Skolvalet igen - och nu är det personligt!

Så nu vet vi. Hur det "fria skolvalet" går till. Vårt äldsta barn har hundra meter (100!) till närmaste grundskola. Denna skola har vi också valt i första (1:a) eftersom att "föräldrarnas val" anges vara så viktigt. Idag har vi fått besked om att skolan inte erbjuder vårt barn plats i denna skola. Nu kanske inte det vore så farligt om vi hade en annan skola åt ett annat håll på någorlunda avstånd. Det har vi. Alla måste rangordna tre stycken skolor vid sitt val. Då vi nyligen har flyttat har vi tyvärr barnens förskola ganska långt bort, närmare bestämt 3 tunnelbanestationer bort. Där kommer vårt yngre barn fortsätta gå i ytterligare två år. Så den skola vi satt på andra plats är den skola som ligger näst närmast oss, åt det håll barnens förskola ligger. Den skola vi satte på tredje plats ligger ganska långt bort från hemmet men nära förskolan. Även om vi inte trodde det skulle vara något reellt problem, eftersom vi ser skolan från vår port, tänkte vi ändå att de andra alternativen även funkar, i värsta fall. Men vårt barn har inte fått plats på något av de alternativ som vi angett. Ingen som helst hänsyn har tagits till våra val eller våra behov som familj för att kunna fungera. Var yngre barn går på förskolan får inte tas med ens som särskild orsak. Och det vet ju alla hur lätt det är att få en ny förskoleplats i Stockholm. Inte.

Istället har vårt äldsta barn blivit placerat på en helt annan skola. Inget av våra val, inte den som ligger utanför vår port, inte heller den som ligger näst närmast, utan en skola som ligger över 1,5 kilometer åt ett helt motsatt håll utan tunnelbaneförbindelse. Jag vet inte hur lång tid det tar att ta sig dit på morgonen, men om det lilla barnet ska med så troligen närmare 40 minuter i ena riktningen. Sen ska vi alltså till dagiset. Det är helt enkelt inte görbart. Och nej, vi har ingen bil. Min sambo kommer inte att kunna lämna en enda morgon. Det spelar ingen roll hur bra eller trevlig den skolan är. Barnen som bor på samma gård som oss, de har fått plats på skolan 100 meter bort. För att de bor i en port närmare (så kanske bara 98 meter?). Visst vet jag att det är så här skolvalet slår ibland, att alla inte kan få plats i sitt förstahandsval. Men för det första trodde jag inte det skulle drabba oss eftersom vi 1) bor så nära och 2) det finns flera olika skolor åt alla håll, så jag såg ingen uppenbar risk att barn på andra sidan skulle kunna "putta ut" oss ur skolans område och 3) jag trodde att snacket om föräldrarnas viktiga val i alla fall hade någon som helst verklighetsförankring.

Och där sitter den biträdande rektorn och kan bara ge oss som alternativ att vända oss till de privata skolor som finns i området. Så om de kommunala skolorna nu är så populära, vad gör kommunen då för att rädda sin privatskoledröm? Hindrar de kommunala skolorna att vidta de åtgärder som behövs för att kunna ta emot alla barn så att familjerna tvingas vända sig till diverse riskkapitalbolags sorgliga ursäkt för skolväsende? Bra jobbat, Alliansen! Över min döda kropp att vårt barn får gå i någon av de skämtskolor som ligger häromkring. Inte för att jag tror att det finns platser där heller. Det brukar vara köer även till dessa skolor, om de överhuvudtaget är något att ha. Så ser det ut och så säkras tydligen de privata skolornas framtid i dagens Stockholm. Vad vi föräldrar har gjort för val, vad vårt barn har för behov och vad vi som familj klarar av har ingen som helst betydelse. Det är inte ens ett skäl som går att anföra. Vi ingår i skolans "skolpliktsområde", men vi kan inte få någon plats där. Skolan har bett om att få placera baracker på skolgården för att kunna ta emot de barn som bor i deras område, men det får de inte lov till. Istället dras en gräns, 99 meter från skolan, och dessa barn tvingas bort från området. Nä fy bubblan jag är så ledsen och arg så jag vet inte vad jag ska göra. Utom att överklaga överklaga, bråka bråka bråka så klart. Tusan, kan ingen bara ta bort det här skämtet till skolvalsystem!

