Trött på bröst

Igår kväll twittrade jag lite uppgivet: "Finns det någon berömd kvinna någonstans i världen som betraktas som vacker men inte har visat brösten offentligt?" Fick några svar där folk påstod att jag hade fel, men det var inte ett påstående utan en ärlig fråga. Orsaken var att jag på rekommendation av en vän skulle kolla upp en skådis som jag inte visste vem det var. För att få en bild av personen gjorde jag, som många gånger förut, en bildgoogling. Och det är där det vanligen händer, för mig. Att jag blir så trött och ledsen. För jag skulle vilja påstå att nästan varje gång jag gjort liknande på en kvinnlig skådis, och då pratar vi ofta om fantastiska skådisar som jag på något vid beundrar och vill veta mer om, har det i bildfloran med blandade bilder från karriären alltid kommit upp ibland en men ofta många lättklädda bilder i olika softa ljus. Tittar en vidare får en oftast se hela kvinnans bröst i alla fall på någon bild. Är det jag som är överkänslig? Borde jag kanske betrakta det på samma sätt som när en man tar av sig skjortan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag alltid blir beklämd och ledsen. Även på de så kallade "konstnärliga" bilderna.

Måste kvinnor visa brösten? Är det det som ska till liksom? En twittrare tog upp Patti Smith som exempel på stark vacker kvinna med integritet. Hade hon verkligen visat brösten? Jodå, en enkel bildgoogling så får en snart se både Pattis bröst rakt framifrån på foto. (Var det hennes egen idé? Jag betvivlar det.) Det finns säkert en konstnärlig eller integritetshävdande förklaring. Men jag tror inte på dessa förklaringar, jag är ledsen. Jag tror att alla kvinnor i världen har olika bra skäl för att ta av sig, men i grund och botten kommer kravet på att göra det någon helt annanstans ifrån och tydligen är kravet så stort att nästan ingen klarar av att stå emot i längden. Och i ärlighetens namn tycker jag även rätt synd om de unga män på uppgång (nästan bara skådisar i männens fall, i kvinnornas fall fler kategorier verkar det som) som känner pressen på sig att ta liknande "eggande" foton också, när de egentligen bara vill skapa konst eller teater. Är det vad som krävs, att vi ska erbjuda våra kroppar som objekt för att bli accepterade?

Hipstern eller Det är väl bra att folk har en hobby

I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!

Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige