tisdag 29 november 2011

Hur mycket släpper du ut, lilla vän?

Läser med oro i dagens DN en intervju med Åsa Romson där de räknat ut hur mycket hon personligen påverkar CO2-utsläppen genom sin konsumtion. Detta kan en räkna ut på www.klimatkontot.se. (Tyvärr hittar jag inte artikeln på nätet, i papperstidningen finns den i Stockholmsdelen). Det som får mig att reagera är att uträkningen tydligen visar att hon släpper ut 11,7 ton koldioxid (CO2) per år mot medelsvenssonsnittet på ca 10 ton. Tja, det kan ju vara som det är med det eftersom en politiker kanske tvingas resa mer än vanliga medborgare till exempel. Men det som är skrämmande är att vid en genomgång så verkar det som om Romson redan gör väldigt mycket för att försöka hålla sina usläpp nere. Hon cyklar till jobbet och när hon kör bil är det i en bilpool som dessutom kör på diesel. Hon flyger inte mycket mer än då och då i jobbet när hon måste, flyger ej privat varje år, vilket många andra svenskar gör. Hon äter mycket rotfrukter (vilket är bättre än andra grönsaker), ej så mycket kött (vilket är dåligt). Hon spenderar en del på kläder, ca 12000 om året, men knappast ovanligt mycket med tanke på hur mycket en del shoppar. Hon källsorterar det som går i ett vanligt flerbostadshus i Stockholm, dvs plast, glas och så men ej matavfall. Hon har dessutom ett vindkraftsavtal för elen, försöker ta kosta duschar m.m.

När jag läser genomgången av hennes konsumtion så undrar jag hur i hela fridens namn hon kan hamna över medelsvensson. Jag tänker på alla som dagligen sitter i sina egna bilar helt solo i köer från och till jobbet, alla som äter nötkött mer eller mindre dagligen, som flyger till Thailand varje vinter, och inte har några som helst specialavtal för sin el. Det känns som om Åsa Romson lätt med de livsval hon gör borde ligga en bit under medel. Hon tänker på det och gör en hel del, liksom. Ändå räcker det inte. Jag gjorde en egen test på klimatkontot.se och hamnade på 7,3 ton CO2 per år. Anledningarna att jag fick bättre siffror beror inte så mycket på saker jag medvetet gjort just för att minska utsläppen. Jag äter till exempel inte kött. Jag kör aldrig bil. Jag har förmånen att ha andelar i ett vindkraftskooperativ som gör att våra elkostnader minskar betydligt men också bidrar till mindre CO2-utsläpp. Jag bor i flerbostadshus, dricker nästan ingen alkohol och reser sällan varken tåg eller flyg. Men det väcker ännu fler frågor hos mig - vad kan jag ändra på för att minska mina utsläpp ytterligare? Det är faktiskt inte någon lätt fråga. Det skulle faktiskt kräva lite av mig, göra mitt liv lite mindre bekvämt. På sajten får jag tips på saker som just jag kan göra, i förhållande till mina siffror;

-Flyga mindre: Men alltså, en resa till antingen solen eller utomlandsboende släktingar vill jag kunna unna mig per år. Att åka tåg är inte alltid ens möjligt och dessutom nästan alltid för dyrt. Dock att jag får försöka se till att alltid betala klimatkompensation för mina resor (det kan en göra på de flesta bolag nu för tiden). 

-Äta mer rotfrukter. Men alltså, det är nog nästan omöjligt att hitta så många rotfrukter som hela familjen gillar. Själv får jag ont i magen av morötter. Svårt.

-Slänga mindre mat. Ja! Det ska vi absolut göra. Har lätt ångest över att vi är så skitdåliga på attta tillvara på rester och annat. Ofta hamnar de i kylskåpet och sen äta de inte och sen slängs de.. huga.

-Duscha kortare. Men alltså det är inte jag! Det är de andra jag bor med. Tusan vad de älskar att bada länge och ha rinnande vatten mest hela tiden. Barnen alltså. Men ska hålla bättre koll på det (i dessa kategorier anges hushållets konsumtion och sen delas det med antalet boende i hushållet, om jag förstod det rätt).

-Bli bättre på att stänga av apparater hemma. Ja, det borde vi bli. Men många moderna apparater släpper alla inställningar och annat när en stänger av elen. Till exempel blir jag tokig när någon drar ur min radio i köket och sen har alla kanalerna hoppas ur och jag måste trycka mig runt hela fm-bandet för att lyssna på nåt. Sen är det här med knapparna som barnen har lärt sig använda som gör att apparater bara ställer sig på vila. Om vi till exempel ska stänga av tv:n så måste hela schabraket vändas och en måste trycka in en dold knapp på baksidan. Inte aktuellt för barn. Dra ur sladden? Inte heller någon bra uppgift för barn. Det är helt enkelt inte gjort för att vara enkelt att slå av elen ordentligt nu för tiden.

