Jag blir roligare och roligare med åren

Det finns en konstig språklig vana att kalla folk för tråkiga när de inte vill gå på krogen. Det känns som om även de som stannar hemma lätt uttrycker sig som "Jag är inte så roligt (idag/längre), så jag stannar nog hemma ikväll". Jag förstår inte uttrycket. De som går mycket på krogen tycker uppenbarligen att det är "roligt". Då tycker de förmodligen att det är tråkigare att stanna hemma (om en ska generalisera lite, det gäller så klart inte alltid). Jag har tyckt mig märka att många går på krogen mer när de är något yngre (!). Ofta förknippas det med att en då oftare är relativt obunden, inte har barn m.m. Kanske hänger det också, tänker jag, ihop med att kroggåendet är relativt nytt. Även om det rör sig om år, så känns det fortfarande spännande och givande att gå på krogen. Att bli full kanske till och med känns kul. Men, i ärlighetens namn så blir det mesta en gör mycket ganska tråkigt efter ett tag. En känsla infinner sig lätt av att situationer upprepar sig, att det inte ger samma kick längre, att en inte får ut så mycket av det längre. Då söker sig de flesta kanske naturligt till någonting annat.

Så är det väl rimligtvis även med kroggåendet. Det är alltså inte roligt längre. Vad är då roligt? Jo, kanske att stanna hemma. Kanske se en film. Kanske dricka vin med några vänner kring ett matbord. Kanske vara med sina barn. Det upplevs då som "roligt" till skillnad från att gå på krogen som upplevs som "tråkigt". Hur kan då de som inte går på krogen kallas tråkiga? De kanske är tråkiga i de kroggåendes ögon, som upplever krogen som "rolig", men i sina egna ögon är det ju de som är de roliga. De gör någonting de tycker är roligt, alltså är de roliga, och de som gör någonting tråkigt, som att gå på krogen, måste då rimligtvis vara de "tråkiga".

Dessutom måste jag erkänna att jag nog tröttnade på en hel del kroggående tidigare än många av mina vänner. För att träffa dem gick jag ändå med ut. Men jag var mindre sann mot mig själv än jag är nu, när jag i större utsträckning gör de saker som jag själv vill. Oftast vill jag inte gå på krogen, men då och då vill jag det. Jag vill gärna gå på teater, dricka vin med vänner runt middagsbordet och även umgås med mina barn. Även om jag självklart begränsas av praktisk verklighet ibland så är jag betydligt mer ärlig mot mina egna viljor nu för tiden än när jag var yngre. Jag deltar bara i sociala sammanhang där jag själv vill vara. Alltså har jag, i mina egna ögon, blivit roligare och roligare med åren. Förr om åren var jag betydligt "tråkigare" när jag oftare släpades runt i sammanhang som jag inte i första hand själv valt.

Läs Laila

Tycker helt plötsligt att två blogginlägg av Laila Bagge Wahlgren är väldigt läsvärda (för er som ej är så insatta så är hon tydligen gravid). Inte för att hon skriver något som ingen annan skrivit förut, men för att hon som känd person och mamma står upp för sin åsikt och dessutom väljer att formulera den. Har för mig att rätt många inom bland annat underhållningsbranschen inte har så mycket utrymme för långa föräldraledigheter (en kan liksom inte alltid tacka nej till saker om en vill hålla sig på topp) utan arbete lappas ihop med skötsel av småbarn på ett eller annat sätt. Men det är inte så himla ofta någon skriver om det. Och framför allt är det alltid, varje gång, härligt att läsa meningar som "Och faktum är att om det inte hade varit för att jag hade ammat mitt barn så hade det inte spelat någon roll om vem av oss föräldrar som jobbade eller stannade hemma med barnet." Det blotta faktum att det känns viktigt att skriva och är härligt att läsa visar ju på att frågan är långt ifrån neutraliserad.

Läs inläggen här och här.

