och jag tycker att Bengt Ohlsson gör helt rätt när han vägrar skriva under ett förslag som han får för dåligt förklarat för sig utan starkare motivering än att andra som han, i bemärkelsen andra kulturpersonligheter, tycker si eller så. Jag tror att många känner en ovilja att riva Slussen, som de inte riktigt kan motivera, och därför lätt hoppar på någon annars förslag. Någon som också verkar vara emot.
Jag har, för att vara helt ärlig, lite av just detta problem. För den som nu inte älskar Slussen så vet jag att detta är väl magstarkt, men faktum kvarstår: Jag älskar Slussen! Jag har älskar Slussen i stora delar av mitt liv, och det beror säkerligen på att jag i stora delar av mitt liv tvingats förhålla mig till Slussen. Jag har bytt buss där i åratal, eller hängt på klubb, eller promenerat till och från dagis, eller cyklat förbi två gånger varje dag. Jag har Slussen i blodet. För de som inte passerar Slussen (ovan jord) så mycket eller de som inte upplevt glädje, sorg, förtvivlan och glädje på Slussen så förstår jag att frågan är obegriplig. Men för alla oss som har Slussen i blodet så är det ingen icke-fråga. Det är inte bara frågan om ifall stället bör renoveras eller inte. Det är en plats som jag för allt i världen inte vill förlora. Därför är känslan av Slussen det viktigaste av allt. Det finns få saker jag älskar mer i Stockholm än att efter en promenad på Götgatans eller Hornsgatans trånga pucklar runda hörnet vid Slussen och mötas av de öppna ytorna, luften och utsikten över vattnet. Jag älskar de gamla lyktorna, Stadsmuseets fasad, trafikklöverblommorna, bussarna och människovimlet. Allt. Även i snålblåst och snöslask. Tidiga vintermornar när en blek sol sömnigt stiger upp över vattnet i öst och når de kyliga morgonpendlarna som huttrar vid de många bussbåsen är bland det vackraste en kan uppleva i den här stan. Det vet en bara om en stått där, morgon efter morgon. Jag vill bevara den känslan så mycket att jag nästan börjar gråta. När jag tänker på att den gamla grå 30-talsbetongen, känslan som binder mina minnen med min nu döda mormor, demonstrationståg med min då unga pappa, jag själv som gymnasiestuderande i grupp av berusade vänner i väntan på soluppgången över vattnet, min pappa och mina systrar sneddandes över torget i 70-talsmanschester. Det är lite svårt att förklara. Men det gamla Stockholm, som lever i dessa gatstenar och dessa vyer, kan aldrig ersättas av nybyggda ytor och effektiviserade lösningar. Aldrig.
Så vad vill jag säga med detta? Jo kanske att jag har förstått att jag älskar Slussen med sån glöd och sån passion att jag inte tror att något förslag som läggs fram och som innebär någon form av förändring kommer att gillas av mig. Jag vill verkligen, hur bakåtsträvande och reaktionärt det än kan låta i vissas öron, att Slussen ska renoveras med så lite förändring som möjligt. Jag vill inte gömma bussarna inne i berget, vad ska de där att göra? De är ju en del av Slussens själ. Jag befinner mig nuförtiden så ofta på Slussen just för att jag föredrar att åka buss framför att ta tunnelbanan, just för att jag vill befinna mig på marknivå i staden, se staden, se människorna. Jag vill inte inte se bussarna, jag gillar bussarna! Jag gillar även kaoset och bruset och det lite slitna. Okej att Slussens undersida, Nackabussterminalen, inte är mycket att hurra för. En ordentlig uppfräschning behövs. Men som trafiklösning tycker jag inte det är något fel på den. Så min inställning till Slussendebatten är att det till varje pris är värt att ta det lugnt och verkligen inte göra någonting förhastat. Om det förslag som nu ligger är starkt kritiserat från många håll så måste det väl ändå vara värt att tänka över det extra noga så att det inte blir för mycket fel och en ångrar sig. Det går nämligen inte att göra ogjort! Att riva en del av en stads själ är ingenting som ska göras lättvindigt. Och, tycker jag, inte alls om det inte är absolut absolut nödvändigt. Så ni som inte älskar Slussen och tycker att det bara är bakåtsträvande att protestera mot det som nu sker - tänk på en plats som betyder väldigt mycket för er, en plats som skänker glädje och väcker minnen och där ni gärna befinner er - och så tänker ni att någon ska riva den och bygga någonting helt annat där i stället. Det är inte alltid bakåtsträvande att bevara. Ibland är det helt rätt.