-Sänka temperaturen hemma. Ja, det borde vi göra. Här angav jag en siffra som jag inte är säker på att den stämmer eftersom vi inte har någon inomhustermometer, men det borde jag kolla upp.

Summa summarum: det som är jobbigt med genomgången i DN är att det sätter ljus på hur svårt det kan vara att verkligen göra någon skillnad. Det kan krävas lite mer än det där absolut enklaste för att det ska ha någon effekt. På klimatkontot.se kan jag läsa att om alla skulle leva som jag så skulle det släppas ut mindre koldioxid i världen än vad det gör just nu (inte mycket under men ändå). Det känns ju roligare än tvärt om. Men tyvärr det räcker inte på långa vägar för att vända utvecklingen. Många effekter är av redan gjorda utsläpp och går inte att ta tillbaka. Vi måste tillsammans komma ner i betydligt lägre siffror om den nuvarande utvecklingen ska kunna vända. Idag har jag fått mig en tankeställare och ska nu fundera vidare på vad just jag kan bli bättre på.  


måndag 28 november 2011

Val i Egypten

Idag inleds första fria valet i det nya Egypten. Demonstranterna på Tahrirtorget uppges bojkotta det eftersom de ännu inte fått igenom sina krav. På ett sätt känns det viktigt att valen nu faktiskt drar igång och inte blir ytterligare fördröjda. Vet inte vad ett uppskjutande skulle ge för konsekvenser och om det inte ger konsekvensen att hela den nu planerade proceduren ses över så är det ingen vinst i sig. Men tydligen är presidentmakten i Egypten väldigt stor, varför riktiga förändringar ännu inte kan komma till stånd förrän även presidentposten utsätts för fria val. Ett av demonstranternas krav är att det planerade presidentvalet ska tidigareläggas. En annan sak är att valet kommer att hållas i flera omgångar och dra ut över ett antal månader och med rådande säkerhetsläge i landet känns det helt ofattbart hur det ska kunna anses att samma förutsättningar har rått vid samtliga valomgångar. Det känns otroligt tråkigt att Egypten hamnat i detta. Att det alltid kommer några nya idioter som gör allt de kan för att hålla sig vid makten. Det är en sådan klassiker att det nästan får mig att ge upp tron. Tur att egyptierna själva inte tappar hoppet lika lätt som jag. Summa summarum är det väldigt rörigt. Vi får väl se hur det går. Om ni undrar över de formella upplägget på valet och dess problem så läs denna genomgång.

onsdag 23 november 2011

Vad tusan håller sossarna på med?

Jag är inte socialdemokrat i den bemärkelse att jag inte är medlem i partiet och jag röstade inte på socialdemokraterna i senaste valet. Men det gör mig ledsen när det parti som tidigare genom den svenska historien varit den största garanten för en fortsatt utveckling av välfärdsstaten plötsligt inte verkar kunna skapa en enda positiv nyhet om sig själv. Utan socialdemokraterna går det än så länge inte att skapa ett tillräckligt starkt alternativ till nuvarande styret. Att de hade en partiledare som fick utstå så enormt mycket kritik internt att hon frivilligt valde att avgå var nog det första stora felet. Jag tror fortfarande att om ett enat parti hade slutit upp bakom Mona Sahlin istället för att ständigt tvinga henne in i konflikter och interna konfrontationer så hade hon kunnat sitta kvar och leda partiet framöver. Det vi ser nu i svensk politik, när mycket av väljarnas känsla för vem som är bäst lämpad att leda landet landar hos Reinfeldt har nog mer med en skicklig högerstrategi att göra än med en olämplig socialdemokratisk strategi. Socialdemokraterna saknade nog snarare en strategi överhuvudtaget. Moderaterna däremot, som befann sig i opposition i långa tider, hade all orsak i världen att hitta en vinnande strategi. Dessutom kan jag lätt förstå att många svenskar var rejält trötta på socialdemokraternas hegemoniska självklarhet.

Personligen känner jag att Perssons buffliga självbelåtenhet under flertalet år i ledningen för sossarna präglat min negativa bild av (s) i hög utsträckning. Att vara så säker och så pösig, att köra över det egna partiet så självklart utan eftertanke, sådana egenskaper är något jag mot min vilja förknippar en hel del med partiet efter GP-åren. Att partiet var så stort och hade sån makt att en sådan människa inte fick tillräckligt mycket press på sig utan kunde fortsätta pösa bäst han ville. Kanske är det det som gör att partiet nu känner sig manade att stödja Juholt för kung och fosterland, trots att han gång på gång visar sig okapabel till den fingertoppskänsla som en duktig politiker bör ha. Även om mycket skiljer dem åt påminner Juholt i sin utstrålning inte så lite om GP. Han bufflar på, han lyssnar inte inåt, han pratar uppenbarligen utan att tänka först, han vänder sin egen kappa efter vinden utan att först analysera utfallet av ett sådant agerande. Jag tror att socialdemokraterna helt enkelt känner sig hemma med en sån ledare. De är präglade på ett ledarskap som det knorras lite åt i kulisserna men som accepteras så länge ledare själv är full av tillförsikt och övertygad om sin egen förmåga. Denna utstrålning hos Juholt var förmodligen det som fick Andnor och de andra att falla i farstun. De kände sig hemma när de hamnade i Juholt stora famn.

Under väldigt många år styrde socialdemokraterna i svensk politik. Även om de fick luta sig mot än den ena än den andra under årens lopp så var deras plats i någon form av beslutande ställning sällan hotad. Självklart präglar det ett parti och ett partis syn på sig själv. Om ett fotbollslag vinner om och om och om igen är det nästan omöjligt att det inte på ett negativs sätt påverkar lagets kämparanda, tåga och motivation. Även om det finns brister i laget så finns inget jättestarkt själ att ta tag i dessa brister så länge laget fortsätter att vinna. Men, negativa egenskaper som kan accepteras och funka när ett parti befinner sig i styrande ställning, sitter på alla stolar och gör lite som det vill fungerar inte alls när ett parti befinner sig i opposition. I opposition måste ett parti vara smartare, mer slipat, snabbare, mer synkat och framför allt framstå som mer kapabelt än de som för tillfället befinner sig vid makten. Moderaterna och deras spinndoktorer har haft årtionden på sig att inse detta. De har haft en genomtänkt strategi för skapa en ny bild av sitt parti och för att ge svenska folket en helt ny känsla av partiet. Och de har lyckats bra. Det går knappt att förstå att Reinfeldt och gänget är från samma lag som de mörkblå, mossiga skräckfigurerna i Gösta Bohmans gäng en gång i tiden.

Den nuvarande socialdemokratin, som stolpar på i ullstrumporna, kommer aldrig kunna komma tillbaka till makten om de inte styr upp sig själva inifrån och ett första led i det är naturligtvis att visa att de i alla fall själva drar åt samma håll. De måste vara överens om vad de står i en fråga innan de uttalar sig. De kan, för bövelen, inte hålla på och svänga i var och varannan omröstning. Och de måste kommunicera ett tydligt alternativ. Att som nu senast, efter omfattande kritik mot reglerna (eller snarare de bristande reglerna) kring redovisning av partibidrag plötsligt göra en kovändning i elfte timman och inte rösta för det de tidigare krävt är ju lika med politiskt självmord. Vad tänker de med? Eller snarare, problemet är väl att de inte tänkt. Även om det skulle vara så att den väg de nu väljer att gå ger dem skäl att göra detta lappkast så är det omöjligt att på enkelt förmedla detta till den stora gruppen väljare på ett sätt som gör att alla kommer att bära med sig den bilden av vad som skedde. Det de stora massorna kommer att bära med sig är den första rapporteringen i frågan - nämligen att sossarna sade sig kämpa för en sak och sedan när det verkligen gällde, svängde i frågan och rättade sig efter den styrande makten. Det är inte så en förmedlar ett starkt trovärdigt politiskt alternativ!

Den starkaste känslan från alla socialdemokratiska blunders den senaste tiden är bara att det inte finns några gemensamma övergripande mål (förutom att ta tillbaka makten, vilket är ett ruttet mål om det saknar innehåll), att det inte finns några gemensamma riktlinjer för så här skapar vi en trovärdig och stark bild av oss själva. Vissa tider i livet kanske det till och med är nödvändigt att hålla sitt ord, bara för att just visa att en håller sitt ord! 

söndag 20 november 2011

En jobbig barndom

För några år sedan sa jag på skämt till en kompis, apropå att jag inte tycks kunna göra karriär inom något yrke, att jag nog inte har haft en tillräckligt jobbig barndom för att orka slå mig fram. Inte så att jag haft en idyllisk barndom, men ändå, inte så där svååååår som en ibland kan få känslan av är själva drivkraften bakom en del människors framgångar. Revanschlusta. I var och varannan berättelse som så kallade kändisar spottar ur sig tycks en tuff tid i barndomen finnas med i bakgrunden. Är det kanske så att det behövs lite extra ordinära omständigheter för att prägla en person så pass att den får motivation nog att slå sig fram i riktigt tuffa branscher?  Nej, jag känner mig tveksam till om det verkligen är så att de med ett jobbigt förflutet verkligen är överrepresenterade i förhållande till övriga befolkningen. Troligen är det väldigt många som inte har en sån historia att berätta och som också har blivit framgångsrika här i världen, men kanske berättar de inte något speciellt om sin bakgrund eller så är det bara så att de svåra historierna lättare stannar kvar i våra minnen.

