Spel och dobbel

Blev idag uppmärksam på en visst siffersammanträffande. En kompis till mig tyckte att jag skulle passa på att ta en trisslott. Hur då? undrade jag. Trisslotter har väl inte nummer? Ta den lotten i högen, förklarade hen. Alltså räkna till lotten med den placeringen i en hög av lotter. Jag svarade att jag knappast trodde att det har så tjocka högar, eftersom det rörde sig om ett ganska högt nummer. Nåväl, tanken på lotter och vidskepelser fastnade så pass i mitt huvud att jag när jag senare passerade en spelbutik gick in för att fråga hur många lotter de har i en hög. En av expediterna räknade igenom den tjockaste av buntarna och mycket riktigt var den inte tjock nog för att komma upp i mitt nummer. Så långt gott och väl. Men det som gjorde mig oerhört provocerad var att både personen som hjälpte mig och hens kollega stod och flinade åt mig hela tiden. Smågarvade liksom åt min konstiga begäran, trots att de utförde den. Vad tusan hade de att garva åt? Det är ju de som profiterar på folks vidskepligheter och aldrig slocknande drömmar om storvinsten! De om några ska fan i mig omhulda och vårda folks knäppa spelbeteenden eftersom det är det som betalar deras löner!

Det finns faktiskt få saker jag avskyr så mycket som lotter och tippande. Jag struntar i om folk säger att vissa kräver ett mått av skicklighet och att det bara hänger ihop med intresset för en sport eller liknande. Det är, förlåt mig att jag säger det, men rent skitsnack! Folk tippar för att de drömmer om att vinna storkovan. Försök inte inbilla mig någonting annat. Precis samma sak med lotter så klart, men där är längtan och önskan mer uppenbar. Och det missförstå mig inte nu, det är absolut inte folks längtan, drömmar eller förhoppning jag avskyr. Vi lever ju i ett kapitalistiskt samhälle. Mer pengar köper oss kanske inte lycka, men det köper banne mig rätt mycket. Kanske framför allt lyxen att slippa oroa oss. Och kanske lyxen att kunna lägga mer tid på något vi hellre vill ägna vårt liv åt. Klart alla vill ha! Det är ju så vårt system är uppbyggt. Det som får mig att må illa är hur mycket pengar det tjänas på dessa folks drömmar. Att till exempel Svenska Spel underbygger och eldar på folks drömmar genom att antyda att det skulle vara så "lett å vinne", i enda syfte att få folk att lägga delar av sina surt förvärvade pengar på lotter och tipskuponger. Att profitera på folks drömmar, genom att kräva pengar och ge absolut ingenting tillbaka.

Mest av allt avskyr jag Postkodlotteriet. Att bakom en fasad av välgörenhet tjäna miljoner själva och samtidigt tjata på folk så till den milda grad. Ta till alla de fulaste knepen som grupptryck och avundsjuka (alla dina grannar kommer att vinna och där kommer du stå med lång näsa). Fattar ni hur många som aldrig vinner någonting?! Fattar ni hur mycket pengar de tjänar på er?! vill jag bara skrika till folk.  Det får mig att vilja spy. Och om Postkodlotteriet ringer mig en enda gång till tänker jag anmäla dem för trakasserier.

Ps. Min stackars kompis som råkade starta denna dagens lottfunderingar visste så klart inte hur jag känner inför branschen, eftersom det inte är åsikter jag luftar så ofta. (Jag har till och med haft bekanta som arbetat för Svenska Spel och hållit tyst.) Dessutom är hen en av de få personer jag känner som faktiskt vinner saker ganska ofta. Fast då i lotterier eller tävlingar, som jag anser  är en helt annan femma.

Är vi alla journalister?

Emanuel Karlsten skriver på sin blogg om nya projektet Ajour. Där skriver han bland annat "Jag tror att alla är journalister". Det beror självklart på vad en menar med journalist. Men så som jag definierar ordet, att det innefattar ett antal yrkesprinciper och yrkeskrav, så håller jag inte med honom. Däremot är det lika svårt att dra en tydlig gräns för vem som är journalist och vem som inte är det som att bestämma vem som är skådespelare eller ej. Bara de som gått scenskolan? Nej, självklart inte. Bara de som får betalt för att agera som skådespelare i någon form? Nja, där kan möjligen gränsen för professionell gå. Men vad händer med alla arbetslösa supererfarna skådisar? Eller med de som ej är fast anställda, är de inte skådisar mellan sina betalda projekt? Jo så klart. Det går inte att dra en tydlig gräns helt enkelt, lika lite som med journalistik. Den definition som journalistförbundet på sin hemsida anger som tillräcklig grund för medlemskap är att den som har i huvudsak journalistiska arbetsuppgifter kan bli medlem. Journalistiska arbetsuppgifter definieras den ha som "självständigt väljer, bedömer eller bearbetar redaktionellt material för massmediers räkning eller har andra med Journalistförbundets yrkesregler förenliga arbetsuppgifter." Där återkommer detta med yrkesregler.

