Skolval

Det finns få saker som gör mig så arg som ordet "skolval". I vår kommun har precis ansökningstiden för höstens "skolval" gått ut och luften runt omkring mig har i veckor surrat av frågor och diskussioner kring just detta ämne. I flera år arbetade jag i skolan och berördes av frågor kring skolval i min yrkesroll. Nu är det mest i den privata sfären det snurrar. Vad är då detta - skolval? Jo, det är när eleverna, eller i många fall de blivande eleverna och därmed i praktiken egentligen föräldrarna, ska välja vilken skola en vill gå i. Alla elever söker numera till skolan, ingen hör självklart hemma i någon skola överhuvudtaget. Detta sker även på vissa nivåer i högra åldrar (till högstadium osv) men för enkelhetens skull tänker jag hålla mig till det jag är mest ansatt av, nämligen valet till förskoleklass (kallade förut 6-årsverksamheten).

Alltså okej, här ska väljas skola. Eller ska det verkligen det? Det kallas val, och för varje barn måste tre skolor rangordnas, förstahandsval, andrahandsval och tredjehandsval. Det är för att rektorerna ska kunna putta barn i rätt riktning om de inte får plats på sitt förstahandsval. Det är okej. Placeringsmässigt är min uppfattning att de allra flesta skolor gör ett jättejobb med att ge en så bra plats som möjligt till barnen. Men är det verkligen ett val? Situationen i flera delar av landet idag, och definitivt i Stockholm, är att valet i princip bara finns på pappret. Det absolut bästa en förälder kan göra i dag är att i första hand välja den skola som antingen 1) har skolbevakningsplikt på barnet eller 2) ligger närmast hemmet. Allting annat kan straffa sig. Det är nämligen sånt tryck på de allra flesta skolor i Stockholm just nu så att bara bereda plats till alla som söker är svårt nog i sig. Att ta in barn som söker från ett annat område är inte att tänka på. För när förstahandsvalsprincipen tjänat ut sin roll tar nämligen närhetsprincipen över (och i vissa fall syskonförtur, men även där måste barnet bo inom en viss radie från skolan för att syskonförturen ska gälla). Väljs en populär skola en bit från där en bor i första hand så blir en troligen bortsorterad från denna på grund av närhetsprincipen och sen blir en i värsta fall bortsorterad från den skola som ligger närmast eftersom en inte valt denna i först hand. Risken är då att hamna på tredjehandsvalet som kanske bara lades till för att alla måste fylla i tre alternativ. Enda sättet att "skydda" sig mot detta är alltså att välja närmsta skola i första hand och därmed försvinner definitivt möjligheten att försöka komma in på en poppis skola en bit bort. Så var det med den valfriheten. Så att kalla det skolval tycker jag är lite väl magstarkt. Det handlar knappast om att familjer i verkligheten kan välja skola fritt.

Dessutom råder en stor förvirring kring begreppet "närhetsprincipen". Många föräldrar förstår inte hur denna tillämpas och misstar den för att de som bor närmast skolan får plats först. Så fungerar det inte. Grupper av barn på ena sidan av skolan, som inte har någon annan skola någorlunda nära sig åt annat håll, kan "trycka bort" grupper av elever som bor på andra sidan skolan. Därför kan ett barn som bor längre från en skola få plats före ett barn som bor närmare, men som har en annan skola den kan "tryckas mot". Låter det svårt? Tja, det är det fler som tycker. Jag som har arbetat i skolan förstår denna princip ganska bra, men jag vet att många andra föräldrar inte har fått detta på ett tillfredsställande sätt förklarat för sig. Alltså har vi en situation där föräldrar förväntas "välja" skola till sina barn baserat på information som de antingen inte har eller inte förstår till fullo. Varför kan inte denna placering av barnen ske utan att föräldrarna måste ha ångesten över att välja när det enda vettiga valet under rådande omständigheter ändå i princip lämnar familjerna utan val? Redan tidigare gick det att söka sig till en skola som inte var den närmsta skolan och då kunna få börja i mån av plats. Vad är skillnaden nu? Förutom en massa administration, ångest och ett skenval. Nej, ta bort det "fria skolvalet". Sämre reform får en leta efter.