En annan möjlig orsak är att det faktiskt inte är så värst unikt att barn lever upp under ganska jobbiga förhållande. Jan-juni 2011 berördes till exempel 358 barn i Sverige av vräkning, enligt uppgifter från Bris, trots att det finns en nollvision om detta. Hemlösa barn på våra gator? Är det något vi kommer att få se framöver? Under år 2010 hade BRIS totalt 23 728 stödjande kontakter (telefon, chatt och mejl). Om en tar med de kontakter som de även hade i sitt diskussionsforum kommer siffran upp i 52 217 st. Det är fler kontakter än någonsin tidigare, men de skriver själva att det troligen beror på mer generösa öppettider och fler sätt att kommunicera. Fantastiskt, på ett sätt, tänker jag. Att något barn som behövt stöd och hjälp, någon att prata med, vid 52 217 tillfällen har fått det! Skrämmande, på ett annat uppenbart sätt. Att så många barn behövt den hjälpen. Och då är det så klart otroligt många som inte söker kontakt med någon, eller har andra kontakter än med Bris. 

Vårt land, ett land som borde ha bland de bästa förutsättningarna i världen. Här är medvetenheten stor. Folkviljan verkar sätta barnens behov högt. Vi daltar med och curlar våra barn, vi pratar mer och mer om andra kvaliteter i livet, vi höjer den före detta dagispersonalens kompetens och gör dem till förskolepedagoger. Vi talar om pappamånader och fler och fler pappor tar föräldraledigt i alla fall någon del under sina barns första år. Vi får betalt för att vabba, vi har regler för föräldrakontakter och utvecklingssamtal i förskola och skola, vi har lagar mot att slå barn. Människor som ska arbeta inom barnomsorgen måste visa utdrag ur belastningsregistret för att visa att de inte tidigare dömts för övergrepp mot barn eller barnporrbrott. Inga överträdelser mot barn är, upplever jag, socialt accepterade i Sverige. Så som kanske situationen är i vissa andra länder, där lagar mot t ex barnaga finns fast att många i praktiken tycker att föräldrar har rätt att markera rätt hårt mot sina barn, även fysiskt. Vi har rätt strikta regler om anmälningsplikt och annat inom barnomsorgen. Vi har fri vård och tandvård för barn. Vi har regelbundna kontroller på bvc och senare av skolhälsovården. Vi har mentorer och antimobbningsprogram i våra skolor.


Så hur kan det vara så många barn som faller igenom? Hur många barn kommer aldrig överhuvudtaget i kontakt med andra än de som eventuellt förtrycker, missköter, mobbar eller misshandlar dem (antingen fysiskt eller psykiskt och i vissa fall båda)? I princip inga skulle jag tro! De absolut flesta möter skola, förskola, vänner, grannar, släkting kanske. Andra barn och deras familjer. I skolan finns en massa vuxna, rastvakter, lärare, speciallärare, fritidspersonal. Hur kan det finnas utrymme för något enda barn att bli mobbat genom hela sin skoltid? Jo, jag vet att det är otroligt svårt att veta var gränsen går. I förhållande barn finns ett stort mått av att respektera att barn i viss utsträckning behöver lära sig lösa ett visst mått av konflikter själva. Ibland kan det vara svårt att se vad som verkligen händer när inte de vuxna är där, vilket de varken kan eller ska vara hela tiden. Även barn behöver få vara ifred. Men ändå. Hur svårt är det att fråga då och då? Och om ett barn inte berättar första gången, kan det vara så att en som vuxen behöver fråga igen, och igen, och igen. För att barnet ska förstå att det finns en öppning, att det är okej att berätta, att det finns hjälp att få och att någon ser att det kanske inte är så bra trots allt. Det samma gäller barn som verkar ha det jobbigt hemma. Hur ofta frågar omgivningen? Och om barnet säger allt bra, hur många frågar igen? Gör jag det? Jag hoppas verkligen det.

fredag 18 november 2011

Varför?

Det är så stort, det här hur vi ser på våra liv, vårt samhälle och vårt gemensamma ansvar. Jag är så fylld av känslor inför hur världen styrs och utvecklas i denna tid. Så fylld av tankar som jag inte riktigt kan formulera. Jag kan för lite, känner desto mer. Så mycket omkring mig gör mig så otroligt ledsen. Vad är det vi håller på med? Och ändå, det finns så otroligt många som tänker, känner och tycker liknande som jag. Varför hörs det inte mer? Varför syns det inte mer i hur samhället runt omkring oss utvecklas? Så enormt många engagerade, fantastiska, vettiga människor överallt. Till och med en hel del människor med makt. Varför ger det inte mer utslag på det här materialistiska kapitalistiska samhället som verkar gallopera mot sin egen kollaps precis här och nu?