Uppdatering: Nu skriver Södermalmsnytt om det också. Kul att av alla barn på hela östra Södermalm så är det 25 barn som "offras" Och det tycker skolborgarrådet Lotta Edholm är helt i sin ordning.

En jobbig barndom

För några år sedan sa jag på skämt till en kompis, apropå att jag inte tycks kunna göra karriär inom något yrke, att jag nog inte har haft en tillräckligt jobbig barndom för att orka slå mig fram. Inte så att jag haft en idyllisk barndom, men ändå, inte så där svååååår som en ibland kan få känslan av är själva drivkraften bakom en del människors framgångar. Revanschlusta. I var och varannan berättelse som så kallade kändisar spottar ur sig tycks en tuff tid i barndomen finnas med i bakgrunden. Är det kanske så att det behövs lite extra ordinära omständigheter för att prägla en person så pass att den får motivation nog att slå sig fram i riktigt tuffa branscher?  Nej, jag känner mig tveksam till om det verkligen är så att de med ett jobbigt förflutet verkligen är överrepresenterade i förhållande till övriga befolkningen. Troligen är det väldigt många som inte har en sån historia att berätta och som också har blivit framgångsrika här i världen, men kanske berättar de inte något speciellt om sin bakgrund eller så är det bara så att de svåra historierna lättare stannar kvar i våra minnen.

En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris. 

Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.


Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.

"Mardrömmen"

Åh jisses, det här med Uppdrag Granskning(UG)s program "Mardrömmen" som sändes i onsdags kväll. Jag grät när jag såg programmet. Bara tanken på att bli utsatt för det som familjen i programmet enligt UG blev utsatt för, bara tanken! För er som inte sett kan jag kort berätta att det handlar om en pappa som blir anklagad för sexuella övergrepp på sin dotter och en mamma som blir anklagad för barnporrbrott för en film hon tagit på sina nakna barn. Båda blir helt friade i en process som går över tre olika rättegångar. Det är svårt att förklara riktigt hur grovt övergreppet mot familjen framställs i programmet om en inte sett det själv, men grovt kan jag säga. Jag bara satt och gapade. Obehagskänslan sitter i än.

Sen idag kom länken som leder till en blogg som påstås vara skriven av mammans ena syster. Det var en annan syster som gjorde anmälan på familjen, men enligt bloggen är systrarna förenade i oro för vad som pågår. Är bloggen på riktigt? Flera av de äldre inläggen saknar innehåll eller ger bara felmeddelande. Inlägget påstås vara publicerat i januari i år (vilket ju är hur lätt som helst att manipulera), men många av kommentarerna har kommit efter att UG sände sitt program nu i veckan. Det är omöjligt att säga om inlägget är äkta eller inte, i alla fall med mina små kunskaper, men däremot är det ganska intressant att läsa igenom de många kommentarerna. 

Hade familjen ett gränslöst förhållande till sin egen och sina barns nakenhet? Ingenting jag hört om tyder på det, tycker jag. I en kommentar till systerns blogginlägg skriver en person så här: "Jag är förskollärare med 30 års erfarenhet av sex åringar. Just vid sex års åldern börjar en del barnen bli medvetna om sin sexualitet. Det kan visa sig i ord testande samt i sex lekar på förskolan eller hemma. Jag tror att dagens samhälle har förändrats så mycket att det är många som ser fel i detta oroar sig i onödan när det egentligen är ett ganska naturligt intresse för barnen som inte på något sätt är konstigt eller fel. Jag tycker att föräldrarna till dessa barn visar en naturlig inställning till detta och är härligt öppna med det också. Tänk 70-talet vilken frigjord tid det var. Många unga föräldrar i dag är födda på 70-talet och det blir en flashback av prydhet istället. Oroa er inte detta beteendet som föräldrarna uppvisar är härligt frigjort och barnen tar absolut ingen skada av detta tvärtom. // Birgitta Förskollärare."