Att sälja ut förtroende

Har i flera dagar tänkt att jag måste skriva om det här med att Röda Korset förlorat upphandlingen av vård av tortyroffer till ett privat företag utan tidigare erfarenhet på området. Men jag hinner liksom aldrig riktigt sätta mig ner och få till det inlägg jag vill skriva. Mest beror det på att jag blir så upprörd, förtvivlad, ledsen och arg att jag knappt vet var jag ska börja. Hur denna typ av vård, som bygger på kontakter och förtroenden som byggs upp under lång tid, hur den överhuvudtaget kan komma ifråga i denna typ av upphandlingsförfaranden. Och hur det sen återigen kan få vara pengarna som styr. Att ett företag som ligger långt under alla andra i pris, vinner upphandlingen, utan att någon ansvarig människa ställer sig frågan Hur kommer de sig att de kan driva denna vård så mycket billigare än alla andra?

Någonting måste vara skillnaden. Det tror jag att alla med någorlunda förstånd måste förstå. Har de tänkt på att undersöka vad skillnaden är? Bryr de sig? Med tanke på hur det det bekräftats på senare tid hur upphandlingen av vissa äldreboenden går till, nämligen att upphandlingen uteslutande bedöms efter det företaget själva anger i sina skrivelser, utan att, som i Attendos fall på Södermalm i Stockholm, överhuvudtaget titta på hur företaget sköter de boenden de redan har. Hur är det möjligt att sköta politik på det sättet? Hur har någon som är så utbota korkad, nonchalant och likgiltig fått makten över mina skattepengar? Jag är så jäkla förbannad! Jag vill sluta betala något så länge de pengar jag är med och betalar för att mina gamla släktingar ska få den omsorg de är värda, för att mina barn ska få den tillsyn och pedagogiska vägledning de har rätt till, för att vi gemensamt ska kunna bygga ett stabilt, miljövänligt och solidariskt samhälle hamnar i händerna på giriga människofientliga och till synes ointelligenta människor.

En del saker måste vi i vårt gemensamma samhälle kunna enas om att inte utsätta för fri konkurrens där endast pengarna i slutändan är avgörande. Det bolag som vann upphandlingen kom inte förrän på tredje plats i bedömningen av själva vården (kom dock ihåg att dessa bedömningar endast bygger på det företagen själva skriver och att den vinnande aktören ej ännu bedriver denna verksamhet). Men pengarna blev avgörande och eftersom de var billigast fick de kontraktet. För er som inte hunnit läsa på om Röda Korset-upphandlingen finns lite mer att hör i Stockholms Fria, här i DN och i Expressen.

Val i Egypten

Idag inleds första fria valet i det nya Egypten. Demonstranterna på Tahrirtorget uppges bojkotta det eftersom de ännu inte fått igenom sina krav. På ett sätt känns det viktigt att valen nu faktiskt drar igång och inte blir ytterligare fördröjda. Vet inte vad ett uppskjutande skulle ge för konsekvenser och om det inte ger konsekvensen att hela den nu planerade proceduren ses över så är det ingen vinst i sig. Men tydligen är presidentmakten i Egypten väldigt stor, varför riktiga förändringar ännu inte kan komma till stånd förrän även presidentposten utsätts för fria val. Ett av demonstranternas krav är att det planerade presidentvalet ska tidigareläggas. En annan sak är att valet kommer att hållas i flera omgångar och dra ut över ett antal månader och med rådande säkerhetsläge i landet känns det helt ofattbart hur det ska kunna anses att samma förutsättningar har rått vid samtliga valomgångar. Det känns otroligt tråkigt att Egypten hamnat i detta. Att det alltid kommer några nya idioter som gör allt de kan för att hålla sig vid makten. Det är en sådan klassiker att det nästan får mig att ge upp tron. Tur att egyptierna själva inte tappar hoppet lika lätt som jag. Summa summarum är det väldigt rörigt. Vi får väl se hur det går. Om ni undrar över de formella upplägget på valet och dess problem så läs denna genomgång.

Vad tusan håller sossarna på med?

Jag är inte socialdemokrat i den bemärkelse att jag inte är medlem i partiet och jag röstade inte på socialdemokraterna i senaste valet. Men det gör mig ledsen när det parti som tidigare genom den svenska historien varit den största garanten för en fortsatt utveckling av välfärdsstaten plötsligt inte verkar kunna skapa en enda positiv nyhet om sig själv. Utan socialdemokraterna går det än så länge inte att skapa ett tillräckligt starkt alternativ till nuvarande styret. Att de hade en partiledare som fick utstå så enormt mycket kritik internt att hon frivilligt valde att avgå var nog det första stora felet. Jag tror fortfarande att om ett enat parti hade slutit upp bakom Mona Sahlin istället för att ständigt tvinga henne in i konflikter och interna konfrontationer så hade hon kunnat sitta kvar och leda partiet framöver. Det vi ser nu i svensk politik, när mycket av väljarnas känsla för vem som är bäst lämpad att leda landet landar hos Reinfeldt har nog mer med en skicklig högerstrategi att göra än med en olämplig socialdemokratisk strategi. Socialdemokraterna saknade nog snarare en strategi överhuvudtaget. Moderaterna däremot, som befann sig i opposition i långa tider, hade all orsak i världen att hitta en vinnande strategi. Dessutom kan jag lätt förstå att många svenskar var rejält trötta på socialdemokraternas hegemoniska självklarhet.

Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.

Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.

Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!

Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord! 

Varför?

Det är så stort, det här hur vi ser på våra liv, vårt samhälle och vårt gemensamma ansvar. Jag är så fylld av känslor inför hur världen styrs och utvecklas i denna tid. Så fylld av tankar som jag inte riktigt kan formulera. Jag kan för lite, känner desto mer. Så mycket omkring mig gör mig så otroligt ledsen. Vad är det vi håller på med? Och ändå, det finns så otroligt många som tänker, känner och tycker liknande som jag. Varför hörs det inte mer? Varför syns det inte mer i hur samhället runt omkring oss utvecklas? Så enormt många engagerade, fantastiska, vettiga människor överallt. Till och med en hel del människor med makt. Varför ger det inte mer utslag på det här materialistiska kapitalistiska samhället som verkar gallopera mot sin egen kollaps precis här och nu?

Började skriva om det tidigare. Känner att jag måste skriva om det mer. Måste formulera en vettig tanke. Måste läsa på. Är så himla glad att jag ska läsa nationalekonomi efter nyår. Måste skaffa kunskap. Det måste finnas ett annat sätt att skapa ett samhälle, att göra sig hörd, att vända trenden. Det måste.

Uppdatering: Precis efteråt får jag en länk och börjar faktiskt gråta när jag läser den här krönikan. Är i ett lite gråtmilt stadium just nu i livet, tror jag.

.

Marcus Birro

Marcus Birro upphör inte att förvåna. Nu anmälde han sig plötsligt för att kandidera som partiledare i Kristdemokraterna (KD) efter Göran Hägglund. Vad jag vet har han inte tidigare varit aktiv i partiet, även om han varit känd sympatisör. Han har gått i första maj-tåg med kd och talat på något kommunmöte eller liknande, men ej arbetat i partiet på något sätt. Själv sa Birro så här till Världen idag (enligt Nyheter 24) inför första maj-demonstrationen 2009:

– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.

Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.

Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.

Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.

"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4

Ett nytt land

Åh jisses vad ledsen jag blir av att läsa Malin Ullgrens krönika i dagens DN Kultur. Inte av texten i sig, utan av det hon beskriver. Den sätter fingret på en något obestämd känsla jag burit på ett tag, nämligen att vindarna vänt så pass i vårt kära gamla land att det numera anses radikalt, eller kanske till och med reaktionärt, att bekänna sig som politiskt "vänster". En inte helt och hållet relevant koppling jag gör i sammanhanget är när jag tänker på mina egna känslor inför en försäljare som ringde mig härom kvällen. Han ville "tipsa" om en tjänst som jämför olika pensionsfonder. Jag bara tackade och sa att jag skulle tänka på saken. Vilket jag inte alls tänker göra. Det är nämligen så att hur mycket tidsandan än vill få mig att välja pensionsfond och hur mycket jag än kanske borde göra det, så kan jag inte förmå mig till det. Jag vill inte välja. Det ligger ingen medveten protest i det, utan bara en jädrans stor trötthet inför den här liberala valfrihetsterrorn som vi nu alla tvingas leva under.

Anledning till att jag tänker på det i samband med Ullgrens krönika är så klart att jag inte längre känner igen mig i dagens politiska landskap. Det samhälle som plötsligt anses helt normaliserat är för mig till stora delar fortfarande så främmande. Det är inte det här samhället, med vinstdrivande privatskolor, tvingande självval i vart enda jäkla hörn av samhällsbygget och bostadsrätter i hela innerstan, som jag vill ha och jag blir lika ledsen varje gång jag inser att det inte längre är en kapitalistiskt utopi utan vår verklighet. Och vad fort det har gått! Jag har inte hunnit med. Jag har inte hunnit sörja att mitt barndoms Sverige inte längre existerar.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, valfrihet, samhälle, vinstdrivande skolor