Häftigt med barn

Allvarligt talat så pratas det ofta om hur mycket en älskar sina barn och att det därför inte går att föreställa sig ett liv utan dem. Det är sant. Men sällan pratas det om att det faktiskt är sjukt kul att umgås med sina barn. Inte alltid, men ofta. Eftersom de är så barnsliga så tillåter de dig som vuxen att plocka fram alla dina egna barnsliga sidor. Plötsligt får en spela spel, rita teckningar, lägga pussel, leka charader och många andra saker som egentligen är ganska kul. Dessutom får en möjlighet att gå på upptäcktsfärder, diskutera årstidernas växlingar, leta blommor, åka pulka, låtsasköra buss på Spårvägsmuseet. Att upptäcka saker tillsammans med barn och vara med när de upptäcker saker för första gånger är ofta ren och skär glädje. Att sen få vara med när de utvecklat språk, slutledningsförmåga, humor! Alltså det är så häftigt! Ingenting annat kan mäta sig med det faktiskt.

Full rulle

Den senaste veckan har jag skrivit två inlägg som jag ej publicerat än. 2 orsaker: dels lyckas jag inte riktigt formulera vad jag vill ha sagt (i det ena fallet) eller jag känner mig osäker om jag verkligen vill publicera det som jag håller på och skriver (några som står mig lite nära berörs av texten). Dels har jag så sjukt mycket att göra just nu så jag inte hinner med att ta tag i inläggen och lösa deras eventuellt problem. Jag längtar till nästa vecka när det blir lite mer tid en liten stund. :)

Apropå detta kommer jag osökt (?) in på en av de vanligaste kommentarer jag får nu för tiden: "Jag fattar inte hur ni småbarnsföräldrar hinner med! Jag har bara mig själv att ta hand om och jag hinner nästan inte med ändå." I mitt privata liv möter jag kommentaren, men inte så ofta längre eftersom många av mina vänner börjar bli lite till åren och majoriteten har antingen skaffat barn eller har fullt upp med annat i livet som tar minst lika lång tid. I mitt föreningsliv möter jag kommentaren då och då. Många som är engagerade i olika projekt och jobbar ideellt utanför jobb och skola upplever att de har fullt upp och fattar inte hur en även hinner med barn.

Största anledningen att jag fått höra kommentaren väldigt ofta på senare tid är att jag nyligen hamnat i nya sammanhang med betydligt många yngre personer som inte själva är i likande situation som jag. För dem verkar familjelivet vara en utopi som eventuellt ligger långt fram i tiden. Det konstiga är att på de flesta vanliga jobb med människor i blandade åldrar är det sällan någon som undrar hur en samtidigt hinner med barn. Det ingår ju mer eller mindre i det vuxna livet i ett land som Sverige - kombinationen jobb och barn. Varför skulle det vara svårare att till exempel plugga och ha barn? Plugg är väl som ett jobb, tänker jag.

Och vad gäller hur en hinner med mer än jobb/studier och barn så är svaret att en självklart inte hinner med övriga aktiviteter på samma sätt som om en inte hade barn. Det säger ju sig självt. Men sen finns det många saker som folk utan barn gör som de inte tänker på. Saker som att sova länge, vara bakis, träffa mycket vänner, äta ofta ute på restaurang, spela tv-spel, läsa många skönlitterära böcker, gå på bio och annat som en kanske skippar helt eller delvis när en får barn. Tiden finns mina vänner, det handlar ofta om hur en prioriterar. Och känns det viktigt att vara engagerad så är det det som får ta tid, i ställer för mysiga biobesök, till exempel. I slutändan är varje år med barnen annorlunda än de andra och på vissa sätt blir det lättare att få ut tid från familjen ju äldre barnen blir. Men, det är inte alltid en vill det. Vad kan vara bättre än en kväll lekandes kurragömma med hela familjen?


(Obs! Detta inlägg är avkapat. Det blev så långt så jag gjorde sista biten till ett eget inlägg)

Barnläkaren frias!