Började skriva om det tidigare. Känner att jag måste skriva om det mer. Måste formulera en vettig tanke. Måste läsa på. Är så himla glad att jag ska läsa nationalekonomi efter nyår. Måste skaffa kunskap. Det måste finnas ett annat sätt att skapa ett samhälle, att göra sig hörd, att vända trenden. Det måste.

Uppdatering: Precis efteråt får jag en länk och börjar faktiskt gråta när jag läser den här krönikan. Är i ett lite gråtmilt stadium just nu i livet, tror jag.

.

torsdag 17 november 2011

Grundlagar och stadgar

Jag märker att jag är en sån som tycker det är väldigt roligt med stadgar. Inte så mycket för att vara paragrafryttare utan mer av historiska orsaker. Det är spännande när konstiga formuleringar eller oväntade skrivelser får sin förklaring av historien bakom hur stadgarna skrevs. Vilka var de som skrev? Vad var det de ville uppnå? Vilka kompromisser tvingades parterna till för att nå konsensus och få ner det hela på papper? Samma sak med länders grundlagsskrivningar. Jisses vad en del breder ut sig eller formulerar sig konstigt. Men vad otroligt mycket det säger både om vad de som skrev grundlagen ville förmedla samt om vilka krafter, förhoppningar och farhågor som var i svang när det begav sig. Får ett enormt sug efter att läsa många fler länders inledning på grundlagarna (har hunnit med ca 8), när jag nu ska hinna det.

Uppkopplad

Åh, nu fungerar äntligen vårt nya modem! Sedan förra veckan har det varit helt ouppkopplat här hemma sedan vårt gamla modem helt sonika slocknade och stendog. Efter många telefonsamtal och försök till återupplivning konstaterades att det nog bara var att skicka ett nytt. Nu är det här och är äntligen installerat!

torsdag 10 november 2011

Ryan Air

Åh, det här! Orkar inte ens kommentera det. Historien talar för sig själv.

söndag 6 november 2011

Räcker det inte nu?

Det här med jämställdhet alltså. Att det kan vara så provocerande att några fortfarande önskar kämpa för att rätta till och förbättra det som fortfarande inte är så bra som det skulle kunna vara, eller borde vara. Dessa ständiga uttalanden om att "men alltså, räcker det inte nu?" Vi är på en del sätt ett av världens mest jämställda länder. Jaha, och?? Betyder det att vi ska strunta i att fortsätta förbättras?

Okej, ta ett annat exempel: Det här med att vi lever så länge och är så friska. Ska vi verkligen bråka så mycket om att folk far illa på ålderdomshemmet? Jag menar, de har faktiskt levt ett enormt långt liv redan eftersom vi har det så bra med hälsa och sjukvård i det här landet. Kan det inte räcka så liksom? Om de ligger och ruttnar bort på slutet, spelar det verkligen någon roll? De har ju redan fått så mycket bra av att leva sitt liv i Sverige. Räcker det inte nu med tjat om fattiga och misskötta pensionärer?

Och det här med mobbade barn. Allvarligt talat, hur många barn blir egentligen mobbade i det här landet? Säkert är betydligt mer allvarlig penalism ett större problem i vissa andra länder. Tänk på hur det var förr om åren i Sverige, en har väl sett "Onskan"! I det perspektivet har nästan alla barn det väldigt bra i Sverige idag. Dessutom har de nästan alla husrum och mat för dagen. Kan det inte räcka nu liksom, tjatet om att vi måste arbeta för de utsatta barnen i skolan?

Om jag raljerar? Ja absolut. Men för tusan, hur kan någon på fullt allvar hävda att det är räcker nu? Det gör mig så sjukt provocerad! Läste härom dagen Hanna Hellquists lysande krönika i DN På Stan. Vänder mig mot uttrycket Nytorgsfeminister, visserligen, men samtidigt är det någonting hon har upplevt och vem är jag att säga att det är fel? Jag vet inte vilka hon har mött som gett henne den uppfattningen. Själv är jag mest upprörd över de unga. De i 20-årsåldern som tror att jämställdhet är ett problem som kommer lösa sig självt så fort alla "gamlingar" makar på sig och de unga av idag tar över. Allvarligt, ser de inte sig själva?! Inga är väl så könsstereotypa som 20-åringar!

Att bara sitta i en lokal med flera av dem samtidigt och se hur tjejerna bekräftar och uppmuntrar killarna och höra hur killarna brer ut sig med diverse puckade idéer utan minsta tanke på självbehärskning medan tjejerna sitter och håller på sig tills de känner att de har någonting riktigt smart eller i alla fall korrekt att säga. Hur tjejerna är kortfattade och ofta har en ton av att mer eller mindre ursäkta att de tar ordet överhuvudtaget, medan killarna svamlar på och lägger ut texten och inte verkar ha minsta känsla av att de tar upp stora delar av utrymmet helt själva.