Känns lite som inför förra valet när jag, om jag bara skulle döma av de jag hade runt omkring mig och de människor jag kom i kontakt med i mitt vardagsliv, lätt skulle kunnat luras att tro att Feministiskt initiativ skulle kunna ta en plats i Riksdagen. Eller i alla fall, utan tvekan, i Stockholms Kommunfullmäktige. Det var långt ifrån sanningen. Men där jag stod kändes det så. Det var sådana vindar som blåste. ALLA talade feminism, var och varannan människa sade sig vara beredda att lägga sin röst på Fi, och i en nationell undersökning visade sig 14 % av Sveriges befolkning tycka att det skulle vara bra med ett Fi i riksdagen. Alla de andra, och framför allt alla de som röstade på något av allianspartierna, var fanns de liksom? Tja, inte på de middagsbjudningar jag gick på kan jag säga. Därför blev jag lika förvånad, som förra gången, att det faktiskt i slutändan ändå var alliansen som vann. Var fanns alla de som röstade på dem? Detta är så klart ingen nyhet för mig, eller egentligen för någon annan, men ibland blir det tydligare än annars att en själv inte tillhör en majoritet av folket. Eller inte rör sig i en rättvis blandning av landets åsikter. Och det är viktigt att inte glömma det. Att inte snöa in på sig närmaste omgivning och tro att det som gäller för mig gäller för alla. Det känns som om det är det Bengt Ohlsson har gjort och hans ilskna "uppvaknande" eller "uppgörelse" med de egna leden har föga med oss andra att göra. Därför är det också ganska tröttsamt att han får breda ut sig på tre sidor i dn. En sida, en krönika eller ett kortare inlägg i frågan hade jag kunnat ta. Men tre sidor? Varför liksom?
Nåväl, nog nu om Ohlsson analys av sin närmaste omgivning. Där jag tycker att han har en poäng är när han skriver om identifikationsmekanismerna när det kommer till att tycka om saker som en inte egentligen har satt sig så väl in i, som Slussen. Jag kan som sagt alldeles för lite om förslagen, till mig egen sorg. Men risken är uppenbar att tänka så som Ohlsson skriver i texten att någon sagt till honom:
- Jag vet ingenting om de olika förslagen, men jag litar mer på Lars Norén än någon fet moderat.
Nu skulle jag kanske inte göra precis det, men poängen att känslorna börjar svalla åt ett visst håll, inte pga den faktiska frågan (som de flesta i detta fall vet alldeles för lite om) utan pga att någon en gillar och beundrar säger sig tycka så är uppenbar. Och jag tycker att Bengt Ohlsson gör helt rätt när han vägrar skriva under ett förslag som han får för dåligt förklarat för sig utan starkare motivering än att andra som han, i bemärkelsen andra kulturpersonligheter, tycker si eller så. Jag tror att många känner en ovilja att riva Slussen, som de inte riktigt kan motivera, och därför lätt hoppar på någon annars förslag. Någon som också verkar vara emot.
Jag har, för att vara helt ärlig, lite av just detta problem. För den som nu inte älskar Slussen så vet jag att detta är väl magstarkt, men faktum kvarstår: Jag älskar Slussen! Jag har älskar Slussen i stora delar av mitt liv, och det beror säkerligen på att jag i stora delar av mitt liv tvingats förhålla mig till Slussen. Jag har bytt buss där i åratal, eller hängt på klubb, eller promenerat till och från dagis, eller cyklat förbi två gånger varje dag. Jag har Slussen i blodet. För de som inte passerar Slussen (ovan jord) så mycket eller de som inte upplevt glädje, sorg, förtvivlan och glädje på Slussen så förstår jag att frågan är obegriplig. Men för alla oss som har Slussen i blodet så är det ingen icke-fråga. Det är inte bara frågan om ifall stället bör renoveras eller inte. Det är en plats som jag för allt i världen inte vill förlora. Därför är känslan av Slussen det viktigaste av allt. Det finns få saker jag älskar mer i Stockholm än att efter en promenad på Götgatans eller Hornsgatans trånga pucklar runda hörnet vid Slussen och mötas av de öppna ytorna, luften och utsikten över vattnet. Jag älskar de gamla lyktorna, Stadsmuseets fasad, trafikklöverblommorna, bussarna och människovimlet. Allt. Även i snålblåst och snöslask. Tidiga vintermornar när en blek sol sömnigt stiger upp över vattnet i öst och når de kyliga morgonpendlarna som huttrar vid de många bussbåsen är bland det vackraste en kan uppleva i den här stan. Det vet en bara om en stått där, morgon efter morgon. Jag vill bevara den känslan så mycket att jag nästan börjar gråta. När jag tänker på att den gamla grå 30-talsbetongen, känslan som binder mina minnen med min nu döda mormor, demonstrationståg med min då unga pappa, jag själv som gymnasiestuderande i grupp av berusade vänner i väntan på soluppgången över vattnet, min pappa och mina systrar sneddandes över torget i 70-talsmanschester. Det är lite svårt att förklara. Men det gamla Stockholm, som lever i dessa gatstenar och dessa vyer, kan aldrig ersättas av nybyggda ytor och effektiviserade lösningar. Aldrig.