Men strunt i reglerna nu, kan alla skriva? Nej, det kan alla inte så klart, inte ens rent praktiskt. Ännu svårare är väl frågan om alla kan skriva bra. Det är så klart också en smaksak, även om det väl finns vissa typiska journalistiska grepp att läsa sig om inte annat. Men måste en journalist skriva? Nej. Alla är inte skrivande journalister. Måste en journalist undersöka? Nej, inte det heller. En del sammanställer ju, redigerar, bearbetar. Ju mer jag tänker på det ju svårare får jag att bestämma mig för vad en journalist är. Är det det Karlsten menar, att alla är fria att definiera sig själva? Eller vad menar han egentligen? Det ska bli spännande hur som helst att se projektet utveckla sig och förhoppningsvis också Karlsten vidareutveckla vad han menar och hur han tänker. Kanske blir jag övertygad under projektets gång. 

Att jag hakar upp mig på en liten detalj, en småsak i själva det stora projektsammanhanget. Ja absolut, men sån är jag. :) 

Ps. Fråga mig inte varför texten är så liten. Jag har ingen aning. Jag har varit bortrest från datorn hela helgen. Det kan vara ett straff...

Läs även andra bloggares åsikter om Emauel Karlsten, journalistik, Ajour

Som de som slår

Okej, först av allt vill jag bara klargöra ett par saker så att ni förstår på vilken nivå följande inlägg rör sig. Jag slår inte mina barn. Jag har aldrig slagit dem och jag hoppas att jag aldrig kommer att slå dem. Att på något sätt medvetet skada ett barn eller vara så utom kontroll att barnet därmed skadas anser jag vara helt oacceptabelt. Jag slår inte heller min sambo, om någon undrar. Men ibland händer det saker i familjen där jag reagerar med samma mönster som de som slår. Det är framför allt gentemot mina barn och det är framför allt på stressiga mornar. Flera olika saker samverkar till en extremt hög stressnivå (detta är någonting så gott som varje småbarnsförälder garanterat känner igen). Inte alltid på grund av tidsbrist. Det kan finnas hur gott om tid som helst från början, eoner av tid till och med. Ett barn kan ändå befinna sig i en period där i princip allt måste ifrågasättas, eller emotsättas. Många är de föräldrar som kört sina barn till förskolan iklädda pyjamas. Hemma hos oss har olika period passerat, men just nu befinner vi oss i en period där ett barn körs ut i vagnen varje morgon utan skor och för det mesta utan ytterkläder. Det går helt enkelt inte att komma ut genom dörren annars. De flesta kläder åker sedan successivt på under resans gång. Kanske upplevs en regnjacka som rätt skön trots allt om det regnar ute. Framför allt är det till slut tråkigt att inte kunna springa på trottoaren eftersom att en inte har några skor. Välkända knep för de flesta föräldrar och inget fel i det.

