För den uppväxande generationens skull

I samband med nyss avslutade presidentvalet i Finland gick det en gullig historia om ett finskt barn som hade frågan om även killar kunde bli presidenter. Det hade ju aldrig hänt under det barnets levnadstid. Vi vuxna ler så klart åt historien eftersom vi vet hur världen ser ut "egentligen", och hur fortfarande relativt ovanligt det är med kvinnor i den absoluta toppen. Härligt, kanske vi tänker, att just det barnet ännu inte mött någon annan verklighet än just den ovanliga omvända. Förr eller senare kommer även hen så klart bli medveten om det tokiga i frågan. Men det jag tycker historien framför allt visar är hur snabbt invanda sanningar kan ändras och hur enkelt barn accepterar det vi säger till dem eller den verklighet vi låter dem uppleva. Det är som den här diskussionen kring ordet snippa (som min ordjustering förresten fortfarande inte tål utan genast ändrar till något annat). När jag först fick ordet presenterat för mig så kändes det väldigt onaturligt. Som en konstruktion, vilket det ju är! Det kändes konstigt att säga, men då jag snabbt blev informerad om syftet, trots att jag som vuxen inte upplevde det som naturligt, har jag konsekvent använt det sen dess i min kommunikation med barn. Och vet ni - dessa barn upplever inte ordet som konstigt eller konstruerat. För dem heter det snippa, och det var ju det som var hela poängen. Att ge barn (och vuxna för den delen) ett neutralt namn på det kvinnliga könet. Så som snopp. Förändringar som sker hos de barn som växer upp idag kan vara så radikal och omvälvande. Ett helt nytt språk, helt nya ord, finner mark och blir naturliga. Det samma kan självklart ske med beteenden, attityder, inställning till maktstrukturer, upplevelser av det egna jaget och dess möjligheter. Tänk vilken skillnad vi kan göra om vi verkligen tar barnens uppväxtvillkor och sammanhang, den verklighet de möter, på allvar. För att återgå till historien med det finska barnet. Vad svarar vi på hens fråga? Om vi skrattande förklarar att det är vanligast med män som är presidenter så har barnet lärt sig den maktstruktur som är rådande i dagens samhälle. Om vi däremot svarar att både män och kvinnor kan vara presidenter och sedan visar barnet att det är sant genom att under barnets uppväxt låta det se både män och kvinnor i toppositioner, ja då kommer det te sig helt naturligt för barnet. Oavsett om vi tycker det är onaturligt att kvotera in kvinnor eller sätta regler som varannan damernas. Kanske är det inte för vår skull, eller för dessa "damers" skull vi bör göra det, utan för den uppväxande generationens skull.

I sminkdisken

Ibland behöver jag köpa någonting som finns på så kallad "parfymavdelning", typ ny mascara (eller vad kallas avdelningarna?). Jag är grymt tråkig och köper i princip samma produkt jämt, om den inte gått ur sortimentet. Händer alltför ofta. Avskyr att behöva leta upp nytt som funkar som jag vill. Nåväl. När jag var yngre var det nästan aldrig någon försäljare som närmade sig mig när jag var där. Nu för tiden blir jag uppraggad direkt. Jag funderar på om det beror på att tiderna förändrats eller om det beror på att jag ser äldre och mer köpstark ut. Eller mer i behov av antirynkprodukter, kanske..

Hur som helst roar jag mig ibland med att låta någon översminkad försäljningskvinna, för det är i princip bara kvinnor, förevisa diverse produkter som hon anser att jag absolut behöver. Ibland chockar jag dem med att påstå att jag bara tvättar ansiktet med tvål. Då svimmar de nästan.  I vilket fall utbrister intensiva protester. Så FÅR jag bara inte göra, det är absolut förbjudet! Det kommer förstöra min hy och hu och hå. Men faktum är att jag får göra vad tusan jag vill med min hy och det faktum att jag har tvättat ansiktet med tvål stora delar av mitt liv är inte straffbart.