Så vad vill jag säga med detta? Jo kanske att jag har förstått att jag älskar Slussen med sån glöd och sån passion att jag inte tror att något förslag som läggs fram och som innebär någon form av förändring kommer att gillas av mig. Jag vill verkligen, hur bakåtsträvande och reaktionärt det än kan låta i vissas öron, att Slussen ska renoveras med så lite förändring som möjligt. Jag vill inte gömma bussarna inne i berget, vad ska de där att göra? De är ju en del av Slussens själ. Jag befinner mig nuförtiden så ofta på Slussen just för att jag föredrar att åka buss framför att ta tunnelbanan, just för att jag vill befinna mig på marknivå i staden, se staden, se människorna. Jag vill inte inte se bussarna, jag gillar bussarna! Jag gillar även kaoset och bruset och det lite slitna. Okej att Slussens undersida, Nackabussterminalen, inte är mycket att hurra för. En ordentlig uppfräschning behövs. Men som trafiklösning tycker jag inte det är något fel på den. Så min inställning till Slussendebatten är att det till varje pris är värt att ta det lugnt och verkligen inte göra någonting förhastat. Om det förslag som nu ligger är starkt kritiserat från många håll så måste det väl ändå vara värt att tänka över det extra noga så att det inte blir för mycket fel och en ångrar sig. Det går nämligen inte att göra ogjort! Att riva en del av en stads själ är ingenting som ska göras lättvindigt. Och, tycker jag, inte alls om det inte är absolut absolut nödvändigt. Så ni som inte älskar Slussen och tycker att det bara är bakåtsträvande att protestera mot det som nu sker - tänk på en plats som betyder väldigt mycket för er, en plats som skänker glädje och väcker minnen och där ni gärna befinner er - och så tänker ni att någon ska riva den och bygga någonting helt annat där i stället. Det är inte alltid bakåtsträvande att bevara. Ibland är det helt rätt.
söndag 4 december 2011
Att sälja ut förtroende
Har i flera dagar tänkt att jag måste skriva om det här med att Röda Korset förlorat upphandlingen av vård av tortyroffer till ett privat företag utan tidigare erfarenhet på området. Men jag hinner liksom aldrig riktigt sätta mig ner och få till det inlägg jag vill skriva. Mest beror det på att jag blir så upprörd, förtvivlad, ledsen och arg att jag knappt vet var jag ska börja. Hur denna typ av vård, som bygger på kontakter och förtroenden som byggs upp under lång tid, hur den överhuvudtaget kan komma ifråga i denna typ av upphandlingsförfaranden. Och hur det sen återigen kan få vara pengarna som styr. Att ett företag som ligger långt under alla andra i pris, vinner upphandlingen, utan att någon ansvarig människa ställer sig frågan Hur kommer de sig att de kan driva denna vård så mycket billigare än alla andra?
Någonting måste vara skillnaden. Det tror jag att alla med någorlunda förstånd måste förstå. Har de tänkt på att undersöka vad skillnaden är? Bryr de sig? Med tanke på hur det det bekräftats på senare tid hur upphandlingen av vissa äldreboenden går till, nämligen att upphandlingen uteslutande bedöms efter det företaget själva anger i sina skrivelser, utan att, som i Attendos fall på Södermalm i Stockholm, överhuvudtaget titta på hur företaget sköter de boenden de redan har. Hur är det möjligt att sköta politik på det sättet? Hur har någon som är så utbota korkad, nonchalant och likgiltig fått makten över mina skattepengar? Jag är så jäkla förbannad! Jag vill sluta betala något så länge de pengar jag är med och betalar för att mina gamla släktingar ska få den omsorg de är värda, för att mina barn ska få den tillsyn och pedagogiska vägledning de har rätt till, för att vi gemensamt ska kunna bygga ett stabilt, miljövänligt och solidariskt samhälle hamnar i händerna på giriga människofientliga och till synes ointelligenta människor.
En del saker måste vi i vårt gemensamma samhälle kunna enas om att inte utsätta för fri konkurrens där endast pengarna i slutändan är avgörande. Det bolag som vann upphandlingen kom inte förrän på tredje plats i bedömningen av själva vården (kom dock ihåg att dessa bedömningar endast bygger på det företagen själva skriver och att den vinnande aktören ej ännu bedriver denna verksamhet). Men pengarna blev avgörande och eftersom de var billigast fick de kontraktet. För er som inte hunnit läsa på om Röda Korset-upphandlingen finns lite mer att hör i Stockholms Fria, här i DN och i Expressen.
Någonting måste vara skillnaden. Det tror jag att alla med någorlunda förstånd måste förstå. Har de tänkt på att undersöka vad skillnaden är? Bryr de sig? Med tanke på hur det det bekräftats på senare tid hur upphandlingen av vissa äldreboenden går till, nämligen att upphandlingen uteslutande bedöms efter det företaget själva anger i sina skrivelser, utan att, som i Attendos fall på Södermalm i Stockholm, överhuvudtaget titta på hur företaget sköter de boenden de redan har. Hur är det möjligt att sköta politik på det sättet? Hur har någon som är så utbota korkad, nonchalant och likgiltig fått makten över mina skattepengar? Jag är så jäkla förbannad! Jag vill sluta betala något så länge de pengar jag är med och betalar för att mina gamla släktingar ska få den omsorg de är värda, för att mina barn ska få den tillsyn och pedagogiska vägledning de har rätt till, för att vi gemensamt ska kunna bygga ett stabilt, miljövänligt och solidariskt samhälle hamnar i händerna på giriga människofientliga och till synes ointelligenta människor.