Det kan ha funnits spänningar kring detta i familjen. Mamman pratade om dotterns beteende och berättade om det som anekdoter även för folk som reagerade uppenbart negativt. Kan det tyda på att mamman inte själv kände sig helt bekväm med detta och kanske omedvetet sökte stöd eller råd hos sina systrar? Det är hela tiden mammans berättelser, hennes ord, hennes val att visa filmerna hon tagit på sina barn, som står i centrum för berättelsen. Pappan verkar ha reagerat korrekt på sin dotters fascination av hans snopp och fascinationen i sig känns inte onormalt i en familj med bara en man och barnet själv är en flicka. Klart hon är nyfiken på pappans annorlunda kropp! Mina barn är intresserade av våra kroppar. Ibland kan de fråga om de får känna på mina bröst. Sånt gör ju barn. De vet inte var dessa gränser går, gränser som för oss vuxna är så självklara att barnens förfrågningar nästan blir absurda.

Men någonstans i grund och botten går det inte att veta. Bara familjen vet säkert. Och det är heller inte egentligen de eventuella rättsövergreppen mot föräldrarna som upprör mig. Det är rättsövergreppen mot barnen. Om det inte förekommer en absolut akutsituation. Att efter ett enda telefonsamtal (anmälan) dagen därpå, utan att ha pratat med en enda ytterligare person, inte kontaktat de som dagligen arbetar med barnen eller experter på hur barn som är utsatta för övergrepp manifesterar det, skicka någon främling som hämtar upp barnen på förskola/skola och sen inte tillåter familjen att träffas, eller ens prata med varandra, på 68 dagar! Att ta oskyldiga barn från sina föräldrar, barn som inte förstår och inte kan förstå varför mamma eller pappa helt plötsligt inte finns där för dem, att inte ens låta föräldrarna prata med barnen i telefonen för att försöka lugna dem eller försäkra dem om att de kommer att ses igen.

Hur kan ett telefonsamtal, något telefonsamtal, som inte rör att barnen är i omedelbar akut fara, rättfärdiga det? Hur kan personalen inte göra en grundligare utfrågning av anmälaren? Ta reda på om det finns någon annan anledning till att anmälaren anmäler sina anhöriga? Kanske de har bråkat och någon vill jävlas? Hur ska de veta det om de inte talar med en enda ytterligare person innan en tar ett så drastiskt beslut som att separera barnen från sina föräldrar? Eller som det faktum att anmälaren själv brukade anlita familjen som barnvakt och då inte kände sig orolig. Även om de tyckte att familjen behövde utredas så skulle de knappast ha uppfattat att barnen befann sig i någon akut fara genom att vistas med sina föräldrar om inte ens anmälaren uppfattade någon direkt fara med att lämna sina barn i händerna på dessa vuxna. Något sådan kanske personalen skulle ha frågat om innan de tar ett beslut att ta barnen från sina föräldrar.

Ärligt talar så struntar jag ganska mycket i de vuxna i detta fall. De är friade. De överlever. Men barnen! Hur fan upplevde barnen det som hände? Skedde det någon som helst riskbedömning innan beslutet? Till exempel om ett akut omhändertagande kanske kunde skada barnen mer än att sova en natt i sitt eget hem. Ingen verkar ju ha trott att pappan våldtog barnen. Med hänsyn till anmälningens innehåll, vad skulle kunna ha hänt om barnen fått sova i sitt eget hem? Jag fattar väl att det måste vara möjligt att ta omhänderta barnen om de riskerar att utsättas för fara eller brott i hemmet. Men att göra det som första åtgärd, efter ett telefonsamtal!! Nej, jag kommer inte över det.