Och det är bara en sååååå liten del av det hela. Men ändå, bevis nog för att de som är unga idag inte har en susning själva om hur långt vi har kvar innan vi kan anse att vi gjort nog. Blir det någonsin nog förresten? Nej, precis som ett ständigt arbete mot mobbning så tror jag det är en för evigt pågående process. Vi kommer aldrig "bli klara" och det är väl okej så. Att bygga ett samhälle är inget som tar slut och sen bara lever vi i det perfekta samhället. Det kommer alltid att pågå!

fredag 4 november 2011

"Mardrömmen"

Åh jisses, det här med Uppdrag Granskning(UG)s program "Mardrömmen" som sändes i onsdags kväll. Jag grät när jag såg programmet. Bara tanken på att bli utsatt för det som familjen i programmet enligt UG blev utsatt för, bara tanken! För er som inte sett kan jag kort berätta att det handlar om en pappa som blir anklagad för sexuella övergrepp på sin dotter och en mamma som blir anklagad för barnporrbrott för en film hon tagit på sina nakna barn. Båda blir helt friade i en process som går över tre olika rättegångar. Det är svårt att förklara riktigt hur grovt övergreppet mot familjen framställs i programmet om en inte sett det själv, men grovt kan jag säga. Jag bara satt och gapade. Obehagskänslan sitter i än.

Sen idag kom länken som leder till en blogg som påstås vara skriven av mammans ena syster. Det var en annan syster som gjorde anmälan på familjen, men enligt bloggen är systrarna förenade i oro för vad som pågår. Är bloggen på riktigt? Flera av de äldre inläggen saknar innehåll eller ger bara felmeddelande. Inlägget påstås vara publicerat i januari i år (vilket ju är hur lätt som helst att manipulera), men många av kommentarerna har kommit efter att UG sände sitt program nu i veckan. Det är omöjligt att säga om inlägget är äkta eller inte, i alla fall med mina små kunskaper, men däremot är det ganska intressant att läsa igenom de många kommentarerna. 

Hade familjen ett gränslöst förhållande till sin egen och sina barns nakenhet? Ingenting jag hört om tyder på det, tycker jag. I en kommentar till systerns blogginlägg skriver en person så här: "Jag är förskollärare med 30 års erfarenhet av sex åringar. Just vid sex års åldern börjar en del barnen bli medvetna om sin sexualitet. Det kan visa sig i ord testande samt i sex lekar på förskolan eller hemma. Jag tror att dagens samhälle har förändrats så mycket att det är många som ser fel i detta oroar sig i onödan när det egentligen är ett ganska naturligt intresse för barnen som inte på något sätt är konstigt eller fel. Jag tycker att föräldrarna till dessa barn visar en naturlig inställning till detta och är härligt öppna med det också. Tänk 70-talet vilken frigjord tid det var. Många unga föräldrar i dag är födda på 70-talet och det blir en flashback av prydhet istället. Oroa er inte detta beteendet som föräldrarna uppvisar är härligt frigjort och barnen tar absolut ingen skada av detta tvärtom. // Birgitta Förskollärare."

Det kan ha funnits spänningar kring detta i familjen. Mamman pratade om dotterns beteende och berättade om det som anekdoter även för folk som reagerade uppenbart negativt. Kan det tyda på att mamman inte själv kände sig helt bekväm med detta och kanske omedvetet sökte stöd eller råd hos sina systrar? Det är hela tiden mammans berättelser, hennes ord, hennes val att visa filmerna hon tagit på sina barn, som står i centrum för berättelsen. Pappan verkar ha reagerat korrekt på sin dotters fascination av hans snopp och fascinationen i sig känns inte onormalt i en familj med bara en man och barnet själv är en flicka. Klart hon är nyfiken på pappans annorlunda kropp! Mina barn är intresserade av våra kroppar. Ibland kan de fråga om de får känna på mina bröst. Sånt gör ju barn. De vet inte var dessa gränser går, gränser som för oss vuxna är så självklara att barnens förfrågningar nästan blir absurda.

Men någonstans i grund och botten går det inte att veta. Bara familjen vet säkert. Och det är heller inte egentligen de eventuella rättsövergreppen mot föräldrarna som upprör mig. Det är rättsövergreppen mot barnen. Om det inte förekommer en absolut akutsituation. Att efter ett enda telefonsamtal (anmälan) dagen därpå, utan att ha pratat med en enda ytterligare person, inte kontaktat de som dagligen arbetar med barnen eller experter på hur barn som är utsatta för övergrepp manifesterar det, skicka någon främling som hämtar upp barnen på förskola/skola och sen inte tillåter familjen att träffas, eller ens prata med varandra, på 68 dagar! Att ta oskyldiga barn från sina föräldrar, barn som inte förstår och inte kan förstå varför mamma eller pappa helt plötsligt inte finns där för dem, att inte ens låta föräldrarna prata med barnen i telefonen för att försöka lugna dem eller försäkra dem om att de kommer att ses igen.