En del saker måste vi i vårt gemensamma samhälle kunna enas om att inte utsätta för fri konkurrens där endast pengarna i slutändan är avgörande. Det bolag som vann upphandlingen kom inte förrän på tredje plats i bedömningen av själva vården (kom dock ihåg att dessa bedömningar endast bygger på det företagen själva skriver och att den vinnande aktören ej ännu bedriver denna verksamhet). Men pengarna blev avgörande och eftersom de var billigast fick de kontraktet. För er som inte hunnit läsa på om Röda Korset-upphandlingen finns lite mer att hör i Stockholms Fria, här i DN och i Expressen.
tisdag 29 november 2011
Hur mycket släpper du ut, lilla vän?
Läser med oro i dagens DN en intervju med Åsa Romson där de räknat ut hur mycket hon personligen påverkar CO2-utsläppen genom sin konsumtion. Detta kan en räkna ut på www.klimatkontot.se. (Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den i Stockholmsdelen). Det som får mig att reagera är att uträkningen tydligen visar att hon släpper ut 11,7 ton koldioxid (CO2) per år mot medelsvenssonsnittet på ca 10 ton. Tja, det kan ju vara som det är med det eftersom en politiker kanske tvingas resa mer än vanliga medborgare till exempel. Men det som är skrämmande är att vid en genomgång så verkar det som om Romson redan gör väldigt mycket för att försöka hålla sina usläpp nere. Hon cyklar till jobbet och när hon kör bil är det i en bilpool som dessutom kör på diesel. Hon flyger inte mycket mer än då och då i jobbet när hon måste, flyger ej privat varje år, vilket många andra svenskar gör. Hon äter mycket rotfrukter (vilket är bättre än andra grönsaker), ej så mycket kött (vilket är dåligt). Hon spenderar en del på kläder, ca 12000 om året, men knappast ovanligt mycket med tanke på hur mycket en del shoppar. Hon källsorterar det som går i ett vanligt flerbostadshus i Stockholm, dvs plast, glas och så men ej matavfall. Hon har dessutom ett vindkraftsavtal för elen, försöker ta kosta duschar m.m.
När jag läser genomgången av hennes konsumtion så undrar jag hur i hela fridens namn hon kan hamna över medelsvensson. Jag tänker på alla som dagligen sitter i sina egna bilar helt solo i köer från och till jobbet, alla som äter nötkött mer eller mindre dagligen, som flyger till Thailand varje vinter, och inte har några som helst specialavtal för sin el. Det känns som om Åsa Romson lätt med de livsval hon gör borde ligga en bit under medel. Hon tänker på det och gör en hel del, liksom. Ändå räcker det inte. Jag gjorde en egen test på klimatkontot.se och hamnade på 7,3 ton CO2 per år. Anledningarna att jag fick bättre siffror beror inte så mycket på saker jag medvetet gjort just för att minska utsläppen. Jag äter till exempel inte kött. Jag kör aldrig bil. Jag har förmånen att ha andelar i ett vindkraftskooperativ som gör att våra elkostnader minskar betydligt men också bidrar till mindre CO2-utsläpp. Jag bor i flerbostadshus, dricker nästan ingen alkohol och reser sällan varken tåg eller flyg. Men det väcker ännu fler frågor hos mig - vad kan jag ändra på för att minska mina utsläpp ytterligare? Det är faktiskt inte någon lätt fråga. Det skulle faktiskt kräva lite av mig, göra mitt liv lite mindre bekvämt. På sajten får jag tips på saker som just jag kan göra, i förhållande till mina siffror;
-Flyga mindre: Men alltså, en resa till antingen solen eller utomlandsboende släktingar vill jag kunna unna mig per år. Att åka tåg är inte alltid ens möjligt och dessutom nästan alltid för dyrt. Dock att jag får försöka se till att alltid betala klimatkompensation för mina resor (det kan en göra på de flesta bolag nu för tiden).
-Äta mer rotfrukter. Men alltså, det är nog nästan omöjligt att hitta så många rotfrukter som hela familjen gillar. Själv får jag ont i magen av morötter. Svårt.
-Slänga mindre mat. Ja! Det ska vi absolut göra. Har lätt ångest över att vi är så skitdåliga på attta tillvara på rester och annat. Ofta hamnar de i kylskåpet och sen äta de inte och sen slängs de.. huga.
-Duscha kortare. Men alltså det är inte jag! Det är de andra jag bor med. Tusan vad de älskar att bada länge och ha rinnande vatten mest hela tiden. Barnen alltså. Men ska hålla bättre koll på det (i dessa kategorier anges hushållets konsumtion och sen delas det med antalet boende i hushållet, om jag förstod det rätt).
-Bli bättre på att stänga av apparater hemma. Ja, det borde vi bli. Men många moderna apparater släpper alla inställningar och annat när en stänger av elen. Till exempel blir jag tokig när någon drar ur min radio i köket och sen har alla kanalerna hoppas ur och jag måste trycka mig runt hela fm-bandet för att lyssna på nåt. Sen är det här med knapparna som barnen har lärt sig använda som gör att apparater bara ställer sig på vila. Om vi till exempel ska stänga av tv:n så måste hela schabraket vändas och en måste trycka in en dold knapp på baksidan. Inte aktuellt för barn. Dra ur sladden? Inte heller någon bra uppgift för barn. Det är helt enkelt inte gjort för att vara enkelt att slå av elen ordentligt nu för tiden.
-Sänka temperaturen hemma. Ja, det borde vi göra. Här angav jag en siffra som jag inte är säker på att den stämmer eftersom vi inte har någon inomhustermometer, men det borde jag kolla upp.
Summa summarum: det som är jobbigt med genomgången i DN är att det sätter ljus på hur svårt det kan vara att verkligen göra någon skillnad. Det kan krävas lite mer än det där absolut enklaste för att det ska ha någon effekt. På klimatkontot.se kan jag läsa att om alla skulle leva som jag så skulle det släppas ut mindre koldioxid i världen än vad det gör just nu (inte mycket under men ändå). Det känns ju roligare än tvärt om. Men tyvärr det räcker inte på långa vägar för att vända utvecklingen. Många effekter är av redan gjorda utsläpp och går inte att ta tillbaka. Vi måste tillsammans komma ner i betydligt lägre siffror om den nuvarande utvecklingen ska kunna vända. Idag har jag fått mig en tankeställare och ska nu fundera vidare på vad just jag kan bli bättre på.
När jag läser genomgången av hennes konsumtion så undrar jag hur i hela fridens namn hon kan hamna över medelsvensson. Jag tänker på alla som dagligen sitter i sina egna bilar helt solo i köer från och till jobbet, alla som äter nötkött mer eller mindre dagligen, som flyger till Thailand varje vinter, och inte har några som helst specialavtal för sin el. Det känns som om Åsa Romson lätt med de livsval hon gör borde ligga en bit under medel. Hon tänker på det och gör en hel del, liksom. Ändå räcker det inte. Jag gjorde en egen test på klimatkontot.se och hamnade på 7,3 ton CO2 per år. Anledningarna att jag fick bättre siffror beror inte så mycket på saker jag medvetet gjort just för att minska utsläppen. Jag äter till exempel inte kött. Jag kör aldrig bil. Jag har förmånen att ha andelar i ett vindkraftskooperativ som gör att våra elkostnader minskar betydligt men också bidrar till mindre CO2-utsläpp. Jag bor i flerbostadshus, dricker nästan ingen alkohol och reser sällan varken tåg eller flyg. Men det väcker ännu fler frågor hos mig - vad kan jag ändra på för att minska mina utsläpp ytterligare? Det är faktiskt inte någon lätt fråga. Det skulle faktiskt kräva lite av mig, göra mitt liv lite mindre bekvämt. På sajten får jag tips på saker som just jag kan göra, i förhållande till mina siffror;
-Flyga mindre: Men alltså, en resa till antingen solen eller utomlandsboende släktingar vill jag kunna unna mig per år. Att åka tåg är inte alltid ens möjligt och dessutom nästan alltid för dyrt. Dock att jag får försöka se till att alltid betala klimatkompensation för mina resor (det kan en göra på de flesta bolag nu för tiden).
-Äta mer rotfrukter. Men alltså, det är nog nästan omöjligt att hitta så många rotfrukter som hela familjen gillar. Själv får jag ont i magen av morötter. Svårt.
-Slänga mindre mat. Ja! Det ska vi absolut göra. Har lätt ångest över att vi är så skitdåliga på attta tillvara på rester och annat. Ofta hamnar de i kylskåpet och sen äta de inte och sen slängs de.. huga.
-Duscha kortare. Men alltså det är inte jag! Det är de andra jag bor med. Tusan vad de älskar att bada länge och ha rinnande vatten mest hela tiden. Barnen alltså. Men ska hålla bättre koll på det (i dessa kategorier anges hushållets konsumtion och sen delas det med antalet boende i hushållet, om jag förstod det rätt).
-Bli bättre på att stänga av apparater hemma. Ja, det borde vi bli. Men många moderna apparater släpper alla inställningar och annat när en stänger av elen. Till exempel blir jag tokig när någon drar ur min radio i köket och sen har alla kanalerna hoppas ur och jag måste trycka mig runt hela fm-bandet för att lyssna på nåt. Sen är det här med knapparna som barnen har lärt sig använda som gör att apparater bara ställer sig på vila. Om vi till exempel ska stänga av tv:n så måste hela schabraket vändas och en måste trycka in en dold knapp på baksidan. Inte aktuellt för barn. Dra ur sladden? Inte heller någon bra uppgift för barn. Det är helt enkelt inte gjort för att vara enkelt att slå av elen ordentligt nu för tiden.