Kina Kina Kina!

Nyligen har vi fått en ny barnkanal hemma. Eller fått och fått - vi har beställt den pga ett visst program som är väldigt bra bara går på den kanalen. Förutom det program vi valde kanalen för fick vi ju självklart en mängd andra på köpet. Redan tidigare har vi mött en mängd program som blandar svenska och engelska i ett försök att lära barnen lite engelska, helt enkelt. Sedan finns enstaka spanska inslag i vissa amerikanska program, av förståeliga skäl. Men på denna kanal mötte vi för första gången ett program som utgick från den kinesiska kulturen med uppenbara ambitioner att även lära barnen lite kinesiska ord, enligt samma modell som engelskan lärs ut (programmen är på svenska men barnen ska vara med och upprepa ord på det främmande språket). Smart, tänker jag. Är det något språk förutom engelska framtidens generationen skulle behöva lära sig så är det kinesiska.

Det är knappast någon avancerad spaning, men Himmelska fridens torg vad det plötsligt är mycket om Kina överallt! Och inte lär det minska. I veckan kom några kineser till Sverige och hela Sverige såg på. De såg likadana ut i tråkiga byråkratkostymer (utom en som var en kvinna. Hade varit kul om hon hade haft likadan kostym, men det hade hon inte) och allvarliga ansikten. De var här för att rädda Saab. De hade så mycket pengar med sig och de hade sån kraft att orsaka förändring för så många svenskar, ändå är mitt starkaste intryck att de såg ut som oviktiga tjänstemän. De såg inte ett dugg ut som maktpersoner. Kanske är det en kulturell grej, vad vet jag. Eller så är det ett faktum att smått obetydliga mellanchefer från Kina har makt att rädda ett i svenska sammanhang stort företag som Saab. Det är mest den tanken som svindlar. För fattar ni hur stort Kina är?! Redan om några år beräknas Kina vara ekonomiska lika stort som USA, och därefter i snabb takt växa sig större! När alla andra länder går back eller står stilla så växer Kina så det knakar.

Fattar ni vilken briljant idé det är rent ekonomiskt att kombinera en stark diktatur med en marknadsekonomi? Medan andra länder måste ta hänsyn till sina medborgare och kämpar i långbänk med olika politiska reformer så behöver inte det kinesiska kommunistpartiet ta hänsyn till nästan någonting alls. De flyttar folk och hus, hela byar, om de tycker det behövs. De bygger enorma dammar och fabriker utan att ta alltför stor hänsyn till miljön eller regionen. De fängslar oppositionella och slår ner de få protester som hörs. Så hur ska en konkurrera med det liksom? Dessutom har jag nyligen fått lära mig ett annat stort problem med Kinas konkurrens i världen; Kina har i princip inget trygghetssystem. Det betyder att när folk får det lite bättre så konsumerar de inte utan självklart sparar de. De sparar till sina äldre, de sparar tills de själva blir äldre, de sparar till sina barn och sina eventuella sjukdomsperioder. De samlar på hög. Samtidigt som Kina är ett av världens största producenter så konsumerar de själva nästan ingenting i sammanhanget. Det ger en enorm obalans i världsekonomin. Medan andra köper och konsumerar varor från Kina så går det inte att sälja varor till Kina, eftersom de inte konsumerar. Av den orsaken försöker USA få Kina införa trygghetssystem för befolkningen. Så att de ska våga börja konsumera amerikanska produkter.