Men när stressnivåerna höjs, framför allt i mig som varande den som ansvarar för att ta hela familjepaketet från en plats till en annan och se till att mina barn inte fryser ihjäl på kuppen, så tvingar jag barnen till saker. Jag utövar tvång för att få det att funka. Jag kanske blir hård i tonen, jag säger åt på skarpen. Jag sätter barn i vagnen och kör iväg trots protester och gråt. Jag kanske till och med håller ner barnet i vagnen när det försöker kliva ur i bara strumplästen. Jag kör vagnen fort för att barnet inte ska hinna kliva ur. Jag håller fysiskt undan barn och låser ytterdörren för att hindra från att ta sig in igen, om morgonens tvisteämne har att göra med att något barn inte vill gå iväg. Och så vidare och så vidare. Det här är saker jag upplever att jag måste göra. Eller kanske framför allt, när min stressnivå blir tillräckligt hög så gör jag de här sakerna utan att tänka. Jag är uppjagad, uppstressad, förbannad och irriterad. Och jag är arg på mina barn för att de får mig att börja svettas, för att de får mig att börja tjafsa, för att de får mig att tappa mitt lugn. Kanske är jag inte en jättedålig förälder och framför allt vet jag att jag inte är ensam. Men jag är inte alltid en bra förälder i dessa stunder. Om jag klarar av att bevara mitt lugn så hanterar jag situationen bättre, men det klarar jag inte alltid. Det händer att jag tar i mot mina barn så de börjar gråta. Det har även hänt att jag börjat gråta. Det har hänt att jag har kört vagnen för fort så att något barn gjort sig illa. Det är det absolut värsta värsta. Det är så hemskt så jag knappt kan tänka på det utan att börja gråta nu. Jag har, om än ej med flit, men i ilska, gjort så ett av mina barn gjort sig fysiskt illa. Det har bara hänt några få gånger, men det har hänt mer än en gång. Inget barn har gjort sig illa ordentligt, det är inte på den nivån. Men det är så fruktansvärt som förälder att bara snudda vid tanken på att skada sitt barn. Dessa händelser gräver sin in och stannar kvar i mig. Förhoppningsvis mer i mig än i barnen. Kanske är ilska och hårda ord värre för dem än det faktum att de råkade slå i foten i hissdörren. Jag vet inte. Det kan jag aldrig veta.

Det som skrämmer mig mest är känslan efteråt. Hur jag instinktivt reagerar med att vilja gottgöra barnen känslomässigt. Hur jag kramar och pussar extra, hur jag vill att allting ska bli bra igen, de hårda orden glömda. Genom att smeka, pyssla om, prata ut, be om förlåtelse och ta extra noga farväl vid förskolan försöker jag släta över, räta ut, göra känslomässigt ogjort. Det går så klart inte. Och det är här någonstans jag börjar tänka på mönstret. Mönstret hos de som faktiskt slår. Slår sina barn eller slår sin partner. De som slår och sedan gråter, ber om ursäkt, säger att det inte ska hända igen. Köper blommor eller presenter, är extra gulliga och kärleksfulla - efteråt. De som ångrar sig och mår dåligt av det de har gjort och försöker göra känslomässigt ogjort! Försöker göra ogjort minst lika mycket för att stilla sin egen ångest över att ha skadat någon de älskar. De har utnyttjat sin makt över någon de älskar, utövat tvång, precis som jag! Och när jag känner så, när jag tänker att min reaktion är samma som hos den som missbrukar sin makt betydligt värre, så mår jag nästan fysiskt illa.

Det går inte att ta tillbaka. Jag är ingen perfekt människa och jag tror i princip inte att det är fel att barn får se även imperfekta föräldrar. Jag kan förklara för barnen varför jag blev arg, be om ursäkt och prata med dem om att vi får försöka hjälpas åt mer nästa morgon, men framför allt att jag ska försöka att inte bli så arg. Det enda som dock verkligen skulle hjälpa är att aldrig mer låta ilskan styra mina handlingar. Jag kan bli arg, men inte låta ilskan ta över och få mig att gå över en gräns jag inte vill gå över. Som att ryta till ordentligt. Jag vill inte ryta till. Det är ingen bra metod. Jag vet det eftersom jag gjort det några gånger och det aldrig leder till önskat resultat. Det är bara jag som bubblar över och inte kan kontrollera mig. Metoden är urusel och leder oftast till mer protester eller barnagråt. Enda vägen att inte ångra mig och inte känna att jag missbrukat min makt mot mina barn (brukat makt är en annan sak, det måste en nog som förälder) är att inte låta ilskan ta över och få mig att göra saker jag inte vill. Jag vet inte om jag klarar det.

(Uppdatering: Nu får jag plötsligt lite ångest över att inlägget ska uppfattas som att jag faktiskt skadar mina barn. Kanske ska en inte skriva om sina känslor kring makt och föräldraskap, tänker jag. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad jag fiskar efter. Jag är inte ovanligt arg, jag är bara inte helt befriad från ilska, även i mitt föräldraskap. Jag hoppas att det framgår.)