-Sänka temperaturen hemma. Ja, det borde vi göra. Här angav jag en siffra som jag inte är säker på att den stämmer eftersom vi inte har någon inomhustermometer, men det borde jag kolla upp.
Summa summarum: det som är jobbigt med genomgången i DN är att det sätter ljus på hur svårt det kan vara att verkligen göra någon skillnad. Det kan krävas lite mer än det där absolut enklaste för att det ska ha någon effekt. På klimatkontot.se kan jag läsa att om alla skulle leva som jag så skulle det släppas ut mindre koldioxid i världen än vad det gör just nu (inte mycket under men ändå). Det känns ju roligare än tvärt om. Men tyvärr det räcker inte på långa vägar för att vända utvecklingen. Många effekter är av redan gjorda utsläpp och går inte att ta tillbaka. Vi måste tillsammans komma ner i betydligt lägre siffror om den nuvarande utvecklingen ska kunna vända. Idag har jag fått mig en tankeställare och ska nu fundera vidare på vad just jag kan bli bättre på.
onsdag 23 november 2011
Vad tusan håller sossarna på med?
Jag är inte socialdemokrat i den bemärkelse att jag inte är medlem i partiet och jag röstade inte på socialdemokraterna i senaste valet. Men det gör mig ledsen när det parti som tidigare genom den svenska historien varit den största garanten för en fortsatt utveckling av välfärdsstaten plötsligt inte verkar kunna skapa en enda positiv nyhet om sig själv. Utan socialdemokraterna går det än så länge inte att skapa ett tillräckligt starkt alternativ till nuvarande styret. Att de hade en partiledare som fick utstå så enormt mycket kritik internt att hon frivilligt valde att avgå var nog det första stora felet. Jag tror fortfarande att om ett enat parti hade slutit upp bakom Mona Sahlin istället för att ständigt tvinga henne in i konflikter och interna konfrontationer så hade hon kunnat sitta kvar och leda partiet framöver. Det vi ser nu i svensk politik, när mycket av väljarnas känsla för vem som är bäst lämpad att leda landet landar hos Reinfeldt har nog mer med en skicklig högerstrategi att göra än med en olämplig socialdemokratisk strategi. Socialdemokraterna saknade nog snarare en strategi överhuvudtaget. Moderaterna däremot, som befann sig i opposition i långa tider, hade all orsak i världen att hitta en vinnande strategi. Dessutom kan jag lätt förstå att många svenskar var rejält trötta på socialdemokraternas hegemoniska självklarhet.
Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.
Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.
Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!
Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord!
Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.
Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.
Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!
Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord!
Etiketter:
partibidrag,
politik,
samhälle,
socialdemokraterna
söndag 20 november 2011
En jobbig barndom
För några år sedan sa jag på skämt till en kompis, apropå att jag inte tycks kunna göra karriär inom något yrke, att jag nog inte har haft en tillräckligt jobbig barndom för att orka slå mig fram. Inte så att jag haft en idyllisk barndom, men ändå, inte så där svååååår som en ibland kan få känslan av är själva drivkraften bakom en del människors framgångar. Revanschlusta. I var och varannan berättelse som så kallade kändisar spottar ur sig tycks en tuff tid i barndomen finnas med i bakgrunden. Är det kanske så att det behövs lite extra ordinära omständigheter för att prägla en person så pass att den får motivation nog att slå sig fram i riktigt tuffa branscher? Nej, jag känner mig tveksam till om det verkligen är så att de med ett jobbigt förflutet verkligen är överrepresenterade i förhållande till övriga befolkningen. Troligen är det väldigt många som inte har en sån historia att berätta och som också har blivit framgångsrika här i världen, men kanske berättar de inte något speciellt om sin bakgrund eller så är det bara så att de svåra historierna lättare stannar kvar i våra minnen.
En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris.
Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.
Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.
En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris.
Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.
Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.
fredag 18 november 2011
Varför?
Det är så stort, det här hur vi ser på våra liv, vårt samhälle och vårt gemensamma ansvar. Jag är så fylld av känslor inför hur världen styrs och utvecklas i denna tid. Så fylld av tankar som jag inte riktigt kan formulera. Jag kan för lite, känner desto mer. Så mycket omkring mig gör mig så otroligt ledsen. Vad är det vi håller på med? Och ändå, det finns så otroligt många som tänker, känner och tycker liknande som jag. Varför hörs det inte mer? Varför syns det inte mer i hur samhället runt omkring oss utvecklas? Så enormt många engagerade, fantastiska, vettiga människor överallt. Till och med en hel del människor med makt. Varför ger det inte mer utslag på det här materialistiska kapitalistiska samhället som verkar gallopera mot sin egen kollaps precis här och nu?