Men världen förändras och hur mycket de kinesiska kommunistpartiet än försöker hålla sina medborgare utanför det som händer i övriga världen så förändras också möjligheten att hålla dem utanför. Twitter, internet, långresor. Fler och fler även i Kina kommer få insikt i att en annan värld är möjlig. Än så länge är, vad jag fått berättat för mig, kraven på demokrati och reformer av det politiska slaget relativ få i Kina. Varför? Jo, av samma orsak som de inte konsumerar. Folket är till stora delar enormt fattigt. De har fullt upp med att försöka få det bättre, och det de fokuserar på i första hand är att få det bättre ekonomiskt och materiellt. Genom att hålla folket upptaget med att försöka få en bättre levnadsstandard får ledarna utrymme att fortsätta styra som de vill. Det kan låta som en motsättning, eftersom att politiska reformer kanske även skulle leda till en bättre standard och bättre trygghetssytem. Men det är mycket begärt att en ska se utanför det egna hemmet när en i första hand försöker tilfredsställa familjens primära behov. Och när det materiella succesivt blir bättre för många så är det en påtaglig verklighet som finns att sukta efter. Vägen till ett annat samhälle, en demokrati, är betydligt mer suddig och lång och utopisk.

Ändå, förr eller senare kommer det vända. Dels för att det rent historisk aldrig funnits någon diktatur som inte slutligen har fallit. Dels för att det utvecklingsspår som Kina är inne på för eller senare, även om ledarna försöker fördröja processen så mycket som möjligt, kommer att leda till mer medvetenshet och större krav. Jag är rädd att det kan bli väldigt obehagligt när det väl bryter ut på allvar, men jag hoppas verkligen att jag har fel i den prognosen!

Häftigt med barn

Allvarligt talat så pratas det ofta om hur mycket en älskar sina barn och att det därför inte går att föreställa sig ett liv utan dem. Det är sant. Men sällan pratas det om att det faktiskt är sjukt kul att umgås med sina barn. Inte alltid, men ofta. Eftersom de är så barnsliga så tillåter de dig som vuxen att plocka fram alla dina egna barnsliga sidor. Plötsligt får en spela spel, rita teckningar, lägga pussel, leka charader och många andra saker som egentligen är ganska kul. Dessutom får en möjlighet att gå på upptäcktsfärder, diskutera årstidernas växlingar, leta blommor, åka pulka, låtsasköra buss på Spårvägsmuseet. Att upptäcka saker tillsammans med barn och vara med när de upptäcker saker för första gånger är ofta ren och skär glädje. Att sen få vara med när de utvecklat språk, slutledningsförmåga, humor! Alltså det är så häftigt! Ingenting annat kan mäta sig med det faktiskt.

Full rulle

Den senaste veckan har jag skrivit två inlägg som jag ej publicerat än. 2 orsaker: dels lyckas jag inte riktigt formulera vad jag vill ha sagt (i det ena fallet) eller jag känner mig osäker om jag verkligen vill publicera det som jag håller på och skriver (några som står mig lite nära berörs av texten). Dels har jag så sjukt mycket att göra just nu så jag inte hinner med att ta tag i inläggen och lösa deras eventuellt problem. Jag längtar till nästa vecka när det blir lite mer tid en liten stund. :)

Apropå detta kommer jag osökt (?) in på en av de vanligaste kommentarer jag får nu för tiden: "Jag fattar inte hur ni småbarnsföräldrar hinner med! Jag har bara mig själv att ta hand om och jag hinner nästan inte med ändå." I mitt privata liv möter jag kommentaren, men inte så ofta längre eftersom många av mina vänner börjar bli lite till åren och majoriteten har antingen skaffat barn eller har fullt upp med annat i livet som tar minst lika lång tid. I mitt föreningsliv möter jag kommentaren då och då. Många som är engagerade i olika projekt och jobbar ideellt utanför jobb och skola upplever att de har fullt upp och fattar inte hur en även hinner med barn.

Största anledningen att jag fått höra kommentaren väldigt ofta på senare tid är att jag nyligen hamnat i nya sammanhang med betydligt många yngre personer som inte själva är i likande situation som jag. För dem verkar familjelivet vara en utopi som eventuellt ligger långt fram i tiden. Det konstiga är att på de flesta vanliga jobb med människor i blandade åldrar är det sällan någon som undrar hur en samtidigt hinner med barn. Det ingår ju mer eller mindre i det vuxna livet i ett land som Sverige - kombinationen jobb och barn. Varför skulle det vara svårare att till exempel plugga och ha barn? Plugg är väl som ett jobb, tänker jag.