En annan favorit är att låta dem prata sig varma om hur jag måste sminka mig. Jag har ganska tunn hud som lätt blir rosig (när jag blir varm, när jag dricker ett glas vin, när det är kallt ute osv). Lösningen på detta, vilket jag fått höra ett antal gånger, är att använda någon slags foundation som jämnar ut och täcker rosigheten. Sen ska jag ovanpå det applicera - rouge! För att inte se så blek ut. Logiken är så sjuk att jag varit tvungen att fråga om det flera gånger för att verkligen få bekräftat att det är så sminkregelboken säger. Först täcka din naturliga rosighet och sedan anlägga artificiell. För att få fram min "naturliga skönhet", så klart.

Nej, jag gör inte detta för att driva med någon. Jag skulle aldrig vara ironisk eller driva med den som bara gör sitt jobb. Det jag fascineras över är argumenten och resonemanget, som så klart är någonting de lärt sig, men också delvis representerar en annan syn än jag har. Jag gör det som en del social studie och en del att vara till lags. De verkar alltid så glada när jag stannar en stund och lyssnar lite på deras reklam. Ofta köper jag någonting, men det är vad jag kom för att köpa från början, även om de inte vet det. Så är vi alla nöjda.. hoppas jag. Raljera gör jag bara när jag kommer hem. :)

Skolval

Det finns få saker som gör mig så arg som ordet "skolval". I vår kommun har precis ansökningstiden för höstens "skolval" gått ut och luften runt omkring mig har i veckor surrat av frågor och diskussioner kring just detta ämne. I flera år arbetade jag i skolan och berördes av frågor kring skolval i min yrkesroll. Nu är det mest i den privata sfären det snurrar. Vad är då detta - skolval? Jo, det är när eleverna, eller i många fall de blivande eleverna och därmed i praktiken egentligen föräldrarna, ska välja vilken skola en vill gå i. Alla elever söker numera till skolan, ingen hör självklart hemma i någon skola överhuvudtaget. Detta sker även på vissa nivåer i högra åldrar (till högstadium osv) men för enkelhetens skull tänker jag hålla mig till det jag är mest ansatt av, nämligen valet till förskoleklass (kallade förut 6-årsverksamheten).

Alltså okej, här ska väljas skola. Eller ska det verkligen det? Det kallas val, och för varje barn måste tre skolor rangordnas, förstahandsval, andrahandsval och tredjehandsval. Det är för att rektorerna ska kunna putta barn i rätt riktning om de inte får plats på sitt förstahandsval. Det är okej. Placeringsmässigt är min uppfattning att de allra flesta skolor gör ett jättejobb med att ge en så bra plats som möjligt till barnen. Men är det verkligen ett val? Situationen i flera delar av landet idag, och definitivt i Stockholm, är att valet i princip bara finns på pappret. Det absolut bästa en förälder kan göra i dag är att i första hand välja den skola som antingen 1) har skolbevakningsplikt på barnet eller 2) ligger närmast hemmet. Allting annat kan straffa sig. Det är nämligen sånt tryck på de allra flesta skolor i Stockholm just nu så att bara bereda plats till alla som söker är svårt nog i sig. Att ta in barn som söker från ett annat område är inte att tänka på. För när förstahandsvalsprincipen tjänat ut sin roll tar nämligen närhetsprincipen över (och i vissa fall syskonförtur, men även där måste barnet bo inom en viss radie från skolan för att syskonförturen ska gälla). Väljs en populär skola en bit från där en bor i första hand så blir en troligen bortsorterad från denna på grund av närhetsprincipen och sen blir en i värsta fall bortsorterad från den skola som ligger närmast eftersom en inte valt denna i först hand. Risken är då att hamna på tredjehandsvalet som kanske bara lades till för att alla måste fylla i tre alternativ. Enda sättet att "skydda" sig mot detta är alltså att välja närmsta skola i första hand och därmed försvinner definitivt möjligheten att försöka komma in på en poppis skola en bit bort. Så var det med den valfriheten. Så att kalla det skolval tycker jag är lite väl magstarkt. Det handlar knappast om att familjer i verkligheten kan välja skola fritt.