Började skriva om det tidigare. Känner att jag måste skriva om det mer. Måste formulera en vettig tanke. Måste läsa på. Är så himla glad att jag ska läsa nationalekonomi efter nyår. Måste skaffa kunskap. Det måste finnas ett annat sätt att skapa ett samhälle, att göra sig hörd, att vända trenden. Det måste.
Uppdatering: Precis efteråt får jag en länk och börjar faktiskt gråta när jag läser den här krönikan. Är i ett lite gråtmilt stadium just nu i livet, tror jag.
.
Började skriva om det tidigare. Känner att jag måste skriva om det mer. Måste formulera en vettig tanke. Måste läsa på. Är så himla glad att jag ska läsa nationalekonomi efter nyår. Måste skaffa kunskap. Det måste finnas ett annat sätt att skapa ett samhälle, att göra sig hörd, att vända trenden. Det måste.
Uppdatering: Precis efteråt får jag en länk och börjar faktiskt gråta när jag läser den här krönikan. Är i ett lite gråtmilt stadium just nu i livet, tror jag.
.
torsdag 20 oktober 2011
Folkets mikrofon
En av de häftigaste saker jag hört talas om på senare tid måste ändå "folkets mikrofon" som använts av Occupy Wall Street-demonstranterna i New York. Som jag förstår det startade det hela av att polisen inte godkände någon som helst teknisk utrustning vid samlingarna. De har väl inget demonstrationstillstånd, antar jag, och får då heller inga tillstånd för teknisk utrustning på allmän plats. Ett klassiskt sätt att försöka stoppa folk från att mötas och fritt uttrycka sin åsikt. Men istället för att bli tystade av bristen på möjligheter att tekniskt förstärka talarnas röster så utvecklades "folkets mikrofon"; nämligen att de som står runt omkring gemensamt upprepar det talaren säger - ju fler röster ju starkare hörs det ju. Det är så genialt och häftigt så jag nästan får tårar i ögonen. Vilket bättre bevis behövs på att många små tillsammans kan bli stora och starka? Nästan så en vill åka till New York bara för att få uppleva det.
Har inte hittat väldigt mycket skrivet om det, fick det först berättat för mig, men bloggen Viktors trappstege beskriver lite mer ingående vad det handlar om. Där kan en även se ett klipp där folkets mikrofon används när Michael Moore besöker Occupy Wall Street.
Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall street, folkets mikrofon
Har inte hittat väldigt mycket skrivet om det, fick det först berättat för mig, men bloggen Viktors trappstege beskriver lite mer ingående vad det handlar om. Där kan en även se ett klipp där folkets mikrofon används när Michael Moore besöker Occupy Wall Street.
Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall street, folkets mikrofon
måndag 3 oktober 2011
Marcus Birro
Marcus Birro upphör inte att förvåna. Nu anmälde han sig plötsligt för att kandidera som partiledare i Kristdemokraterna (KD) efter Göran Hägglund. Vad jag vet har han inte tidigare varit aktiv i partiet, även om han varit känd sympatisör. Han har gått i första maj-tåg med kd och talat på något kommunmöte eller liknande, men ej arbetat i partiet på något sätt. Själv sa Birro så här till Världen idag (enligt Nyheter 24) inför första maj-demonstrationen 2009:
– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.
Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.
Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.
Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.
"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.
Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4
– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.
Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.
Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.
Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.
"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.
Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4
Etiketter:
journalistik,
kd,
Marcus Birro,
politik,
samhälle,
Sverige,
TV4
lördag 1 oktober 2011
Hipstern eller Det är väl bra att folk har en hobby
I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!
Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige
fredag 30 september 2011
Feminist 2.0
Åh, det här är nog en tidning jag inte vill läsa...
Läs även andra bloggares åsikter om feminism, konsumtion, egoboost
Rättegången mot barnläkaren
Allting med rättegången mot barnläkaren på Karolinska gör mig djupt sorgsen. Ett litet barn har dött. Ett litet barn som av vad jag förstår skulle ha dött hur som helst. Ett barn var dödssjukt och de facto döende. Och sen dog det. För föräldrarna måste detta självklart vara ohyggligt, det går inte ens att föreställa sig. Det är någonting som en i ärlighetens namn inte ens vill föreställa sig. Men hur kan denna process mot personalen på vårdavdelningen hjälpa i det som har hänt? Föräldrarna har själva vittnat om att den läkare som nu står åtalad var en av dem som verkade bry sig om dem och deras situation, en av dem som fanns där för att förklara och hjälpa. Att de kände stort förtroende för just henne i sin utsatta situation.
Vad hjälper det som pågår nu? Varför har de ett behov av att skylla någon för sitt barns död, ett barn som alltså redan var döende? Det är så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. Men okej, jag kanske inte ska uttala mig i frågan eftersom jag inte tycker att det borde vara förbjudet att göra just det som läkaren nu är anklagad för; nämligen att ge en dödlig dos av en medicin så att någon som redan är döende kanske får ett snabbare slut. Alltså när någon är oåterkalleligen på väg att dö. Är det verkligen något vi ska dra varandra inför domstol för? Jag tror att jag kanske till och med vore tacksam om någon skulle våga sticka ut hakan och göra så för mig, om det var mitt barn.. men det kan jag ju så klart inte veta.