Läs även andra bloggares åsikter om barn, makt, föräldraskap, kontroll, ilska

Klassfrågor

Svt.se skriver idag på sin hemsida om att pappors uttag av föräldraledighet ökar. Det är positiva nyheter, tycker jag, även om uttaget fortfarande är förfärande lågt. Va fan är det med er pappor? Varför vill ni inte vara hemma med era barn? Eller är det, som en del hävdar, de egoistiska mammorna som snor åt sig så många föräldradagar de kan och inte släpper in papporna i matchen? Sanningen ligger väl någonstans mitt emellan, som så ofta. I vilket fall är det knappast en nyhet egentligen, det har ju varit väl känt en tid att pappornas del av föräldraledigheten knappast ökar drastiskt utan tvärt om går ganska långsamt. Nåväl, svt vinklar sin artikel något och skriver att pappaledigheten kan komma att bli en klassfråga.
"..enligt den nya rapporten från Försäkringskassan är det framför allt högutbildade män med etnisk svensk bakgrund som stannar hemma med sina barn.
-Det är ju de med lite högre inkomster och något högre utbildningsnivå som tar ut fler dagar, säger Niklas Löfgren."

Hm, okej, låt oss titta närmare på det. "Män med etniskt svensk bakgrund" känns inte så otippat eftersom  det fortfarande i stora delar av övriga världen är väldigt ovanligt att någon annan än kvinnor stannar hemma med barnen. Känns som en typisk kulturfråga där vi helt enkelt är på en liten annan plats än många andra samhällen just nu. "Högra utbildningsnivå" kan kanske kopplas samman med högre inkomst? Ofta brukar det vara så. Men kanske kan också högre utbildningsnivå antas ge en viss ökad känsla för vad som ligger i pipelinen i samhället, så att säga. Det blir mer och mer accepterar att vara pappaledig, båda på arbetsplatser och socialt, men liksom all annan form av samhällsförändring sprider den sig knappast jämt över hela befolkningen samtidigt utan mer som ringar på vattnet. Successivt når förändringen till fler och fler grupper.

Men det som jag hakar upp mig på är "högre inkomster" och sen den dragning som görs på det - att det håller på att bli en klassfråga. Att det de facto är pappor med högra inkomster som i större utsträckning stannar hemma med sina barn tror jag säkert stämmer. Anledningen till det är väl uppenbar; de anser sig ha råd. Vet ej om samma tendens finns hos kvinnor, alltså att de stannar hemma längre med sina barn om det har en hög SGI (sjukpenningsgrundande inkomst, alltså hur mycket du får ut per dag när du är föräldraledig). Det beror kanske på hur väl det ses på arbetsplatsen om kvinnan är borta från jobbet väldigt länge. Det beror garanterat också på om det finns en pappa med i bilden som vill eller inte vill vara hemma med barnet. Men ett är säkert, jag känner väldigt många kvinnor och män som frilansar eller arbetar i egen firma, och de känner definitivt inte att de kan vara föräldralediga någon längre tid, ibland inte alls. Det kan tänkas ha orsaker som att de är rädda för att förlora sina kunder och att det i vissa fall är möjligt att delvis kombinera barnskötsel med att fortsätta arbeta (beroende på bransch så klart). Men det har också i många fall rent ekonomiska orsaker. Klart en inte kan låta bli att arbeta om ens SGI ligger på så låg nivå att en inte klarar av att betala hyran.

Är det alltså så att pappaledighet håller på att bli en klassfråga? Jag skulle istället vilja fråga - vilka områden i vårt kapitalistiskt styrda system är inte klassfrågor?? Om jag kan ta paus från den svenska vintern genom en trevlig resa med familjen till solen mitt i mörka februari är väl en klassfråga. Om mina barn kan få varsin iPad som de önskar sig i julklapp är väl en klassfråga. Om jag har råd att äga ett fritidshus där hela familjen kan gå barfota i veckor och bli fulla av sommar är väl en klassfråga. Om jag har tid att ägna mig åt avancerade surdegsrecept och köpa närodlade tomater på Bondens marknad är väl en klassfråga. Om jag kan hjälpa till med en kontantinsats till mina barns framtida första egna boende är väl en klassfråga.  Och i livets slutskede är väl frågan om jag får en bra pension för att jag har haft en bra lön och/eller haft råd med en privat pensionsförsäkring en klassfråga. Så, är pappaledigheten en klassfråga? Ja. Alla frågor som rör pengar är klassfrågor. Helt enkelt eftersom att det är pengar vårt system bygger på. Pengar att kunna köpa det vi vill, eller pengar nog att kunna ta oss tid att göra annat. Till exempel vara hemma med våra barn.