Dessutom råder en stor förvirring kring begreppet "närhetsprincipen". Många föräldrar förstår inte hur denna tillämpas och misstar den för att de som bor närmast skolan får plats först. Så fungerar det inte. Grupper av barn på ena sidan av skolan, som inte har någon annan skola någorlunda nära sig åt annat håll, kan "trycka bort" grupper av elever som bor på andra sidan skolan. Därför kan ett barn som bor längre från en skola få plats före ett barn som bor närmare, men som har en annan skola den kan "tryckas mot". Låter det svårt? Tja, det är det fler som tycker. Jag som har arbetat i skolan förstår denna princip ganska bra, men jag vet att många andra föräldrar inte har fått detta på ett tillfredsställande sätt förklarat för sig. Alltså har vi en situation där föräldrar förväntas "välja" skola till sina barn baserat på information som de antingen inte har eller inte förstår till fullo. Varför kan inte denna placering av barnen ske utan att föräldrarna måste ha ångesten över att välja när det enda vettiga valet under rådande omständigheter ändå i princip lämnar familjerna utan val? Redan tidigare gick det att söka sig till en skola som inte var den närmsta skolan och då kunna få börja i mån av plats. Vad är skillnaden nu? Förutom en massa administration, ångest och ett skenval. Nej, ta bort det "fria skolvalet". Sämre reform får en leta efter.

Trött på bröst

Igår kväll twittrade jag lite uppgivet: "Finns det någon berömd kvinna någonstans i världen som betraktas som vacker men inte har visat brösten offentligt?" Fick några svar där folk påstod att jag hade fel, men det var inte ett påstående utan en ärlig fråga. Orsaken var att jag på rekommendation av en vän skulle kolla upp en skådis som jag inte visste vem det var. För att få en bild av personen gjorde jag, som många gånger förut, en bildgoogling. Och det är där det vanligen händer, för mig. Att jag blir så trött och ledsen. För jag skulle vilja påstå att nästan varje gång jag gjort liknande på en kvinnlig skådis, och då pratar vi ofta om fantastiska skådisar som jag på något vid beundrar och vill veta mer om, har det i bildfloran med blandade bilder från karriären alltid kommit upp ibland en men ofta många lättklädda bilder i olika softa ljus. Tittar en vidare får en oftast se hela kvinnans bröst i alla fall på någon bild. Är det jag som är överkänslig? Borde jag kanske betrakta det på samma sätt som när en man tar av sig skjortan? Jag vet faktiskt inte. Jag vet bara att jag alltid blir beklämd och ledsen. Även på de så kallade "konstnärliga" bilderna.

Måste kvinnor visa brösten? Är det det som ska till liksom? En twittrare tog upp Patti Smith som exempel på stark vacker kvinna med integritet. Hade hon verkligen visat brösten? Jodå, en enkel bildgoogling så får en snart se både Pattis bröst rakt framifrån på foto. (Var det hennes egen idé? Jag betvivlar det.) Det finns säkert en konstnärlig eller integritetshävdande förklaring. Men jag tror inte på dessa förklaringar, jag är ledsen. Jag tror att alla kvinnor i världen har olika bra skäl för att ta av sig, men i grund och botten kommer kravet på att göra det någon helt annanstans ifrån och tydligen är kravet så stort att nästan ingen klarar av att stå emot i längden. Och i ärlighetens namn tycker jag även rätt synd om de unga män på uppgång (nästan bara skådisar i männens fall, i kvinnornas fall fler kategorier verkar det som) som känner pressen på sig att ta liknande "eggande" foton också, när de egentligen bara vill skapa konst eller teater. Är det vad som krävs, att vi ska erbjuda våra kroppar som objekt för att bli accepterade?

Angående partiledarna ersättningar

Vi får ständigt höra att de som är aktiva toppolitiker inte är det för lönernas skull. Var de ute efter höga löner skulle de istället gå till näringslivet. Okej, nu när vi vet det kanske vi kan sänka deras löner? För i ärlighetens namn, vad ska de med så himla mycket pengar till? Finns det någon poäng i att kasta in våra folkvalda i en livssituation där de inte längre behöver tänka efter innan de handlar, där de förmodligen inte kommer att kunna göra av med all sin lön utan börjar samla på hög, där de som i en handvändning tappar all kontakt med hur det är att leva som en vanlig lönearbetare? Finns det något egenvärde i det? Om de nu inte antas göra jobbet för pengarna. Klart de ska ha en bra lön för ett hårt jobb, men hur bra måste den vara? 