Hur kan ett telefonsamtal, något telefonsamtal, som inte rör att barnen är i omedelbar akut fara, rättfärdiga det? Hur kan personalen inte göra en grundligare utfrågning av anmälaren? Ta reda på om det finns någon annan anledning till att anmälaren anmäler sina anhöriga? Kanske de har bråkat och någon vill jävlas? Hur ska de veta det om de inte talar med en enda ytterligare person innan en tar ett så drastiskt beslut som att separera barnen från sina föräldrar? Eller som det faktum att anmälaren själv brukade anlita familjen som barnvakt och då inte kände sig orolig. Även om de tyckte att familjen behövde utredas så skulle de knappast ha uppfattat att barnen befann sig i någon akut fara genom att vistas med sina föräldrar om inte ens anmälaren uppfattade någon direkt fara med att lämna sina barn i händerna på dessa vuxna. Något sådan kanske personalen skulle ha frågat om innan de tar ett beslut att ta barnen från sina föräldrar.

Ärligt talar så struntar jag ganska mycket i de vuxna i detta fall. De är friade. De överlever. Men barnen! Hur fan upplevde barnen det som hände? Skedde det någon som helst riskbedömning innan beslutet? Till exempel om ett akut omhändertagande kanske kunde skada barnen mer än att sova en natt i sitt eget hem. Ingen verkar ju ha trott att pappan våldtog barnen. Med hänsyn till anmälningens innehåll, vad skulle kunna ha hänt om barnen fått sova i sitt eget hem? Jag fattar väl att det måste vara möjligt att ta omhänderta barnen om de riskerar att utsättas för fara eller brott i hemmet. Men att göra det som första åtgärd, efter ett telefonsamtal!! Nej, jag kommer inte över det.

Kina Kina Kina!

Nyligen har vi fått en ny barnkanal hemma. Eller fått och fått - vi har beställt den pga ett visst program som är väldigt bra bara går på den kanalen. Förutom det program vi valde kanalen för fick vi ju självklart en mängd andra på köpet. Redan tidigare har vi mött en mängd program som blandar svenska och engelska i ett försök att lära barnen lite engelska, helt enkelt. Sedan finns enstaka spanska inslag i vissa amerikanska program, av förståeliga skäl. Men på denna kanal mötte vi för första gången ett program som utgick från den kinesiska kulturen med uppenbara ambitioner att även lära barnen lite kinesiska ord, enligt samma modell som engelskan lärs ut (programmen är på svenska men barnen ska vara med och upprepa ord på det främmande språket). Smart, tänker jag. Är det något språk förutom engelska framtidens generationen skulle behöva lära sig så är det kinesiska.

Det är knappast någon avancerad spaning, men Himmelska fridens torg vad det plötsligt är mycket om Kina överallt! Och inte lär det minska. I veckan kom några kineser till Sverige och hela Sverige såg på. De såg likadana ut i tråkiga byråkratkostymer (utom en som var en kvinna. Hade varit kul om hon hade haft likadan kostym, men det hade hon inte) och allvarliga ansikten. De var här för att rädda Saab. De hade så mycket pengar med sig och de hade sån kraft att orsaka förändring för så många svenskar, ändå är mitt starkaste intryck att de såg ut som oviktiga tjänstemän. De såg inte ett dugg ut som maktpersoner. Kanske är det en kulturell grej, vad vet jag. Eller så är det ett faktum att smått obetydliga mellanchefer från Kina har makt att rädda ett i svenska sammanhang stort företag som Saab. Det är mest den tanken som svindlar. För fattar ni hur stort Kina är?! Redan om några år beräknas Kina vara ekonomiska lika stort som USA, och därefter i snabb takt växa sig större! När alla andra länder går back eller står stilla så växer Kina så det knakar.