Och vad gäller hur en hinner med mer än jobb/studier och barn så är svaret att en självklart inte hinner med övriga aktiviteter på samma sätt som om en inte hade barn. Det säger ju sig självt. Men sen finns det många saker som folk utan barn gör som de inte tänker på. Saker som att sova länge, vara bakis, träffa mycket vänner, äta ofta ute på restaurang, spela tv-spel, läsa många skönlitterära böcker, gå på bio och annat som en kanske skippar helt eller delvis när en får barn. Tiden finns mina vänner, det handlar ofta om hur en prioriterar. Och känns det viktigt att vara engagerad så är det det som får ta tid, i ställer för mysiga biobesök, till exempel. I slutändan är varje år med barnen annorlunda än de andra och på vissa sätt blir det lättare att få ut tid från familjen ju äldre barnen blir. Men, det är inte alltid en vill det. Vad kan vara bättre än en kväll lekandes kurragömma med hela familjen?


(Obs! Detta inlägg är avkapat. Det blev så långt så jag gjorde sista biten till ett eget inlägg)

Som de som slår

Okej, först av allt vill jag bara klargöra ett par saker så att ni förstår på vilken nivå följande inlägg rör sig. Jag slår inte mina barn. Jag har aldrig slagit dem och jag hoppas att jag aldrig kommer att slå dem. Att på något sätt medvetet skada ett barn eller vara så utom kontroll att barnet därmed skadas anser jag vara helt oacceptabelt. Jag slår inte heller min sambo, om någon undrar. Men ibland händer det saker i familjen där jag reagerar med samma mönster som de som slår. Det är framför allt gentemot mina barn och det är framför allt på stressiga mornar. Flera olika saker samverkar till en extremt hög stressnivå (detta är någonting så gott som varje småbarnsförälder garanterat känner igen). Inte alltid på grund av tidsbrist. Det kan finnas hur gott om tid som helst från början, eoner av tid till och med. Ett barn kan ändå befinna sig i en period där i princip allt måste ifrågasättas, eller emotsättas. Många är de föräldrar som kört sina barn till förskolan iklädda pyjamas. Hemma hos oss har olika period passerat, men just nu befinner vi oss i en period där ett barn körs ut i vagnen varje morgon utan skor och för det mesta utan ytterkläder. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörren annars. De flesta kläder åker sedan successivt på under resans gång. Kanske upplevs en regnjacka som rätt skön trots allt om det regnar ute. Framför allt är det till slut tråkigt att inte kunna springa på trottoaren eftersom att en inte har några skor. Välkända knep för de flesta föräldrar och inget fel i det.

Men när stressnivåerna höjs, framför allt i mig som varande den som ansvarar för att ta hela familjepaketet från en plats till en annan och se till att mina barn inte fryser ihjäl på kuppen, så tvingar jag barnen till saker. Jag utövar tvång för att få det att funka. Jag kanske blir hård i tonen, jag säger åt på skarpen. Jag sätter barn i vagnen och kör iväg trots protester och gråt. Jag kanske till och med håller ner barnet i vagnen när det försöker kliva ur i bara strumplästen. Jag kör vagnen fort för att barnet inte ska hinna kliva ur. Jag håller fysiskt undan barn och låser ytterdörren för att hindra från att ta sig in igen, om morgonens tvisteämne har att göra med att något barn inte vill gå iväg. Och så vidare och så vidare. Det här är saker jag upplever att jag måste göra. Eller kanske framför allt, när min stressnivå blir tillräckligt hög så gör jag de här sakerna utan att tänka. Jag är uppjagad, uppstressad, förbannad och irriterad. Och jag är arg på mina barn för att de får mig att börja svettas, för att de får mig att börja tjafsa, för att de får mig att tappa mitt lugn. Kanske är jag inte en jättedålig förälder och framför allt vet jag att jag inte är ensam. Men jag är inte alltid en bra förälder i dessa stunder. Om jag klarar av att bevara mitt lugn så hanterar jag situationen bättre, men det klarar jag inte alltid. Det händer att jag tar i mot mina barn så de börjar gråta. Det har även hänt att jag börjat gråta. Det har hänt att jag har kört vagnen för fort så att något barn gjort sig illa. Det är det absolut värsta värsta. Det är så hemskt så jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta nu. Jag har, om än ej med flit, men i ilska, gjort så ett av mina barn gjort sig fysiskt illa. Det har bara hänt några få gånger, men det har hänt mer än en gång. Inget barn har gjort sig illa ordentligt, det är inte på den nivån. Men det är så fruktansvärt som förälder att bara snudda vid tanken på att skada sitt barn. Dessa händelser gräver sin in och stannar kvar i mig. Förhoppningsvis mer i mig än i barnen. Kanske är ilska och hårda ord värre för dem än det faktum att de råkade slå i foten i hissdörren. Jag vet inte. Det kan jag aldrig veta.