Idag, i samband med att dn skriver om att Löfven ligger efter flera av de andra partiledarna i löneligan, berättar de också om den reform som Vänsterpartiet nyligen gjort. De har tagit beslutet att partiledaren får ut 27 500 kr efter skatt, resten av pengarna ska gå till partikassan. Tittar en på de andras siffror ser inte 27 500 kr ut som så mycket pengar. Men det är efter skatt. Jag är inte så bra på våra skattsatser här i landet, men även om en bara räknar med en kommunal skatt på 32% så innebär det en månadslön på ca 40 440 kr. Troligen mer eftersom Vänsterpartiets ledare förmodligen kommer över gränsen för statlig skatt.

Jaha, ändå kan tyckas. Inte supermycket pengar i plånboken, även om det är en bra lön. Men vad är det i verkligheten en partiledare ska betala med sina pengar under de år personen är partiledare? För de första behöver flera av dem dubbelt boende eftersom vi har ett representationssystem i Sverige där riksdagsledamöter antas representera sin hemort och även vara skriva där. För detta dubbla boende får de ersättning. Eftersom många av dem är mer eller mindre bofasta i Stockholm är det sällan några stora dyra bostäder de har kvar på hemorten. Bra så. Men förutom detta arvode (lönen) och traktamente (för boende) reser de dessutom gratis inom landet och får rätt förmånliga pensioner och/eller inkomstgarantier (beroende på ställning och hur länge de suttit i riksdagen). Här finns reglerna.

Det låter i mina öron som om de inte behöver betala så himla mycket själva under sin tid som folkets tjänare helt enkelt, vilket ju är bra. Klart de ska kunna resa från Pajala till Stockholm så ofta de behöver. Men vad ska de med alla pengar till? En stor del är väl mer eller mindre fickpengar, antar jag. Ta till exempel Vänsterpartiets ledare. Den personen kommer att få ut 330 000 kr om året rakt ner i fickan. Det tycker jag räcker. Med tanke på just att så mycket av omkostnader redan är betalda. Centerns partiledare får ut 1 820 000 kr före skatt per år. Säg att hela 820 000 går till skatt. Det betyder att centerpartiets ledare får ca 1 miljon kronor i fickan per år. Varför det? Varför ska hon bli mångmiljonär på att tjäna folket i riksdagen några år? Jag tycker det är olämpligt och osmakligt och jag skiter högaktningsfullt i om det är lågt i jämförelse med privat sektor eller inte. Den erfarenhet och den makt som dessa personer får under sina år i folkets tjänst kommer förmodligen ändå ge dem en hög lön i annan tjänst när uppdraget i riksdagen en dag är över. Plus att de då även har en hög statlig pension att se fram emot.

Att göra som Vänsterpartiet i denna fråga tycker jag är det enda riktiga och jag applåderar deras initiativ. Om de övriga partierna följde efter skulle vi så småningom kanske kunna sänka lönerna och istället satsa riksdagens pengar på annat, som att undervisa om demokrati i skolorna och bättre nå ut med olika beslut till medborgarna. För jag tror på det som så ofta sägs, att makten och möjligheten att vara med och bestämma är det som driver de flesta av dessa människor till att göra det jobb de gör, inte pengarna. Klart de ska ha betalt, men jag skulle vilja se den partiledare som tackar nej till statsministerposten t ex med hänvisning till att det är för låg lön. Nej, mina vänner, det är inte det som driver dem. Så låt oss en gång för alla ta hänsyn till det. Och om det nu finns några som inte vill göra jobbet om ersättningarna sänks, bra för oss! Då blev vi av med den idioten. Jag vill ändå inte ha någon som styr landet bara för lönens skull.