Fattar ni vilken briljant idé det är rent ekonomiskt att kombinera en stark diktatur med en marknadsekonomi? Medan andra länder måste ta hänsyn till sina medborgare och kämpar i långbänk med olika politiska reformer så behöver inte det kinesiska kommunistpartiet ta hänsyn till nästan någonting alls. De flyttar folk och hus, hela byar, om de tycker det behövs. De bygger enorma dammar och fabriker utan att ta alltför stor hänsyn till miljön eller regionen. De fängslar oppositionella och slår ner de få protester som hörs. Så hur ska en konkurrera med det liksom? Dessutom har jag nyligen fått lära mig ett annat stort problem med Kinas konkurrens i världen; Kina har i princip inget trygghetssystem. Det betyder att när folk får det lite bättre så konsumerar de inte utan självklart sparar de. De sparar till sina äldre, de sparar tills de själva blir äldre, de sparar till sina barn och sina eventuella sjukdomsperioder. De samlar på hög. Samtidigt som Kina är ett av världens största producenter så konsumerar de själva nästan ingenting i sammanhanget. Det ger en enorm obalans i världsekonomin. Medan andra köper och konsumerar varor från Kina så går det inte att sälja varor till Kina, eftersom de inte konsumerar. Av den orsaken försöker USA få Kina införa trygghetssystem för befolkningen. Så att de ska våga börja konsumera amerikanska produkter.

Men världen förändras och hur mycket de kinesiska kommunistpartiet än försöker hålla sina medborgare utanför det som händer i övriga världen så förändras också möjligheten att hålla dem utanför. Twitter, internet, långresor. Fler och fler även i Kina kommer få insikt i att en annan värld är möjlig. Än så länge är, vad jag fått berättat för mig, kraven på demokrati och reformer av det politiska slaget relativ få i Kina. Varför? Jo, av samma orsak som de inte konsumerar. Folket är till stora delar enormt fattigt. De har fullt upp med att försöka få det bättre, och det de fokuserar på i första hand är att få det bättre ekonomiskt och materiellt. Genom att hålla folket upptaget med att försöka få en bättre levnadsstandard får ledarna utrymme att fortsätta styra som de vill. Det kan låta som en motsättning, eftersom att politiska reformer kanske även skulle leda till en bättre standard och bättre trygghetssytem. Men det är mycket begärt att en ska se utanför det egna hemmet när en i första hand försöker tilfredsställa familjens primära behov. Och när det materiella succesivt blir bättre för många så är det en påtaglig verklighet som finns att sukta efter. Vägen till ett annat samhälle, en demokrati, är betydligt mer suddig och lång och utopisk.

Ändå, förr eller senare kommer det vända. Dels för att det rent historisk aldrig funnits någon diktatur som inte slutligen har fallit. Dels för att det utvecklingsspår som Kina är inne på för eller senare, även om ledarna försöker fördröja processen så mycket som möjligt, kommer att leda till mer medvetenshet och större krav. Jag är rädd att det kan bli väldigt obehagligt när det väl bryter ut på allvar, men jag hoppas verkligen att jag har fel i den prognosen!

onsdag 2 november 2011

Sammanboende

Jag upplever att många inte trivs med att kalla sin partner för sambo, även då de de facto är sammanboende och inte gifta. Samtidigt finns det alla möjliga problem med andra ord också. "Kille" eller "tjej" kan kännas lite pubertalt, speciellt när ens partner passerar 40-sträcket och inte är så mycket "kille" eller "tjej" längre. De flesta som är ihop med någon av hankön är ihop med personer i åldern att de rimligen borde kallas män. Men att säga "min man" vilket kanske är helt korrekt, blir också konstigt då uttrycket lagts beslag på av de som ingått äktenskap. Är jag kvinna och säger "min man" så tas det lätt för givet att jag är någons "fru". Kanske kan uttrycket "min kvinna" användas, vilket jag tycker låter ganska fint. Men är det någon som gör det? Istället blir det lätt, när kvinnan går från att vara tjej, över till ord som "gumma" eller "kärring" vilket är tråkigt eftersom att det låter betydligt äldre och mossigare. När ska vi kvinnor få kallas kvinnor liksom? Min partner funkar ju, men låter väldigt byråkratiskt på något sätt när det används regelbundet i talspråk. Ändå är det nog det ord jag skulle använda om jag och min partner inte bodde ihop. Jag gillar också att det är könsneutralt. Livspartner säger några, men det känns långt och krångligt. Kanske skulle en säga "min registrerade partner" om en var registrerade partners! Haha, det vore roligt. Snacka vad folk skulle tycka en var högtravande då. :)

Jag undrar varför ordet sambo är så impopulärt. Känns är det för medelålders eller vad? Jag har kommit fram till att jag tycker mycket om ordet sambo. Det är en vuxna person som jag har ett förhållande med och även bor med. Vi är sammanboende, frivilligt för att vi älskar varandra. Jag tycker om att säga "sambo". Det representerar vårt gemensamma projekt; vår lilla mysiga familj som vi har tillsammans i vårt gemensamma hem. Vi är inte rumskompisar eller kollektivboende eller några som delar på hyran, vi är sammanboende = sambos. Dessutom är det könsneutralt, vilket också är bra tycker jag. Ju mindre vikt vi måste lägga på att stoppa in varandra i diverse fack desto bättre.