Allting med
rättegången mot barnläkaren på Karolinska gör mig djupt sorgsen. Ett litet barn har dött. Ett litet barn som av vad jag förstår skulle ha dött hur som helst. Ett barn var dödssjukt och de facto
döende. Och sen dog det. För föräldrarna måste detta självklart vara ohyggligt, det går inte ens att föreställa sig. Det är någonting som en i ärlighetens namn inte ens vill föreställa sig. Men hur kan denna process mot personalen på vårdavdelningen hjälpa i det som har hänt? Föräldrarna har själva vittnat om att den läkare som nu står åtalad var en av dem som verkade bry sig om dem och deras situation, en av dem som fanns där för att förklara och hjälpa. Att de kände stort förtroende för just henne i sin utsatta situation.
Vad hjälper det som pågår nu? Varför har de ett behov av att skylla någon för sitt barns död, ett barn som alltså redan var
döende? Det är så fruktansvärt fruktansvärt sorgligt. Men okej, jag kanske inte ska uttala mig i frågan eftersom jag inte tycker att det borde vara förbjudet att göra
just det som läkaren nu är anklagad för; nämligen att ge en dödlig dos av en medicin så att någon som redan är döende kanske får ett snabbare slut. Alltså när någon är oåterkalleligen på väg att dö. Är det verkligen något vi ska dra varandra inför domstol för? Jag tror att jag kanske till och med vore tacksam om någon skulle våga sticka ut hakan och göra så för mig, om det var mitt barn.. men det kan jag ju så klart inte veta.
(Läs gärna artikeln jag länkar till i början av inlägget - där hävdas att det som åklagaren påstår har hänt ej har rättslig grund även om det har hänt utan faktiskt ligger innanför ramen för medicinsk befogenhet.)
I vilket fall som helst känns det som om föräldrarna verkligen verkligen behöver få hjälp att bearbeta förlusten av sitt barn. Redan när barnet dog, fast att ingenting i övrigt verkar tyda på det, så tyckte det att något inte stod rätt till och begärde en obduktion. I mina ögon verkar det som om föräldrarna kanske egentligen inte fick den hjälp de behövde från början. När alla andra uttrycker det som att barnet var döende (alltså kanske inte precis den dagen utan tiden strax innan) så är det inte den uppfattning föräldrarna har haft. Redan där känns det som om någonting gått väldigt fel. Har de inte blivit ordenligt informerade? Har vårdpersonalen tassat kring verkligheten för att den är för svår att förmedla? Nej, det känns inte troligt. Att framföra jobbig information måste de trots allt vara rätt vana vid. Så återstår alternativet att föräldrarna helt enkelt inte klarade av att ta in informationen, vilket inte känns så himla långsökt. Vem skulle fatta det liksom? Men varför har inte vården fångat upp det? Varför har de inte fått hjälp att förstå och bearbeta den grymma verklighet de stått inför? Någonstans där måste ursprungsfelet ligga, tänker jag.
Läs även andra bloggares åsikter om
sjukvård,
rättegången mot barnläkaren