Ps. För att förtydliga mig menar jag inte att det är värre att vara egen företagare och inte kunna ta föräldraledigt än att till exempel vara anställd med dålig lön eller vara arbetslös. Det är bara ett exempel på att det i mångt och mycket är pengarna som styr över vilka val vi kan göra här i livet. Och kvinnorna då, varför är de i större utsträckning hemma med barnen fast att de har låg inkomst? Tja, i dagens samhälle tar de flesta förskolor inte emot barn under 1 år så någon måste ju ta hand om barnet... Och om en inte har ett arbete där det går att kombinera barnskötsel och arbete, som jag skrev om ovan, så finns det ofta inget annat val än att stanna hemma, även om SGI:n är skitdålig. Varför då kvinnan och inte mannen? Av tradition så klart. 

Läs även andra bloggares åsikter om föräldraledighet, kapitalism, klassfrågor

Marcus Birro

Marcus Birro upphör inte att förvåna. Nu anmälde han sig plötsligt för att kandidera som partiledare i Kristdemokraterna (KD) efter Göran Hägglund. Vad jag vet har han inte tidigare varit aktiv i partiet, även om han varit känd sympatisör. Han har gått i första maj-tåg med kd och talat på något kommunmöte eller liknande, men ej arbetat i partiet på något sätt. Själv sa Birro så här till Världen idag (enligt Nyheter 24) inför första maj-demonstrationen 2009:

– Jag har ingen som helst koppling till kd förutom att jag ligger i linje med vissa av deras åsikter.

Tycker Birro själv att det är en vettig position att bara kliva in från "ingenstans" och ta över som partiledare? Bara för att han är ett känt namn eller vad? Ännu mer spännande blir det så klart när Birro efter knappt ett dygn drar tillbaka sin kandidatur! Anledningen är att det inte går att fortsätta verka som journalist om han samtidigt ska ge sig in i politiken. Ops! Det hade han helt enkelt inte tänkt på. Att fortsätta leda debattprogram och i övrigt uttala sig som någon form av oberoende "tredjemakt"-person. Efter alla diskussioner, efter att Karin Hübinette inte längre ens fick leda ett program som Agenda för att hennes syster (inte hon själv!) plötsligt fått en politiskt maktposition, så tror Birro att han vara partiledarkandidat till ett parti som sitter i Sveriges Riksdag och regering samtidigt som han leder lite samhällsprogram i tv?? Själv tycker jag det känns som om det är en ständigt pågående diskussion kring journalisters opartiskhet och var gränserna går och hur en ska göra med det faktum att så gott som alla journalister som intresserar sig för politik även har en politisk åsikt. Konstigt vore ju annars. Så hur ska medierna göra för att väga upp eller kompensera för detta i största möjliga mån? Alldeles nyligen kom kritik mot SVT för att båda deras politiska expertkommentatorer, Mats Knutson och Margit Silberstein, har en tydlig högervridning. Men att vara partiledarkandidat och samtidigt verka som journalist trodde inte Birro skulle vara något problem.

Alltså, egentligen är det bara ganska ledsamt och det bekräftar samtidigt något som varit uppenbart länge, nämligen att Birro inte är kompetent nog att verka som journalist, att Birro inte äger de grundläggande kunskaper som en kan tycka att han borde ha för att till exempel få fritt utrymme att uttala sig i alla möjliga samhällsfrågor i tv (och då inte som privat tyckare utan som betald programledare eller bisittare). Att Birro inte har koll på vad som händer i den journalistiska världen eftersom att han nog inte tycker att han är journalist och kanske inte är det heller. Ytterligare ledsamt i det hela är att framför allt TV4 fortsätter att ge honom fritt spelutrymme för att leka journalist och framstå som journalist. Nu ska han ju enligt egen uppgift tydligen leda hela Kvällsöppet i höst. En gång i tiden var Birro författare och poet. Jag tycker att han ska fortsätta med det. Har han en massa åsikter om t ex politik som han vill framföra, så är han självklart välkommen att göra även det. Då kan han till exempel fortsätta som krönikör eller bloggare, eller skriva debattinlägg. Vill han istället engagera sig partipolitiskt och arbeta parlamentariskt för vissa frågor så tycker jag absolut att han ska börja arbeta aktivt i ett parti, kanske kristdemokraterna. De behöver säkert folk. Men, jag tycker inte att han ska uttrycka sina privata åsikter samtidigt som han låtsas vara reporter eller journalist.