Det som skrämmer mig mest är känslan efteråt. Hur jag instinktivt reagerar med att vilja gottgöra barnen känslomässigt. Hur jag kramar och pussar extra, hur jag vill att allting ska bli bra igen, de hårda orden glömda. Genom att smeka, pyssla om, prata ut, be om förlåtelse och ta extra noga farväl vid förskolan försöker jag släta över, räta ut, göra känslomässigt ogjort. Det går så klart inte. Och det är här någonstans jag börjar tänka på mönstret. Mönstret hos de som faktiskt slår. Slår sina barn eller slår sin partner. De som slår och sedan gråter, ber om ursäkt, säger att det inte ska hända igen. Köper blommor eller presenter, är extra gulliga och kärleksfulla - efteråt. De som ångrar sig och mår dåligt av det de har gjort och försöker göra känslomässigt ogjort! Försöker göra ogjort minst lika mycket för att stilla sin egen ångest över att ha skadat någon de älskar. De har utnyttjat sin makt över någon de älskar, utövat tvång, precis som jag! Och när jag känner så, när jag tänker att min reaktion är samma som hos den som missbrukar sin makt betydligt värre, så mår jag nästan fysiskt illa.

Det går inte att ta tillbaka. Jag är ingen perfekt människa och jag tror i princip inte att det är fel att barn får se även imperfekta föräldrar. Jag kan förklara för barnen varför jag blev arg, be om ursäkt och prata med dem om att vi får försöka hjälpas åt mer nästa morgon, men framför allt att jag ska försöka att inte bli så arg. Det enda som dock verkligen skulle hjälpa är att aldrig mer låta ilskan styra mina handlingar. Jag kan bli arg, men inte låta ilskan ta över och få mig att gå över en gräns jag inte vill gå över. Som att ryta till ordentligt. Jag vill inte ryta till. Det är ingen bra metod. Jag vet det eftersom jag gjort det några gånger och det aldrig leder till önskat resultat. Det är bara jag som bubblar över och inte kan kontrollera mig. Metoden är urusel och leder oftast till mer protester eller barnagråt. Enda vägen att inte ångra mig och inte känna att jag missbrukat min makt mot mina barn (brukat makt är en annan sak, det måste en nog som förälder) är att inte låta ilskan ta över och få mig att göra saker jag inte vill. Jag vet inte om jag klarar det.

(Uppdatering: Nu får jag plötsligt lite ångest över att inlägget ska uppfattas som att jag faktiskt skadar mina barn. Kanske ska en inte skriva om sina känslor kring makt och föräldraskap, tänker jag. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad jag fiskar efter. Jag är inte ovanligt arg, jag är bara inte helt befriad från ilska, även i mitt föräldraskap. Jag hoppas att det framgår.)

Läs även andra bloggares åsikter om barn, makt, föräldraskap, kontroll, ilska