(Läs gärna artikeln jag länkar till i början av inlägget - där hävdas att det som åklagaren påstår har hänt ej har rättslig grund även om det har hänt utan faktiskt ligger innanför ramen för medicinsk befogenhet.)
I vilket fall som helst känns det som om föräldrarna verkligen verkligen behöver få hjälp att bearbeta förlusten av sitt barn. Redan när barnet dog, fast att ingenting i övrigt verkar tyda på det, så tyckte det att något inte stod rätt till och begärde en obduktion. I mina ögon verkar det som om föräldrarna kanske egentligen inte fick den hjälp de behövde från början. När alla andra uttrycker det som att barnet var döende (alltså kanske inte precis den dagen utan tiden strax innan) så är det inte den uppfattning föräldrarna har haft. Redan där känns det som om någonting gått väldigt fel. Har de inte blivit ordenligt informerade? Har vårdpersonalen tassat kring verkligheten för att den är för svår att förmedla? Nej, det känns inte troligt. Att framföra jobbig information måste de trots allt vara rätt vana vid. Så återstår alternativet att föräldrarna helt enkelt inte klarade av att ta in informationen, vilket inte känns så himla långsökt. Vem skulle fatta det liksom? Men varför har inte vården fångat upp det? Varför har de inte fått hjälp att förstå och bearbeta den grymma verklighet de stått inför? Någonstans där måste ursprungsfelet ligga, tänker jag.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, rättegången mot barnläkaren
Vad hjälper det som pågår nu? Varför har de ett behov av att skylla någon för sitt barns död, ett barn som alltså redan var döende? Det är så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. Men okej, jag kanske inte ska uttala mig i frågan eftersom jag inte tycker att det borde vara förbjudet att göra just det som läkaren nu är anklagad för; nämligen att ge en dödlig dos av en medicin så att någon som redan är döende kanske får ett snabbare slut. Alltså när någon är oåterkalleligen på väg att dö. Är det verkligen något vi ska dra varandra inför domstol för? Jag tror att jag kanske till och med vore tacksam om någon skulle våga sticka ut hakan och göra så för mig, om det var mitt barn.. men det kan jag ju så klart inte veta.
(Läs gärna artikeln jag länkar till i början av inlägget - där hävdas att det som åklagaren påstår har hänt ej har rättslig grund även om det har hänt utan faktiskt ligger innanför ramen för medicinsk befogenhet.)
I vilket fall som helst känns det som om föräldrarna verkligen verkligen behöver få hjälp att bearbeta förlusten av sitt barn. Redan när barnet dog, fast att ingenting i övrigt verkar tyda på det, så tyckte det att något inte stod rätt till och begärde en obduktion. I mina ögon verkar det som om föräldrarna kanske egentligen inte fick den hjälp de behövde från början. När alla andra uttrycker det som att barnet var döende (alltså kanske inte precis den dagen utan tiden strax innan) så är det inte den uppfattning föräldrarna har haft. Redan där känns det som om någonting gått väldigt fel. Har de inte blivit ordenligt informerade? Har vårdpersonalen tassat kring verkligheten för att den är för svår att förmedla? Nej, det känns inte troligt. Att framföra jobbig information måste de trots allt vara rätt vana vid. Så återstår alternativet att föräldrarna helt enkelt inte klarade av att ta in informationen, vilket inte känns så himla långsökt. Vem skulle fatta det liksom? Men varför har inte vården fångat upp det? Varför har de inte fått hjälp att förstå och bearbeta den grymma verklighet de stått inför? Någonstans där måste ursprungsfelet ligga, tänker jag.
Läs även andra bloggares åsikter om sjukvård, rättegången mot barnläkaren
Ett nytt land
Åh jisses vad ledsen jag blir av att läsa Malin Ullgrens krönika i dagens DN Kultur. Inte av texten i sig, utan av det hon beskriver. Den sätter fingret på en något obestämd känsla jag burit på ett tag, nämligen att vindarna vänt så pass i vårt kära gamla land att det numera anses radikalt, eller kanske till och med reaktionärt, att bekänna sig som politiskt "vänster". En inte helt och hållet relevant koppling jag gör i sammanhanget är när jag tänker på mina egna känslor inför en försäljare som ringde mig härom kvällen. Han ville "tipsa" om en tjänst som jämför olika pensionsfonder. Jag bara tackade och sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag inte alls tänker göra. Det är nämligen så att hur mycket tidsandan än vill få mig att välja pensionsfond och hur mycket jag än kanske borde göra det, så kan jag inte förmå mig till det. Jag vill inte välja. Det ligger ingen medveten protest i det, utan bara en jädrans stor trötthet inför den här liberala valfrihetsterrorn som vi nu alla tvingas leva under.
Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, samhälle, vinstdrivande skolor
Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, samhälle, vinstdrivande skolor
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)