Jag har tidigare skrivit om det absurda åtalet mot barnläkaren på Karolinska. Åh, idag är jag extra glad över att barnläkaren blev friad! Vilken jäkla soppa. Jag hoppas verkligen att det leder vidare till en diskussion om vård i livets slutskede. Torbjörn Tännsjö gör vad han kan för att dra igång debatten.

Folkets mikrofon

En av de häftigaste saker jag hört talas om på senare tid måste ändå "folkets mikrofon" som använts av Occupy Wall Street-demonstranterna i New York. Som jag förstår det startade det hela av att polisen inte godkände någon som helst teknisk utrustning vid samlingarna. De har väl inget demonstrationstillstånd, antar jag, och får då heller inga tillstånd för teknisk utrustning på allmän plats. Ett klassiskt sätt att försöka stoppa folk från att mötas och fritt uttrycka sin åsikt. Men istället för att bli tystade av bristen på möjligheter att tekniskt förstärka talarnas röster så utvecklades "folkets mikrofon"; nämligen att de som står runt omkring gemensamt upprepar det talaren säger - ju fler röster ju starkare hörs det ju. Det är så genialt och häftigt så jag nästan får tårar i ögonen. Vilket bättre bevis behövs på att många små tillsammans kan bli stora och starka? Nästan så en vill åka till New York bara för att få uppleva det.

Har inte hittat väldigt mycket skrivet om det, fick det först berättat för mig, men bloggen Viktors trappstege beskriver lite mer ingående vad det handlar om. Där kan en även se ett klipp där folkets mikrofon används när Michael Moore besöker Occupy Wall Street.


Läs även andra bloggares åsikter om occupy wall street, folkets mikrofon

När det blir fel

Vad ska en säga om fallet med den här 91-åriga dementa kvinnan som skulle utvisas trots att hon inte har några släktingar kvar i sitt hemland (alla bor numera i Sverige)? Alltså, utvisningsbeslutet stoppades i sista stund - på flygplatsen. Men det var inte migrationsverket som stoppade den. Nej tvärt om har migrationsverket, trots att vid upprepade tillfällen blivit uppmärksammade på rådande förhållanden, envist stått fast vid sitt utvisningsbeslut. Varför? Tja, de har ganska väl förklarat vad deras beslut grundar sig på, bland annat här i ett mejl till Per Olsson (mp). Troligen har migrationsverket på fötterna. Varför känns det ändå så in i ryggmärgen fel för de flesta som hör talas om ärendet?

Måste vi inte se till att skapa system i vårt samhälle där inbyggda fel, som så uppenbart upplevs som fel rent mänskligt, kan få bli vägledande för förändring av system. Att det kan bli fel i reglerna är väl inget konstigt. Det måste vara näst in till omöjligt att skapa regler utifrån en tankekonstruktion som sedan täcker upp precis allt och aldrig visar sig ha några maskhål eller luckor. Men när dessa luckor upptäcks, hur ska vi reagera då, är väl den stora frågan? Ska våra myndigheter ha som direktiv att mot allt eget vett och sans bara följa reglerna till punkt och pricka utan att på något sätt larma om konsekvenserna av ett beslut? Ska vi ha ett system där det är medias eller enskilda människors uppmärksamhet som ska bli avgörande för om ett systemfel uppmärksammas eller inte?

Och när ett fel uppmärksammas, kan vi inte på något vis pausa processerna då, så att inte 2, 20 eller 200 människor blir behandlade enligt de felaktiga reglerna i väntan på en eventuell regeländring? Alla regler är skrivna av människor och de allra flesta människor har en inneboende kompass för vad som är någorlunda humant och rätt och riktigt att göra mot våra medmänniskor. Måste vi inte också släppa in människors inneboende förmåga att avgöra vad som är humant och rätt och riktigt även när dessa regler ska tillämpas? Just eftersom reglerna är skrivna av människor och människor gör, som vi alla vet, ibland fel.


Läs även andra bloggares åsikter om Ganna, migrationsverket, utvisning, systemfel