Sen kan en naturligtvis fundera på hur bra det fungerar att vi i Sverige låtsas att vi inte vet att även politiska journalisterna har en åsikt och om det inte egentligen vore bättre att de helt enkelt var öppna med sina sympatier, så att alla och en var bättre kunde bedöma bakgrunden till deras analyser. Därmed inte sagt att de inte efter bästa förmåga ska försöka vara opartiska och inte får kampanja eller öppet arbeta politiskt samtidigt som de verkar som politiska journalister. Det tycker jag är en otroligt viktig princip. Allra mest sorgligt är nog ändå att Birro själv inte ser att det skulle vara något problem med att just kampanja för en politik och samtidigt leda samhällsgranskande program i tv. Så här säger han till Expressen (enligt DN:s nätupplaga):
– Det blev världens kortaste kandidatur. Jag är lite för naiv och tror att allt ska funka... Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag.

"Någonstans är det ju problematiskt att det inte går att förena olika uppdrag". Det låter som om han försöker få ihop Hem- och Skolaföreningens mötestider med fotbollsträningen. Tja, jag är nog av den åsikten att ovanstående uttalande borde diskvalificera Birro från framtida verksamhet med anstrykning av samhällsgranskning eller politiskt journalistik.

Läs även andra bloggares åsikter om birro, kd, journalistik, tv4

Hipstern eller Det är väl bra att folk har en hobby

I dagen DN Kultur skriver Hanna Fahl en krönika med innebörden att hipsterkulturen håller på att bli mainstream och därför kommer den snart att självdö. Fahl menar också att det är något positivt. Hon skriver: "Hipstern är nu så välrepresenterad i alla samhällskikt att den har blivit en ny köpstark målgrupp för både tv-kanaler och Coca Cola, och det är ganska skönt. Det betyder att vi bara är en "Vitamin Water: ankfettssmak" ifrån den slutgiltiga begravningsceremonin för hipstern." Det kan säkert finnas en massa orsaker till att Fahl är hjärtligt trött på hipstern, eller kanske snarare hipsterns genomslagskraft i kulturen och (sociala) medierna. Jag menar, om någon stod och finmalde sina kaffebönor helt ensam i sitt lilla kök utan att berätta om det skulle det ju knappast kunna uppröra någon. Och visst är det lätt att irritera sig på något som känns aningen påklistrar och kanske lite väl trendkänsligt för att vara helt genuint. Men samtidigt kan jag inte riktigt förstå poängen i att önska livet ur en kulturyttring. Vad spelar det för roll om hipstern dör, liksom? Det kommer ju bara följas av någonting nytt, någonting lika insnöat och utifrån sett eventuellt lite corny som folk med känsla för trendvindarna kommer att kunna haka på. Nu är jag ingen expert på just hipsterkulturen, men att folk bakar surdeg och odlar kryddor i köksfönstret är väl egentligen inte så dåligt. Det kunde varit värre med en trend som säger att folk bara ska konsumera engångsprodukter och slita och slänga utan eftertanke. Låt dem hållas, tänker jag. Det är väl bra att folk har en hobby!

Läs även andra bloggares åsikter om hipster, hobby, kultur, samhälle, Sverige

Dödshjälp

Men allvarligt talat, det här med dödshjälp. Det är inte direkt någon het fråga just nu, men kanske borde det vara det? Inom vården måste det finnas verkliga situationer ganska ofta inte där de tvekar inför vad de ska göra, det är förmodligen nog så väl formulerat i lag, men däremot där de kanske hade kunnat agera annorlunda om vården hade haft andra befogenheter, alltså om lagen var annorlunda. Jag tycker dödshjälp är bra och borde vara tillåtet. Klart det finns massor av problem med dödshjälp som snabbt kommer upp i tankarna, men för några är sedan såg jag en helt fantastiskt dokumentär. Jag tror den var från Holland. Där är "dödshjälp" tillåtet. Men bara under mycket hårt reglerade noggrant specificerade förhållanden. Och så måste det så klart vara, för att det under inga som helst omständigheter ska kunna finnas något gränsfall eller någon som utnyttjar det som chansen att ta kål på någon. Ian McEwan har ju till exempel skrivit boken Amsterdam där han utnyttjar tanken att det skulle gå att åka till Amsterdam för att göra sig av med t ex en oönskad livspartner. Så är det naturligtvis inte i verkligheten. Och eftersom exemplet i Holland finns sån finns det också någon som redan suttit och tänkt igenom regler och begränsningar för att täppa till alla hål och sudda ut alla gråzoner. Jag blev otroligt rörd och imponerad när jag såg den holländska dokumentären och enda sedan dess har jag varit om än inte högljudd, så ändå en förespråkare för just dödshjälp. Kanske återkommer jag med mer fakta kring den holländska modellen vad det lider.

Läs även andra bloggares åsikter om Amsterdam, dödshjälp, Ian McEwan, litteratur, sjukvård, Sverige